Snöväder mer snö därpåföljande skottning och ev husspekulanter det är sådant som kommer i vägen för mina planer om att arbeta. Förutom att jag då inte orka fokusera mer än ett par timmar om dagen sen är hjärnan uppbrunnen och jag sitter där och glor på skärmen. Men jag har kommit en bit på väg . Jag har hittat bättre och stabilare program för den nuvarande informationen men inte hunnit jobba på utssende men vi har diskuterat färgskalor och bakgrunder. Jag vet heller inte om man kan importera det som redan finns på sidorna eller om vi måste kopiera, klippa och klistra in.

Det som verkligen är orsaken till att vi flyttar och byter gränssnitt (nämligen att var och en ska få en möjligeht att "komma ut" som ADHD-kvinna/anhörig eller kanske behandlare) det har jag inte kommit nån vart med alls. Men det hoppas jag nu få tillfälle att titta på i veckan men de har lovat mera snö så skyffeln ligger där som alternativ och det får man ju bättre kondition av och bränner inte hjärnceller.

Jag hoppas alltså att vi ska kunna skapa en ansiktsbok så att ni kan prata direkt med varandra hitta andra med liknande problem eller erfarenheter som ni kan träffa och vars män/hustrur din man /sambo kanske kan ha utbyte med. Jag vet hur mycket träffarna med Marianne med familj betyder för mig och lillagubben och jag ser framemot att träffa Mia. Att diskutera hur man löser problemen med allt från städning till barnens skolgång utan att alla måste få veta exakt allt om min familj blir allt viktigare så det är det vi letar efter. Anonymitet när den behövs och möjlighet till öppenhet när det är det som behövs.

Skotta på överallt i Sverige snart är det vår

Äntligen har jag haft tillräckligt med tid för att sätta igång testerna av ny programvara  så att vi slipper buggarna i den vi har för närvarande. det mest irriterande är att när man skrivit en notis eller inlägg (på huvudsiten) och klickar på skicka så har programmet helt enkelt suddat uta allt och återgått till det som var innan. Bloggen har dock fungerat bra men det är en annan programvara. Fler uppdateringar av den programvaran vi har på huvudsiten har krävt ett omfattande backuparbete och att vi ändå hade fått börja om  och lägga in allt manuellt. Som den tekniker jag är så tycker jag då att det är roligare att testa något helt nytt.

mina funderingar går just nu till att vi ska skippa forumet tills vi hittar någons som verkligen vill vara moderator och tycker att det är kul. (Finns du där ute så mejla.) Vi kommer att ha tre delar. En huvudsite med faktasidor och länkar. En bloggsite för oss tre eller fler som vill vara medarbetare och en socialsite (medlemssidor) för alla men fortfarande med uppföranderegler och koder om vad man skriver. Programvarorna jag vill ha är Joomla och Wordpress smat för den social delen Wordpress MU. Detta innebär att vi måste byta server hos vår webbleverantör så det tar lite tid. Fram till dess kommer den nuvarande siten inte att uppdateras så mycket av naturliga skäl. Detta betyder att ni som vill vara medlemmar kommer att kunna göra en egen profilsida och lägga upp en blogg eller länka till er blogg. (Om jag nu lyckas med migreringen som det så fint heter)

Just nu har jag lyckats installera en lokal variant av en av programvarorna så det är ju inte så långt gånget än.  Jag vet att vi varit lite slö med att svar på mejl och att lägga till ifolk i forumet detta är orskaen. I det nya programmet kommer ni att kunna prata tillvarandra på era egna sidor och tala om så mycket som ni vill om er själva då hoppas vi oxå kunna tillfredställa alla dom som vill ha en site för anhöriga det är bara att tala om att det är det man är.

Så i det tysta och med superfokus påslaget (hoppas jag) så fortsätter jag att exprimentera och om allt går bra så kan den nya siten vara igång till påsk.

Jaaaaaa, vi finns kvar här. Vi som skriver på ADHDkvinnors blogg är bara lite "lata" och "slarviga", eller lite sådär allmänt ADHD-iga. Vi har inte glömt sidan, eller bloggen, det är bara att vi har haft så mycket annat som har trängts om plats. Vardagar, rutiner, papperssorterande, jobb. Och som ADHD-kvinna tappar man ibland fokus på det man har att göra, om det blir för mycket.

Känner själv till exempel att jag borde svara alla som skrivit till oss. Att jag borde vara lite flitigare med det mesta, helt enkelt. Men det blir såhär ibland, man fokuserar på nåt och inget annat får plats. Man går så helt upp i något, att det mesta andra faller bort - för en tid.

Så håll til godo med vad som finns här så länge, informationen om ADHD är ju densamma oavsett hur mycket eller lite vi bloggar. Och om ni undrar något, skriv och fråga. Vi försöker så gott vi hinner att svara.

Var dag är en sällsam gåva,

en skimrande möjlighet…

Även varje år.

                                                                                                                              
Då var snart det här året till ända. 
Dags att slänga de gamla almanackorna och ta fram nya fräscha. Jag tycker varje år att det är en lika obeskrivligt skön känsla att bläddra fram ett nytt oskrivet blad i en sprillans ny almanacka. Nya satsningar och nya vinster. Man kan dra ett streck över alla gamla oförätter eller misslyckanden och lägga dem i byrålådan tillsammans med almanackan. Glöm inte att stänga till lådan ordentligt!
Symboliken tilltalar mig väldigt mycket. Släng dina sorger i en gammal säck. Hokus, pokus, filliokus, så är de väck!
Nu är det ju inte bara sorg och bedrövelser i den där gamla almenackan, invänder du kanske med rätta. Så sant som det är sagt. Alla glädjestunder och lyckokast och allt det där bra som vi faktiskt lyckats åstadkomma under året förtjänas att dras fram i ljuset. Skriv ned allt på en lapp. Med stora tydliga bokstäver, gärna i någon glad färg. (Varför inte guld, det passar ju bra en helg som denna) Sätt upp lappen på anslagstavlan eller varför inte inramad på någon central vägg i ditt hem där du ständigt kommer att bli påmind om allt bra som hänt dig under året som gått. Både sådant som du själv åstadkommit och annat som du bara råkat snubbla över.
Lova mig sedan att titta där ofta, speciellt när allting känns trist och bedrövligt och när du är svimfärdig av utmattning. Eller när du rastlöst far fram som en skottspole mellan köket och datorn utan att få någonting vettigt gjort. Läs på lappen när det värker och snurrar i huvudet av den sega sörjan som likt en het gröt hotar att koka över och gör så att du känner dig totalt dum och värdelös. Påminn dig då om allt det underbara som du ändå fått vara med om ytterligare ett år här på jorden.

För egen del har året 2009 inneburit fler bra saker. Det var bland annat då som jag fick min ADHD-diagnos på papper. Den har hittills varit ett  stort stöd och hjälp för mig och jag förväntar mig att den ska fortsätta med det även 2010. Då vill jag både med egen insats och med stöd utifrån fortsätta lära känna mig själv genom diagnosen och försöka påverka min miljö och tillvaro så jag både mår och lyckas bättre i framtiden.
2009 har också gett mig flera nya vänner. Bland annat sådana som jag, med samma funktionshinder, med samma problem, och samma erarenheter. Men även samma till synes aldrig sinande ideér, galna upptåg, kreativitet och humor. 
Jag är fullt övertygad om att jag även nästa år kommer att lära känna fler trevliga människor och även fördjupa kontakter jag knytit det här året.

Lika förväntansfullt som jag stoppar de gamla almanackorna i byrålådan och tar fram de nya rena oskrivna, lika förväntansfullt kommer jag att slå upp mina ljusbruna ögon på nyårsdagsmorgonen och förundrat fråga mig vad 2010 har att erbjuda.  

                                                                                                        Ha ett Riktigt Gott Nytt ADHD-år!    
          
                                                                                           

Det är natt mot julafton. Alla sover. Nästan alla. Inte jag.  Inte Marianne. Inte Lejona. Och kanske inte du heller.
Många av oss är vakna så här dags. Inte bara för att det är jul utan för att vi alltid är det, eller ofta iallafall. Vi förskjuter dygnet på något sätt. Det är tyst och lungt. Man tänker bättre när de andra sover. Man hinner ifatt sig själv liksom. Man hör vad man tänker och ser vad man förstår. Eller förstår vad man ser.
Fast jag var alldeles slut och satt och halvsov framför en film tillsammans med mina nära och kära för flera timmar sen. Men nu när de har lagt sig piggnar jag plötsligt till.
När de och jag vaknar ska vi önska varandra en god jul. Vi ska äta julfrukost med risgrynsgröt och skinka, tända ljus och mysa. Känna in stämmningen.
Sedan kommer resten av gästerna på eftermiddagen. Men innan dess ska jag hinna ta det lite lungt, kanske läsa lite och ta en promenad. Riktigt njuta av vintervädret och julstämningen.
Om inget oförutsett inträffar förstås. Det brukar det ju göra för det mesta. Tiden bara rinner iväg och man springer omkring som ett skållat troll och undrar varför man inte gick upp lite tidigare och lade på ett kol istället för att sitta där vid risgrynsgröten och mysa.

Men just nu känns det som om jag har allting under kontroll. Tyvärr har vi beslutat (över mitt huvud måste jag inflika) att det inte ska vara några julklappar i år. Ja, inte för att jag egentligen har råd men - det är ju så roligt med paket och överraskningar! Men dessbättre har jag alltså inga paket att leta efter som jag glömt var jag har lagt. Som vissa av er andra. Skinkan har jag lyckats med i år med och köttbullarna och det andra. En hel del har jag fått hjälp med, knäck, julvört, praliner och Jansson. Nej, jag har egentligen ingenting att vara nervös för. Allt borde fungera enligt planerna i morgon.
Det enda lilla missödet hittills har varit en saffranskaka som jag bakade i dag och ställde ut på avsvalning. När vi skulle provsmaka den stod någon av grannens katter mitt i den och mumsade som bäst. Det är bara att hoppas på att den tålde saffranet.
Kanske ska jag ställa ut lite gröt till tomten nu så han och jag äntligen får gå och lägga oss. Det kan ju inte vara så trevligt att lägga sig med hungrig mage. 
Jag önskar alla adhd-kvinnor och andra tomtar en riktig God JUL! 

                                                                        

Jag älskar att slå in paket, har alltid gjort! När jag var barn slog jag in alla mina leksaker (och även annat som köksredskap och div som jag hittade) bara för att det var så kul. Mindre kul att öppna alltsammans sen, och inte ett dyft spännande...

Nuförtiden får jag nöja mig med att slå in paket bara när det behövs. Det blir inte vackra paket, men det finns knep även för oss ohändiga. MAN GÖR ROLIGA PAKET.

1. Använd tokiga omlslagspapper: tidnings, hushålls, smörgås, tyg..... Bara fantasin sätter stopp.

2. Gör oändliga krusiduller på snörena. Då syns det inte hur snett allt är. Dra med saxen och gör ett riktigt stort burr av långa långa snören och drapera alltsammans runt paketet, gärna i olika färger. Vira alternativt runt en massa släta snören kring paketet, nöj dig inte med ett varv! Ocks här kan man använda snören i olika material - gammalt överblivet garn, bomullssnören, gamla skosnören...

3. Klistra på tusen etiketter med namn och godjul-text. Detta döljer hur fult man lyckats vira om själva papperet. Man kan också rita på paketet, om det är ett enfärgat papper.

4. Ansträng dig inte med att försöka få det snyggt, utan gå redan från början in för att få det så GALET som möjligt. Vira medvetet på snedden och ta för kort papper, sätt tejpbitar där de inte behövs. Kort sagt: Gå in för att få det så FULT som möjligt för då blir det också roligt!

 Så sätt igång, släpp loss fantasin och känn er stolta över hur fina paket ni gör! 

Jag har aldrig kunnat göra fina paket. Jag önskar att jag kunde men allt klippande  och klistrande och tejpande och skrivande för hand är som förgjort. SKa mn dessutom göra många på rad så är det funkis helt enkelt. Jag har en massa små myggenvägar för att ändå lösa min julklappsbekymmer.

1. Föreslå ett begränsat antal julklappar till alla vuxna Vi har dragit lott och alla ska bara köpa en julkalpp till en annan person. Inte så många paket.

2. Slå in många saker i samma paket.

3. Spara lådor hela året det är lättare att göra snygga paket av rent fyrkantiga former än av ojämna former.

4. Köp massor med billigt papper så att du kan slänga när du inte är nöjd.

5. Sätt bara på rosetter och adresser och ha en egen säck att dela ut ur på julafton. Funkar bar med ex böcker då kan folk byta dirket med varann.

6.Köp inga julklappar alls.

På väg hem från Kastrup satt jag med vad jag bedömde vara en blivande dagisfröken på väg till nån julfest. I den trånga kupén där jag fick ha min ryggsäck i knät lyckades hon slå in minst 12 pyttesmå paket i sitt eget knä. Hon klippte till papper både omslags och dämpning som dessutom skrev nåt på slog in små mandlar och lyckade tejap ihop alltiphop mellan Lund och Höör. Du känner jag mig verkligen funktionshindrad Jag behöver minst ett bord och kringliggande soffa eller golv för att klara ett ganska stort ordinärt paket och där sitter hon med full publik och gör 12!!

Men som sagt jag är den jag är jag får lösa mina problem på mitt sätt dessutom har jag sätt att Ikea har färdiga julklapps paket att köpa Man kan ju köpa bara kläder också och få paket direkt i affären.

Men försök att intes tressa upp er julen är till för att vara tillsammans inte för att visa upp hur duktig man varit i december.

Har inte bloggat på länge pga min res och har egentligen inte tid nu heller för jag borde sitta i en bil på väg mot lilla mamma som jag inte besökt sen jag kom hem. Men livet tar inte paus och stannar inte för att jag tog semester så denna veckan har varit lika hektiskt som en månad är i mitt normalt ganska stillsammma liv.

Svärmor har brutit armen och den krutdam som annars klarar allt behöver nu hjälp att fixa saker man kan inte ens knäcka ägg med en hand om man inte är proffs.

Stora lunsen äldsta barnbarmet fyllde femton och det är oerhört viktigt även om man inte längre får köra moped utan vidare så är det en stor dag.

Sjömannen har köpt sitt första hus och flyttat och har klarat det helt utan min hjälp men jag har hållit andan och bara väntat på att jag skulle rycka ut och diska glas iaf.

Vi ska ta ett nytt tag med vår husförsäljning och en ny mäklare har varit här och fotat så jag har fått balansera mellan julpynt och strikt styling.

Sjuksköterskan på min mottaging, gyn och min zoonterapeut blev bokade på samma dag inte helt okomplicerat att ha tre tider att passa men sen är uppskjutna besök klara.

Julklappar som ska skickas måste ju iväg nu innan posten går i väggen och de inte kommr fram till jul.

Men nu fick ni några ord iaf och jag är inte helt knäckt av semestrande i Spaninen utan ganska väl skickad att orka nån timma extra varje dag när både muskler och ljuslagret fått sin boosterdos för vintern.

Det är inte bara inne i mitt huvud som det råder verklig oordning så här knappt två veckor före jul. Nu kan man inte ens lita på årstiderna längre. Egentligen är det kanske inte så konstigt att jag blev två veckor sen med att ställa fram adventljusstaken på vardagsrumsbordet i år. Jag fick liksom ingen inspiration. Ingen adventsstämning infann sig på rätt tidpunkt så jag sköt upp och sköt återigen upp besöket på vinden och rotandet i kartongerna med adventsstakar och julsaker. 
Stjärnan och de elektriska stakarna kom upp någon vecka före den med stearinljusen. Bakat saffransbröd har jag heller inte hunnit gjort än. Och inte heller rullat julköttbullar eller bakat något annat med julstämning i. Det gråa milda vädret uppmuntrar verkligen inte till någonting utöver det vanliga med sin intetsägande framtoning. Men smakat av både glögg och nötter och hängt upp den rödrutiga gardinen har jag hunnit med.  
 
Och i dag, hör och häpna, tog jag faktiskt några krafttag i trädgården. Jag klippte ner gamla fula vissna blommor, både stora buskliknande saker och mindre varianter. Det blev en riktig höststädning och jag kände mig faktiskt nöjd över både resultatet och mig själv för en gångs skull. Det var skönt ute, klar luft och någon köldgrad. Till och med solen tittade fram en liten men glad stund innan det kom några små försynta snöflingor nedsinglande .
Inte bekom det mig att syssla med höstgöra samtidigt som snöflingor gjorde mig sällskap. Nej då det var nästan bara inspirerande att världen runt omkring mig var lite halvtokig också den. Ungefär samma känsla som när man hittar en lekkamrat som gillar samma lekar och har samma typ av humor.

Så när jag gladeligen dragit bort kärleksört och asterblast men lämnat rosmarin och timjan kvar som fortfarande var oförstörda, satte jag upp julkransen på dörren och gick in i köket och gjorde en sommarsallad. Det roar mig att vända upp och ned på tillvaron ibland, så dagen blev inspirerande på fler sätt än ett. Framförallt mådde jag och min ADHD-själ väldigt bra av att röra på oss, få ordentligt med luft och kroppsarbete. Jag har suttit inne alldeles för mycket sista tiden, framför datorn och med tovnålen i handen inne i hobbyrummet. Dessutom är trädgårdsarbete som balsam för själen och concerta för hjärnan. Man fokuserar och glömmer omvärlden. Tänker bara positiva tankar. Till skillnad från när jag till exempel står i köket med matlagning på schemat och springer ut och in mellan köket och andra roligare ställen och har allt sjå i världen att fokusera på det jag gör så det blir färdigt någon gång och jag kan göra roligare saker.

Ja nu är alltså trädgården höstfin och adventssakerna på plats. Så vad spelar det för roll när man gör saker och ting och i vilken ordning det görs? Huvudsaken att det blir gjort någon gång, helst före jul förstås. Men kanske måste jag ändå erkänna när jag tänker efter, att jag skulle nog bli väldigt besviken om jag i morgon fick se en påskkärring komma farande på sin kvast istället för den skridande Lucian. Nån jäkla ordning får det ju ändå vara till och med i en ADHD-kvinnas huvud. 
Ha en trevlig lucia/tredje advent!

                                                            

                                      

För att fortsätta på ägg- och hönstemat så måste jag säga att gårdagen var en rörig dag. Äggröra i skallen, det var vad jag hade. Vanligtvis är det gröt där såna dar, men igår var det rörigt värre.

1. Hittade inte till datoraffären dit jag skulle med vår kraschade dator. Har varit där säkert tjugo trettio gånger - och varje gång har jag lika svårt att hitta. Förstår inte, men jag kan aldrig lära mig vilken väg man åker dit. Kommer alltid fel. Och få leta. Så också igår.

2. Inne i mataffären: de spelade musik i olika högtalare. Olika musik i olika högtalare. En sorts musik från vänster och en annas sort från höger. Mycket julmusik. Tror jag, för jag uppfattade just bara EN RÖRA. Vad händer då? Man får blackout. Stod mellan hyllraderna och hittade ingenting. Hade inhandlingslistan i fickan, men det hjälpte inte. Jag hittade varken fiskpinnar eller mjölk. Fick ringa ut till maken som satt kvar i bilen - jag skulle ju bara ha fiskpinnar, det går ju i racer - så han fick komma in och leta upp frysdisken och hindra arga-mig från att skrika.

3. Har börjat på en bridgekurs som hålls av en grannkvinna. Hon menar att det är ett bra sätt att varva ner på, vilket nog stämmer, i alla fall de dagar när man kan tänka något sånär hyfsat. Det är inte lätt att spela bridge. Tusen olika saker att tänka på. Och jag. Med min icke-simultankapcitet. Hur som helst. Igår var det kurs-dags igen och jag fortsatte på den inslagna äggröre-vägen. Det gick åt skogen, vartenda spel. Jag orkade inte tänka och planera. Hafsade till det, som jag gör med det mesta.

Nå. Detta kan ju tyckas som inte-särskilt-farligt. Men. Det är det där med självförtroendet. Att det alltid får sig en knäpp på näsan.

Man måste väl vara lite dum i huvudet? Hur uppfattar de andra mig? Tycker de jag är jobbig och korkad? Vad är det för fel på mig? Varför måste jag bete moig som en idiot och flamsa? Varför sitter jag som en fågelholk när de andra verkar förstå? Varför kan jag inte ens ta in det som sägs utan glömmer genast när jag hört det?

Kraschat självförtroende. I skolan, med kompisarna, på olika arbetsplatser där man kommit och gått, på utbildningar, på praktikplatser, på kurser och i tvättstugor.

Men det är inget fel, det är bara adhd.

Just det skulle jag vilja säga till alla flickor med adhd, för att banka mod i dem så att de vågar vara annorlunda och som de är.

Jag gjorde ett försök att baka kakor med maräng. Det ingår ägg i dem. Kakorna var snygga på bild, och såg goda ut. Näpna och spröda såg de ut. Riktiga prinsess-kakor med nätta steg, rosa sidenskor och tyllklänningar. Jag gjorde som det stod i receptet, i alla fall nästan. Och det var väl det där nästan som fick mina kakor att att komma ut ur ugnen som monsterversioner av sina flickiga små kak-kusiner på bilden. Ja, ut klampade några gummistövel-klädda saker med uppkavlade ärmar och rutiga skjortor tre nummer för stora. Gyttjiga steg och klamp klamp. Ner damp de på tallriken för att svalna, och låg där och såg stöddiga ut.

Tänk att man inte har det här med finess i sig. Att det alltid bara blir stövla på.

OK, det kan tyckas som ett mini-problem. Att ens kakor blir groteska monster.

Men det här då? Att när jag gör omelett blir det äggröra. Och när jag gör äggröra blir det soppa med gul klimp. Det är ett allvarligt problem. Jag har aldrig tålamod att lyfta omeletten snyggt från stekpannan utan gräver hafsigt upp den med stekspaden - och VARSÅGOD: ÄGGRÖRA.

Och när jag verkligen vill ha äggröra glömmer jag den på spisen och VIPS: SOPPA. Eller nåt konstigt vattnigt med hårda klumpar i.

Problem? Onekligen. DETTA ÄR JU YTAN SOM SPEGLAR ALLA ANDRA UNDERLIGGANDE PROBLEM. SÅ HÄR ÄR DET MED DET MESTA.

Tiden, tvätten, disken, maten, familjen, tandläkarn, handlingen, inköpslistan som försvann, plånboken, mobilen - så att jag inte hör om det ringer när sonen har fått feber och halsont i skolan för att min mobil ligger oladdad nånstans-jag-har-i-hastigheten-glömt-var, och själv irrar jag som en HÖNA runt i matvarubutiken och letar bland sittpinnarna.... ursäkta jag menar hyllorna eftersom jag också förlagt min inhandlingslapp och glömt precis allt, även min egen hjärna tydligen.

Kaos i hönsgården... ursäkta jag menar mataffären. Jag hatar att kackla och därtill att kackla högst. Jag kan inte. Mitt eget kackel gör mig döv i öronen och trött och utmattad.

Jag går hem med mina matkassar och när jag står i köket och ska trycka in varorna i kylskåpet - ja, trycka eftersom man ständigt har bråttom och är LITE HAFSIG, så ramlar det ut ett helt flak nyvärpta ägg på golvet och kanske skulle man kunna göra äggröra av dem om man vore lite händigt och har nåt att skrapa upp alltsammans med, om nu inte golvet vore så smutsigt och hunden var där med sin nos och slickade upp sin älsklingsrätt.

Tiden springer och jag springer bakom, som vanligt, viftande med min vita flagg, vänta på mig, men den skenar bara iväg ännu fortare, och jag halkar i röran av ägg.

Verkar allt det här oförnuftigt och rörigt?

Inte då! Det är förnuft och ordningssamhet på högsta nivå. Det är toppen på isberget, det som syns. Det är nedanför, där det osynliga finns, som det verkliga kaoset bor. Där är det rörigt.

Men det är inget som syns, och inget som hörs. Det är rörigt i tysthet, min osynliga röra som alla förvånas över. Det är röran som funnits alltsedan jag var barn och satt och stirrade ner på den gröna bänken och trodde det var nåt fel på mig eftersom jag var så tyst och inte kunde säga nåt högt som hördes. Och inte heller riktigt vågade just eftersom det antaglgen var nåt fel på mig.

Numera struntar jag i det och säger bara: Ursäkta röran! Det var meningen det skulle bli omelett men de blev äggröra och det är gott det med.

ÄGGSKAL

Man skulle kunna tro att det är lugnt och skönt att bo på landet i jämförelse med storstaden som jag har flytt ifrån. Så är det också vanligtvis men ingen regel utan undantag.
Häromdagen när jag kom ut i hönshuset ville jag bara vända om på klacken och stänga dörren. Hela hönshuset var nämligen i uppror!
Vem som satt i gång det hela har jag inte en susning om och ärligt talat så bryr jag mig inte så värst mycket heller. Hela skocken kacklade i upprorsstämmning och alla skyllde på varandra precis som barn brukar göra. Jag som nyss har fått en kod på arbetsförmedlingen vilket innebär att mitt neuroropsykologiska funtionshinder hädanefter befriar mig från allt samröre med rikets förskolor, kände mig som förflyttad till senaste arbetsplatsens kaos.
                                                               
De, hönorna alltså, var rejält i luven på varandra. Fjädrar rykte, tjuvnypen haglade och den lantliga idyllen var som bortblåst tillsammans med löven i höststormarna. Hönorna gjorde intrång i varandras reden och beskyllde varandra för både det ena och det andra.  Ägg for i golvet, hämndkänslor och ursinne fladdrade omkring och färgade luften med en unken stank av ruttna ägg. Mitt i tumultet smet Agda ut just när mörkret var på väg att falla. Förmodligen föll hon i sin tur offer för Mickel Räv som synts stryka förbi ladugårdsbyggnaden för någon vecka sedan. Klarar hon sig trots allt undan kan hon gott värpa sina ägg i något annat rede. För vem orkar bry sig när man har fullt upp med att försöka få sin egen äggstanning att gå ihop.
 
Hönsen får göra upp för sig själva nu, annars hotar jag med att skaffa dem en tupp! 
Själv tror jag att jag spikar igen dörren till hönshuset och flyr till storstaden ett tag för att varva ned.                                                                        
Jag tänker bland annat gå på ABF (Sveavägen, Stockholm) för att lyssna på Anna Kettner och Monica Rydén som ska föreläsa om:                        

Inte många ord bara en liten hälsning från en ADHDkvinna som mår bra i solen. 20m2 är ganska lagom att hålla reda på särskilt när någon annan kommer och hjälper till med städning 2ggr per vecka. Fötterna är helt slut med blåsor och svullen halgus vallux men jag tar hand om dem som gott det går.

Två blider från veckan en av mina ömma tår i vilsotlen och en av soluppgången som glädjer mig varje dag eftersom den innebär att jag ser solen.  Det blev bara en for det tar tid att laff upp

Nu kan jag andas ut har haft fullt upp hela veckan med möten och skrivande. Puh sönt att det är helg sova längre på morgon ,ha det är vad jag tror inte när man har barn som börjar sjunga opera på morgon eller väcker en för att berätta att det är morgon så man ska gå upp. Då går de upp tidigt men när det är skola då är de så trötta och vill sova längre . Dessa underbara barn. Min mellersta son kom hem med världens bästa läxa jag varit med om som förälder. Nu är ni nyfikna eller hur? Ska jag berätta eller inte? Okej okej jag ska. Han har fått en lapp där det står olika saker han ska välja tex fixa frukost, städa toan , städa ett rum osv. Iallafall så får de poäng efter det de gör tex frukosten ger 7 poäng och sen finns det ett pris med i bilden och det gör ju att han gärna vill vinna. Så nu ska han fixa frukost putsa fönster trädgårdsarbete m.m. Skulle nog behöva en sån lapp jag ned men då vill jag välja vad jag ska få för nåt och då hade jag velat ha massage för det var så länge sen jag var på det . Det gillar jag även om jag har svårt att slappna av i början men det är så skönt och så den avslappnande musiken. Det ska jag ge som förslag till min man för då kanske jag kan göra färdigt en sak i taget istället för att göra tre halvfärdiga saker. Måste bara berätta att vi var på BUP igår med lillkillen och han blev så trött av alla frågor att han somnade på golvet. Nästa gång är det bara maken och jag som ska dit. har fyllt i många papper om hur vi tycker att han är. Jadå får man vänta och se om vi har lyckats få triss i ADHDbarn.  Det känns skönt att de två äldsta fått sina diagnoser så de kan få den hjälpen och stödet de behöver ha för att fungera i sin vardag. Jag önskar att jag fått min diagnos när jag var barn det hade säkert underlättat mycket av det som hänt i mitt liv, men men det har ju gått bra ändå för mig tack vare min underbara familj och vänner. Därför känns det bra att minstingen med ska kollas nu så man vet och kan hjälpa han och stötta honom med eller utan ADHD. Tittar ut och solen skiner helt underbart, inte ett moln på himmlen. Hoppas att alla får en trevlig fredag. Kramar på er

Idag har jag hela dagen fulltecknad,. Det är vuxenträffar för vuxna med diagnos därefter bär det av för att hämta barnen, utvecklingssamtal med den minsta och sen är det psykiatrins dag på Yllan ikväll.  Ibland är det bara så allt på en gång. Jag funderar mycket på vad en sa till mig där jag går att vi skulle skilja ADHD:n från min personlighet. Vad är jag och vad är ADHD:n. Hmmm jag skulle fundera på detta till nästa gång. Jag tycker att ADHD är jag har ju haft det hela mitt liv det är ju en del av min personlighet som gör mig till den jag är . Hur ska jag kunna veta hur jag hade varit utan min ADHD?  Jag tycker om min ADHD och accepterar den med de svårigheter som medföljer men även alla styrkorna . Även om de benar ut vad som är jag så lever ju jag alltid med min ADHD det är ju min livskamrat den föddes med mig och dör med mig. när jag fick min diagnos blev jag lättad jag började lära känna mig själv på ett helt nytt sätt som jag gillar. Det är som en helt ny värld öppnade sig för mig när jag träffade andra med ADHD , jag kände mig hemma och de visste vad jag pratade om. Visst är det jobbigt när man inte kan hålla iordning och glömmer saker eller helt enkelt inte orkar. Men sen finns det de dagar då man ligger på topp (som när jag pimpade badrummet) och fixar många saker. Sen är det ju det här med att vara en förebild för sina barn ja det är ju då inte så lätt när man har samma svårigheter och man själv brister ibland. Trots ett stökigt hem så har vi alltid glädjen och kärleken hos oss. Vi pratar mycket om allt och ingen skäms för sin diagnos och vi pratar om både styrkor och svagheter och hjälps åt för att få vår vardag att fungera. Peace and love my friends

Nu är jag på väg alldeles ensam ska jag åka om än inte till värmen så iaf till ljusare trakter. I 3 veckor ska jag vistas på den spanska solkusten och inte ha ett dugg planerat mer än alla böcker jag laddat både mobiltelefonens minne och resväskan med. Jag våga de till slut beställa en resa och ger mig av på egen hand.

Så om ni undrar varför mejlen inte besvaras lika snabbt eller varför ni inte får hjälp med lösenord och rättigheter så skyller jag på solen och ljuset. Jag blir inte helt frånvarande men har ingen aning om vad det kostar att koppla upp sig och även om det ingår i hyran så inte tänker jag sitta med datorn på hela dagen. Lagom blir nog en halvtimma på kvällen och halvtimma på morgonen. Mia, Marianne och Angelika får klara sig och boksätverna och forma orden och så får supporten vänta tills jag är hemma eller att det regnar i Spanien.

Paella, det har jag också planerat jag älskar paella. Saffran ris och vad man har hemma men jag vill helst ha skaldjur i min. Promenader och nåt museum, lite vin på kvällen med en god bok. Jag behöver det här. Ni som föjt mina bloggar under hösten vet att när mörkret kommer så mörknar mitt sinne och ljuset är det ända som egentligen hjälper mig. Ljusterapilämpor i all ära men inget går upp mot "The real thing"

Ännu är det några timmar kvar till jag landar och sen ytterligare några innan solen går upp över solkusten. Nästa blogg blir på spanska (not)

Idag saknar jag energi för allt utan min soffa, mmm den gillar jag otroligt mycket idag.  Varför? För ute är det grått och kallt och här inne är det ljust men fortfarande kallt så mitt täcke har fått hänga med till soffan.Ligger och tänker på hur  folk är så bra på att ge råd  tex : gå upp tidigare och ha rutiner. Jag har rutiner men med barn som har samma problematik som jag så går det inte alltid så bra.  Går en sak fel så är hela morgonen förstörd. Får jag inte kaffe när jag kommit upp på morgonen då funkar hjärnan över huvudtaget inte ok det gör den inte ivanliga fall heller men ännu sämre. Vi har rutiner på morgonen men den mänskliga faktorn kan man inte alltid styra över. Därför händer det att mellersta grabben kommit för sent till skolan några gånger. Det är så pinsamt man känner sig som en usel mamma som inte kan få barnen i tid till skolan. Skäms på mig. Jag har funderat på att filma våra morgnar för att se om folk får mer förståelse att man ibland inte hinner i tid. Våra morgnar är ofta kaotiska med bråk och tjat och hålla koll på tiden, har alla borstat tänderna är allt med. Fort in i bilen , yes väl i bilen är man ju på väg. Men vad händer  på väg till skolan en massa bilister som inte kan köra bil och en massa kö just då, för själv kör jag ju perfekt inget att klaga över där  det är de andra som inte kan köra bil. Inte nog med det för på väg till mellersta sonens skola är där en järnväg och tro det eller ej men jag kan sätta en miljon på att gubben i min tvättmaskin ser till att tåget kommer just när vi kommer. Så nära men ändå så långt ifrån suck vadå stressad. Inte det minsta cool som en filbunke hahah eller hur. Därefter till dotterns skola och vidare till minstingens skola sen hem och då är jag helt slut. Då behövs det kaffe och en stund vid min data för att känna att stressen rinner av, tills nästa dag. Men nu är det fredag och en helg utan krav på sig det gillar barnen och jag . Min tvättmaskinsgubbe gömmer saker för mig i källaren så jag inte hittar det jag ska ha man blir helt koko boll. Det värsta är att jag inte får iväg han, tror att han förföljer mig bara för att ställa till det för mig. Han har ett namn och det är ADHD.

Har du hittat till ADHDkvinnors forum. Du måste vara inloggad för att ens se att det finns. Tyvärr är det inte helt stabilt och vi ska uppgradera systemet efter nyår. Kopiera därför texten du skrivit i en post (Ctrl+A Ctrl+C) så kan du sen snabbt klistra tillbaks den om du träffar på vår bugg. Klistra in gör du med  Ctrl+V. Lite regler och förmaningar. Epost systemet bygger på den adress du lämnade vid inloggning så ni som inte ändrat från hotmel, live eller msn mail kommer inte att få mail från forumet heller (Åh andra sidan får ni inte det här heller men jag ska lägga det på bloggen). Försök med att lägga in vår adress (info@adhdkvinnor.se) i er adressbok och markera post fårn oss som betrodd. Ni som inte vill ha våra brev och har ångrat er kan väl avregistrera erSvara på det här mejlet och ange användarnamn så plockar hag bort er.

Presentationerna och Öppet Forum kontrolleras av andra användare på Forumet och görs för att undvika närvaron av forumtrollet och hennes vänner.

Idag har jag varit hos zonnterapeuten, där får jag zonterpi på fötterna men också nålar i öronen och små frön tejpade som gör att jag kan stimulera mina (jag höll på att säga erogena zoner) men triggerpunkter själv mellan behandlingarna.

Det är väldigt många som har skrivit till oss och undrar var man kan komma till för utredning och det är inte alltid lätt men att går till en zonterapeut eller akupunktör så länge skadar inte och bara själva kontakten som uppstår när någon masserar dina fötter har ansetts vara läkande sen jesu tid.  Om man vill göra det här ska man se till att ens terapeut är välutbildad. Det finns sjukgymnaster som kan akupunktur med de är oftast specialister på smärtlindring. På kroppsterapeuternas yrkesförbund kan du hittade välutbildade och försäkrade terapeuter och det går att söka på olika behandlingsmetoder frön bakom öronen går under akupressur tror jag. Detta ingår dock inte i din sjukförsökring så det kostar en slant. Min lilla gubbe brukar ge mig 10 behandligar till jul eller födelsedagen för han tycker att det hjälper.

Många säger också att QiGong hjälper och det finns det kurser i på nästan alla orter ni som bor i Stockholm kan gå till Gudrun väldigt billigt genom svenska kyrkan. Själv tycker jag inte riktigt om att röra mig i grupp då min DAMP är mycket välutvecklad och jag får riktigt frossa och tror att alla tittar på mig.

Jag går däremot på ridterapi och det gör mig gott i själen både att få umgås med djuren och att känna rörelserna under mig. Jag red mycket tidigare men efter en olycka vågade jag inte eftersom mina skador inte riktigt läkte men jag har hittat en ridterapeut (snart färdigutbildad) med extremt snälla hästar och upptäckt att jag både vågar och kan. Om ridterapi

Ni har väl sett att vi har en hel sida om alternativa behandlingar på huvudsidan under ADHD-fakta?

Jag älskar verkligen min lilla katt Mogge, hade just skrivit klart bloggen och vad gör han? På nåt vis lyckas han radera allt jag skrivit. Hur ska jag komma ihåg all som jag skrev? Nu kommer han igenoch ser helt oskyldig ut.Snart hänger han i min gardin. Jag tycker det är fruktansvärt drygt och trist att behöva förklara sina svårigheter för de som inte förstår och inte vill förstå heller. Det är väl en baggis men det fattar du väl. Nej, jag gör inte det tyvärr och inte mina barn heller. På tal om nåt helt annat min svägerska på minnde mig att det är bara två veckor kvar till advent, PANIK!!! Hur ska detta gå? Då måste jag ner i källare och leta upp alla saker som jag bara stoppat undan , för att kunna leta efter mina lådor och ljusstakar måste jag röra mig i källaren vilket betyder att man får träningsvär i benen då man måste lyft högt på benen för att komma över allt annat som bara står ivägen. Hmmm man skulle haft en contiener och slängt alla onödiga saker som man inte använder. Konstigt nog så kommer jag alltid på att oj det hade ju varit bra att ha nu. Men jag  lever i nuet och då behöver jag ju inte det då och att tänka tanken på att jag en dag kanske har nytta av sakerna det har jag inte. Nu är han här igen min lill Mogge och tittar lite lurigt på mig, han tänker säkert ska jag göra det en gång till bara för att se vad hon säger? man kan inte låta bli att skratta åt sina djur ibland. Nu önskar jag alla en trevig vänta ska bara kolla vad det är för dag  ok en trevlig torsdag.

Ja, vi är nog många fler än man kan tro. Så mycket gensvar vi har fått sen Fråga doktorn där vi satt i soffan och var nervösa och tydligen inte såg ett dugg nervösa ut, om man ska tro andra. Du lät inte som du brukar, sa sonen, du lät så vänlig på rösten.

Nervös ja. Varför får man annars hjärnsläpp av den enkla frågan om vad ADHD betyder? Ehhhh....???? Det stod still. Sådär som det gör i mataffären med musiken från högtalarna i taket, eller när man står i en korsning och plötsligt undrar vart man är påväg (eftersom man gått och tänkt på nåt annat en bra stund) eller när man står och glor in i kylskåpet och inte har en aning om vad man letar efter.

Sånt händer varje dag, varje timme närapå. Det är så naturligt att man blir förvånad om nån tycker det är konstigt.

Jag tyckte inte min ADHD var nåt konstigt innan jag visste att den fanns. Visst var tillvaron lite knepig och besvärlig, och det var alltid svårt att få ihop den och minnas och få ordning i röran innanför min ytterdörr (som på den tiden, när jag bodde ensam, var det ställe där jag lämpade av allt), men allt det där berodde ju bara på att jag var lite korkad och väldigt slarvig. Eller?

När jag första gången förstod att andra inte klipper bort etiketter i kläder, att de faktisk inte störs av klockarmbandet på armen, att de på nåt magiskt vis kan utestänga de ljud de inte vill lyssna på - då blev jag väldigt förvånad. Är de inte riktigt kloka? Hur fingerar egentligen deras hjärnor?

Maken kan sitta och läsa tidningen och SAMTIDIGT lyssna på radio! Är han lite konstig eller? Jag fattade ingenting när han då för längesen förklarade att han inte hörde radion om han inte ville.

Va??????

Jag var hel-imponerad! Han kunde dessutom prata med mig också, OCH läsa tidningen, OCH lyssna på radio. Vilken simultan-kapacitet!

Det här var egentligen inte alls det jag skulle skriva om idag. Men det blir så ibland. Jag hade istället tänkt skriva om hur många det är som besökt vår sida och hur många mejl vi fått sen vi var på TV. Och jag som alltid undrat  om TV-reklam verkligen biter. Man går ju ändå och gör kaffe då eller springer på toa eller tar en snabb kiss-runda med hunden. Men tydligen är det många som har sett oss där vi suttit kolugna i Fråga-doktorn-fåtöljerna.

Kolugn och vänlig på rösten?

Ha!

Inte underligt att varken maken eller sonen tyckte jag var mig särskilt lik. Det var bara det där hjärnsläppet som var som det brukade, fågelholksmunnen som gapade idiot-tom vid frågan Vad betyder egentligen ADHD?

Tja... Fast nu när jag sitter här i lugn och ro, utan stressen i ryggen och med det enda ljudet som är hundens snusande vet jag svaret: ADHD = Att  Dras med en smutsig kastrull med soppa på balkongen som än en gång står där utan att nån tar in den och man bara Hoppas att nån tar sig an den innan den blir alldeles möglig Den här gången också.

Jag gillar prylar tekniska prylar och det är en känd sanning att jag är bättre på maskiner än människor men de sista dagarna sen adhdkvinnor.se blev kändisar har jag och tekniken inte riktigt kommit överens.

Egnetligen anade jag det redan i söndags när jag skickade mejl till släkt och vänner och påminde om TV-sändningen. Snabb retur från alla som hade hotmail. Prövade att skicka en och en istället och det funkade. Sen började trafiken i måndagskväll till webbplatsen. Då går servern ner lagom vid 17-tiden och det ända man möts av är "Service Unavailable" i 3 kvart!! Sen kom alla felmeddelande att våra skickade mail med verifikationskoder inte kom fram. Då satt jag gömd i paradiset (stugan) för att se alldeles ensam på tvprogrammet och slippa höra nåns (läs lilla gubbens) kommentarer. Där har jag smalband och minipc så det var inte mycket jag kunde göra om inte folk mejlade mig och berättade om sina problem.

Väl hemma i går satte jag mig på "gammel datorn" och gick igenom alla felmeddelande plockade ur mejlet och skickade från min dator istället förs systemet. Vet inte hur väl det funkat men de har inte stutsat tillbaka. Nu tyckte jag att eposten gick lite trögt då kommer jag inte ens in på den sidan som ska visa serverstatus åt mig. Så även om jag älskar teknik kan jag bara konstatera att det inte är alla dagar som den älskar mig.  Och så inställer sig den där frågan som jag jobbat med hela livet. Visst är det väl mitt fel det här också på något sätt.

Sitter här i mitt stökiga vardagsrum och njuter av tystnaden, tar en kopp kaffe. För en stund sen var det kalabalik här hemma. Barnen skulle till skolan och det kvittar hur tidigt vi är uppe för det blir ändå kaos. Men det gick vägen idag med, fast man ibland tvivlar på att man nånsin ska komma iväg och i tid.

Efter avlämnande av barn så var det direkt hem och släppa ut vilddjuren dvs mina fyra hundar. Ja, jag vet vad ni tänker och ja det blir extra mycket att städa och hålla iordning men de ger så mycket  positivt till mig så det andra får bara komma till. Efter det satte jag mig vid datan och tänkte  va skönt , då får jag ett sms  där det står  var ä du?. Jaha då hade man glömt bort att man skulle iväg på frukostmöte, jipppie. Bara till att hasta sig iväg dit när jag då varit där en stund får jag ett nytt sms där det står då kommer vi nu är kaffet på?. Å nej nu hade jag då glömt att en kompis skulle komma o fika.

Hur lyckas jag med sådana bedrifter? Kanske för jag är så impulsiv och bestämmer utan att kolla först i min kalender? Vad skulle jag göra utan den?

Sen är det ju bra om man skriver in allt man bestämt oxå annars blir det såhär. Har försökt sorteta strumpor  men det känns som det bor nån liten gubbe i min tvättmaskin och tar makarna till strumporna så där står jag med mina strumpor. HMMM jag tror jag ska  sätta ihop en svart med en vit strumpa. Annars får man ju frysa om fötterna och det vill jag inte. Det störiga är att den där lilla gubben säkert sitter och tittar på min förtvivlan över strumporna och skrattar åt mig. Nu önskar jag alla en trevlig dag

Är det någon som råkar ha sett mitt arbetsminne? Jag vet inte riktigt var jag tappade det, men det kan ha varit redan i moderslivet en gång i begynnelsernas tid.
Hur som helst så fanns det inte där när jag gick i skolan och försökte lära mig sådant som sedan skulle ge mig rätten att få kalla mig allmänbildad. Det fanns inte heller där när jag gång efter annan gjorde mina misstag i sällskapslivet och på relationsplanet så jag kunde gå vidare och lära av dessa. Mina ständiga misslyckanden i kärlekslivet lade jag bara locket över så käckt som vore det en resbag och traskade glatt vidare för att packa upp den på nytt  i nästa förhållande.  
Tänk om jag kunde ha hittat mitt arbetsminne när mina barn skulle uppfostras till lyckliga och självständiga individer. Då hade jag kanske kommit ihåg att inte upprepa alla dåliga metoder som tillämpats av dem som uppfostrat mig. Trots att jag lovat och svurit att aldrig upprepa vissa mönster och beteenden satt de fastnaglade hos mig som bara det sociala arvet kan göra. Tänk om jag hade haft mitt minne då!
Det biologiska arvet gjorde sitt till också. Ingen av mina föräldrar har kunnat skryta med gott minne. Så där har man ingen hjälp med att försöka minnas sin barndom till exempel.
Därför var det lite svårt att svara på vissa frågor under ADHD-utredningen som handlade om just barndomen.
Jag letar och letar. Minnet förblir borta. Vissa ljusa stunder går det något bättre. Som när jag är utsövd och inte har några tider att passa eller krav att uppfylla. Om jag tänker på vad jag gör, bara utför medvetna handlingar. 
En medveten handling är när jag kommer från affären med en massa kassar i handen, handväskan på axeln, bilnycklarna också i handen. Flera matkassar väntar i garaget och jag är dessutom jättekissnödig och jättetörstig och jättehungrig!  Ordet trött nämner jag inte ens i sammanhanget, ni som läser det här vet säkert att jag är helt hjärndöd vi det här laget och att kroppen känns som om den sprungit ett mindre marathonlopp. Då utför jag min Medvetna Handling med stor beslutsamhet. 

1. Jag tänker efter vad är det första jag bör göra:  Jo, hänga upp bilnycklarna i nyckelskåpet så de inte kommer bort igen.
2. Vad måste jag göra för att hänga upp bilnycklarna: låsa bilen först naturligtvis. Men eftersom bagageluckan fortfarande står öppen och en kasse är kvar i bilen måste ju det åtgärdas 
    först.
3. Efter att ha tagit ur den sista matkassen låser jag bilen och går direkt in till nyckelskåpet där jag hänger upp nyckeln.

Ibland fungerar det faktiskt så bra nu för tiden. Men långt ifrån jämt. Och tänker jag inte på varje liten rörelse spårar det ur direkt!

Sen kan jag i lugn och ro (va, hörde jag några protester?) kissa, dricka, packa upp maten och äta något. Det kanske tar några timmar innan alla uppgifter är slutförda men än sen?
Jag har iallafall lyckats utföra en medveten handling, d.v.s. lyckats överlista det fördömda bortsprungna minnet och hålla kaoset i hjärnan på avstånd genom att försöka tänka på EN sak i taget. Nu berättade jag inte om plånboken som också utsätts för samma medvetenhet, liksom glasögonen, mobiltelefonen och almenackan som är mina ständiga träningsobjekt. 

Alla dessa föremål ingår nämligen också i de läxor som jag får hos min arbetsterapeut (som för övrigt också är utbildad i KBT steg 1) på den neuropsykologiska mottagningen för vuxna jag har haft förmånen att bli remitterad till i samband med min utredning.  Det är inte alla förunnat att ha en egen coach och hon lyckas bättre med det som jag själv inte klarar av att ta tag i, varken på egen hand eller genom någon välmenande make. Det här med make förresten, eller annan närstående, det  fungerar ungefär på samma sätt som att övningsköra med en familjemedlem. Det går inte alltid så bra. Kommentarer som: "Jag gjorde ju visst som du sa" alternativt "det är minsann inte så lätt som du tror..." är  inte den typen man slänger ur sig som försvarsargument till en objektiv coach, men däremot alltför lätt till en närstående av någon konstig anledning.  

Hur som helst, här på mottagningen försöker jag få hjälp med att hitta tillbaka till mitt minne. Det är ju onekligen extra svårt när man dessutom dras med Okoncentrationen och Spontaniteten som likt två odresserade hundar i värsta slyngelåldern drar åt varsitt håll i sina koppel så man blir bortlurad från huvudspåret hela tiden och har allt sjå i världen att försöka hänga med och framförallt inte tappa greppet.
Det här med att utföra medvetna handlingar förresten hör ihop med en metod som heter Mindfulness. Det handlar om att leva i nuet och kan vara en form av hjälp både vid dåligt minne, okoncentration, stress och andra tråkiga saker som våra ADHD-hjärnor drar omkring på.
Som minnesträning kan man använda sig av dels vardagsproblem som nycklar, plånbok etc. Man kan läsa allt högt som man vill komma ihåg: indigrienser i kokboken, en liten tidningsartikel, ett namn o.s.v. Man tränar på situationer i vardagen precis som man gör när man vardagsmotionerar, till exempel tar trapporna istället för hissen. Men det är ju inget som hindrar att man dessutom går på gymmet, eller spelar fotboll, tvärtom. Alla motionsformer kompletterar ju varandra och likadant kan man se på det här med minnesträning.           

Därför är det utmärkt att kombinera vardagsträningen med ren och skär hjärngympa som till exempel siffror, bokstäver m.m. Förutom att lösa korsord, sudoki, göra saker baklänges, spela memory o.s.v. kan man köpa ett minnesträningsprogram. Det finns en mjukvarubaserad arbetsminnesträning som bland annat ska träna upp koncentrationsförmågan som företaget Cogmed ligger bakom. Den kostar 2375:- inkl. moms.
Vissa mottagningar, bland annat neuropsykologiska mottagningen i Västerås kan erbjuda avgiftsfri cogmedträning. Men då måste man komma dit c:a en halvtimme i veckan, varje vardag under 5 veckors tid och då gäller det att man inte bor 7 mil därifrån som jag och därför måste tacka nej. Men det finns alltså hjälp att få med sina minnesproblem. Ring runt och fråga, på psykmottagningar och vårdcentraler efter arbetsterapeuter och hjälmedel och träningsprogram. Ge inte upp!
För gör man som jag, springer runt och letar efter minnet mest hela tiden kan det vara skönt med sällskap och någon som peppar.
Glöm inte bort det!

Minnesvärdiga Hälsningar från Er glömska Mia

PS. Nu höll jag på att glömma HJÄRNBOKEN - en e- bok jag tänkte rekommendera för en lite nättare summa än den förra, 249:- 
      Och orkar ni ingenting av allt det andra jag rekommenderar kan ni alltid göra något som bara är kul så där i största allmänhet. Gå till exempel med i 
      TANKSPRIDDAS RIKSFÖRBUND! 



Jag talar tydligen lågt. Efter två inspelningar – radio respektive TV – har jag förstått det. Det görs sånt där mikrofontest, och båda gångerna får jag den förvånade frågan: Va, pratar du så lågt?

Ja, de måste ställa in extra hög volym på min mikrofon. Annars hörs jag inte.

Det är antagligen en kvarleva. Från barndomen. Jag var ju den typiska ADHD-flickan: den som helst satt längst ner i klassrummet och varken syntes eller hördes. Jo, fnissade gjorde jag ofta, särskilt under fluorsköljet, och såna där stunder när det skulle vara knäpptyst i klassen. Då brast jag ut i nåt hejdlöst och kunde inte sluta. Och jag var inte snällare än att jag lockade med min bästa kompis i fördärvet. Det bästa sättet var att nypa henne i midjan, särskilt, som sagt, under fluorsköljet, det blev extra kul resultat då. Oräkneliga gånger har jag stått med pappershanddukar och tårögd och hickande av skratt torkat upp fluor från bänken. En bråkdels mugg vätska blir en hel översvämning när det hamnar på en skolbänk. Fråga mig, jag vet.

De andra kallade oss Hihi och Haha. Jag var Hihi. Och de var väldigt trötta på oss. Vi förstörde ofta lektioner genom att inte kunna sluta fnissa. Vi fnissade alltid. Ja, det känns som om jag har fnissat mig genom hela skoltiden. Trots att jag var så tyst och snäll. Den sista gången jag minns att vi blev utkörda var så sent som på gymnasiet. När man skulle vara vuxen och mogen, nästan i alla fall. Det var under en tyskalektion, vi kunde helt enkelt inte sluta, vi, Hihi och Haha. Det var nåt magiskt med det där skrattandet, det punkterade varje allvarlig stämning, det slog hål på allt som var vuxet och ordentligt och inom ramarna. Det var en lina att hålla sig i när allt annat i ens skalle blev sprängfyllt och sömnigt och alltför mycket. Då var det en befrielse att kasta sig ut i ett högljutt och förbjudet skratt.

Jag hade en mamma som pratade väldigt högt. Och mycket. Hon kunde ha en svada där det inte fanns rum för en enda paus. När min mamma hade nån väninna hemma var det ett sånt kackel att man fick ont i öronen. Att försöka säga nåt då gick inte. Man kunde inte ta sig igenom muren av ord. Därför lät jag bli. Jag hördes ändå inte. Och framför allt hörde jag inte min egen röst om jag försökte.

Fortfarande är det likadant. Jag hör inte min egen röst, om det inte råkar vara knäpptyst förstås. Men om det är minsta ljud runt omkring vet jag knappt vad jag säger för jag kan inte urskilja min egen röst bland alla omgivande ljud. Värst är det när det pratas omkring mig, högt och i munnen på varandra. Då blir jag tyst. Snäll och tyst adhd-flicka som sitter längst ner i klassrummet och tuggar tuggummi och biter på naglarna. Tyvärr gäller detta också när jag måste ryta till på sonen, och kanske på hunden. Det blir platt fall och ingen lyssnar. Kan du inte ryta högre än så? Det har jag hört både från dagispersonal och på hundkurser. Men nej, jag kan faktiskt inte. Och det beror inte på nåt stämbandsfel utan på mitt huvud. Jag orkar inte med buller, ens från mig själv.

Jag tror det är därför jag pratar så lågt. För att det är det enda sättet för mig att uppfatta min egen röst. Talar jag med hög stämma förlorar jag mig på nåt sätt i mina egna ord och de svämmar över i mina egna öron. Märkligt, kan man tycka, för man borde väl kunna hålla reda på vad man själv säger. Men det funkar inte så. Jag och ljud är två motsatser. Jag måste ha ett ljud i taget för att kunna uppfatta dem, och jag måste ha låga ljud för att de inte ska stiga över sina bräddar.

Så som fluoret en gång i tiden gjorde på den gröna skolbänken. 

Att ha ADHD är som att leva i en Astrid Lindgrenbok. Andra människor tror inte att det kan vara så här på riktigt. Själv var min barndom nångon slags röra av Emil, Pippi, Madicken och Kajsa Kavat. Som vuxen känner jag mig mest besläktad med Melker som kämpade på som ensamstående förälder och som var älskad av sina barn men där samhället inte riktigt förstod hur han löste sina problem eller sitt livspussel.
I Pippi, Emil, Madicken och Kajsa Kavat så finns det  vuxna som trots barnens upprepade bus alltid älskar och finns till hands. Inte alla vuxna men det viktigaste är att det finns någon. Och så är det för barn med ADHD i verkligheten också. Men vad vore Pippi utan Tommy och Annikas mamma som skärckslagen lät sina väluppfostrade telningar gå hem till Pippi och till slut också följa henne ut på Söderhavet. Madicken hade Alva och Kajsa Kavat mormor. Emil hade som tur var en underbar mamma som aldrig slutade tro att det skulle bli något stort av hennes pojke.
Farbror Melker är lika hjälplös när han ska peta i skorstenen eller bygga vatten ledning som någonsin en ADHDkvinna som ska försöka ta han om både jobb och familj.
I måndagens TV-program säger jag att min pappa var som Emils pappa som jagade ut mig i snickarboden för jämnan. Hos oss var det en trappa där man fick sitta och skämmas. Jag minns aldrig att han la hand på mig men jag kan fortfarande höra hans väsande och rytande när jag gjort något som jag sen förstod att han inte gillade.
Mamma var mer som Tommy och Annikas mamma - lite skräckslaget förtjust i vad hennes kaxiga dotter, som aldrig gav sig och ständigt tjatade emot, hittade på. Hon lärde mig allt ifrån att läsa till att spela piano och gitarr. Inte när det stod i böckerna att barn kunde lära sig sånt utan när jag tyckte det var roligt. Min mamma lärde mig inte laga mat och städa ( jo jag var tvungen att städa mitt rum men jag fattade inte hur man gör förrän jag var över 30). Istället sa hon "Gå och gör något viktigt läs en bok eller spela piano". Det var ett utslag av feminism men också vad hon själv älskade att göra men inte hittade tiden till.

Att ha ADHD som vuxen kvinna är:

• Att ständigt känna att man inte räcker till och inte vet hur man ska lösa problemen man satt sig i. 
• Att inte kunna sortera sig ur den där högen med ren tvätt? Och därför tvättar den igen för att i a f kunna sortera den efter färg.
• Att leta i 10 olika lådor med viktiga papper, i bästa fall en för varje år men med helt olika grader på viktiga.
• Att ha en massa högskolepoäng men inte få ihop pappret och skicka in som gör det till en Examen
• Att inte bara glömma att man ska till doktorn på onsdag utan faktisk inte ha en aning en om att det är onsdag.

Själv tycker jag att Astrid Lindgren är den bästa terapeut en ADHDmänniska kan ha. Ni föräldrar - lär av de vuxna kring Pippi. Och ni vuxna - var mer som Melker och lär er salta efter behag och att varje dag är ett liv.
Om ni vill ha hjälp på traven att tänka runt livet ur Pippis vinkel läs:
 "Pippi och Sokrates, Filosofiska vandringar i Astrid Lindgrens värld". Skriven av två norrmän Jörgen Gate och Öystein Sjaastad ISBN 91-27-08959-2

PS Varför inte köpa två ex och ge ett till din terapeut om du är lycklig nog att ha en sån. DS

Mörkt ute och mörkt inne. Mörkt i sinne. Jag tänder alla lampor redan på förmiddagen ibland, blir så trött och nedslagen av mörkret. I vårat hus, i vardagsrummet framförallt, är det  nästan lika mörkt dag som natt. Det är mycket ljusare utanför dörren faktiskt. Svårt är det att ta sig i kragen och hinna med en liten promenad innan mörkret faller på riktigt ute också.
Dessutom har jag svårt med mörkerkörning. Inte på små ödsliga vägar där jag får använda helljus, och om det inte snöar. Men jag tycker det är jobbigt att bli bländad av mötande trafik, samtidigt som jag också ser väldigt dåligt utan mina helljus. 

Häromdagen var jag på minnesträning hos terapeuten på neuropsykologiska mottagningen i Västerås. Något som jag planerar att återkomma till på den här sidan. Efteråt skulle jag besöka Ikea på orten, eftersom det är vårat närmaste Ikea och man måste passa på. Naturligtvis sprang timmarna iväg och inte blev det bättre av att jag på väg till Ikea körde förbi avfarten dit och fick sätta upp nästan 4 mil extra på felkörningskontot innan jag kom rätt. 
Sedan på hemvägen från Ikea hade det naturligtvis blivit mörkt och jag kände därför inte igen mig efter ett tag, och visste inte om jag passerat avfarten mot Salbohed och kanske var på väg till Gävle istället. Det visade sig dock att jag var på rätt väg efter ytterligare några mil och jag kunde jag pusta ut i en välkomnande igenkänningskänsla. 

Det har bildats en lokal Attention-avdelning i Sala. Det ska bli spännande att vara med och försöka utveckla den till något bra.
 Häromkvällen åkte jag de 3 milen mellan min bostad och ABF-lokalen i Sala där jag skulle delta i en cafékväll som Attentions anordnat. Vi skulle bl.a prata lite om hur man kunde lägga upp verksamheten i föreningen. Jag såg fram emot det, äntligen skulle jag få chans att träffa sådana som jag. 
Redan från början gick allt på tok. Motorvärmaren som jag satt igång (eller hade jag inte det?) fungerade inte, så det var iskallt i bilen. Årets första snöflingor singlade kraftfullt mot vindrutan och i kombination med mörkret hade jag svårt att se vägen framför mig. Ännu värre blev det när jag kom ut på stora länsvägen, där blev jag oerhört distraherad av alla nymodiga, nymålade småtecken överallt och lysande vägpinnar och reflekterande skyltar. Mina perceptionssvårigheter visste inte till sig av förvirring där jag körde omkring i mörkret i en värld av vita streck och prickar både på marken och i luften. Det kändes som om jag vore med i någon konstig sience fiction. Jag visste inte var jag skulle fästa blicken och blev väldigt uppstressad. Väl framme efter de tre milen är jag därför helt slut.
Trots att klockan är sex då jag parkerar i närheten av lokalen jag ska till och träffen som börjar då, slår ADHD-djävulen till och viskar i mitt öra att jag borde se om garnbutiken jag så länge tänkt besöka men inte haft vägarna förbi, är öppen. Detta trots att klockan som sagt är sex och jag borde lärt mig att butikerna i Sala stänger sex och inte tidigast halv sju eller sju som i Stockholm. Jag ber honom hålla tyst (för naturligtvis är det en han) men utan resultat, så jag lockas, naiv som jag är att traska förbi ABF-lokalen. Inte en människa är ute, nåja, någon enstaka kanske, men det känns som om det vore mitt i natten och jag har ju läst om alla rån och överfall i Salla Allehanda så det känns lite ödsligt. Ja det känns nästan som i en dålig film igen, fast inte sience fiction den här gången. Snön som fortfarande faller har övergått till något mer regnliknande och gör mig allt mer blöt och övertygad om att jag inte borde gett mig in i det hela. 
Till saken hör också den att jag har världens uslaste lokalsinne och har fortfarande inte riktigt lärt mig att hitta i den lilla charmiga stadskärnan Sala ens i dagsljus eftersom jag inte är där så ofta. Så naturligtvis hittar jag inte till garnaffären i mörkret, vad jag nu skulle där att göra efter klockan sex på kvällen. Och vad ännu värre är; jag tar en annan väg tillbaka och vet så småningom varken var jag ställt min bil eller var Attentionträffen ska vara.  Jag frågar en av de där få människorna jag träffar om vägen till ABF men denne känner inte till det.
Klockan går, snön faller. Jag blir inte bara blöt utan som alltid i liknande situationer uppstår plötsligt ett akut behov av en toalett. Ilskan mot mig själv och mina dumma infall utbyts snart av lätt panik och jag känner för att bara ställa mig rakt ut och skrika. Alternativt ringa hem och beklaga mig. Men vad skulle jag säga, "jag hittar inte bilen"? Där går gränsen till och med för mig om vad jag brukar utsätta  min stackars härdade make för. Varför skulle jag hitta den för, skulle jag inte på möte?
Nåväl. Så småningom kände jag igen mig och kom rätt,  även om jag först kände mig som någonting som katten släpat in. Blöt, uppstressad, eländig och smått förvirrad.  
Men efter välkomnande, lite kaffe och trevligt småprat började stresshormonerna lugna ner sig en aning. Och på hemvägen hade även snöfallet lugnat sig fast de aggressiva prickarna på asfalten var kvar. Tacka vet jag de gamla hederliga strecken.  

Ja, mörkret är som sagt jobbigt på fler sätt än ett. Man kan gå vilse i både den yttre och den inre varianten. 
En del av oss söker sol och värme på andra ställen. Det är klokt gjort. Vi andra får se fram emot en snö som förmår täcka både naturen runt omkring oss och våra sinnen så det blir ljust och glatt. Tills solen kommer igen. Och ljuset. Tills dess får vi försöka famla oss fram så gott vi kan. Med hjälp av varandra.   

PS.
Finns där några bland er som läser detta och bor i Sala eller dess omnejd är ni hjärtligt välkomna att höra av er och delta i Attentions lokala aktiviteter. Gå in på hemsidan (som fortfarande är under uppbyggnad) för närmare information. http://www.attention-sala.se/index.html

Jag tror att min känslighet hör ihop med ADHDn. oh ja utropar nu Socialstyrelsen m fl experter det vet vi: Kvinnor   med ADHD är stresskänsliga. Men nu var det för en gångs skull inte stressen jag tänkte på utan vädret. Jag är väderkänslig och nu menar jag inte magen utan att jag är känslig för visst väder.

Det finns inga dåliga väder bara fel kläder är en sån där käck ramsa som jag skulle vilja stoppa nån stans på alla som velat förklara för mig att det jag känner inte måste kännas utan kan "käckas bort". Det finns nästan bara dåligt väder i södra Sverige under vintern säger mina kropp och mina känslor.

Jag känner vädret redan innan jag tittat ut genom fönstret  Vid blåst regn snö så har jag ont i kroppen även om rummet är varmt. Det är  lika obehagligt som att ha åtsittande strumpor på sig. Kanske har det ett samband? Åtsittande kläder är sånt som vi med ADHD ofta vägrar ha och det handlar väl om tryck? Vädret jag inte gillarkallas ju för lågtryck och får min fina pissebarometer att pinka över för att luften i den som har normaltryck liksom vill ut när det är lågtryck. Jag pyser också över vid lågtryck. det gör jag faktiskt när det regnar på sommaren oxå men har man tur så blir det inte så ofta och vinden är inte lika kall.

Idag kom den första snön i Skåne och katten såg förvirrad ut "jag trodde att ni gav upp de där fåniga idéerna om att strö nåt vitt och blött på marken?" såg hon ut som hon tänkte men hon blev inte kvar inne för det. Det var inte mer snö än att jag ändå kunde förflytta höstlöven med hjälp av Lövblåsen så att de inte förflyttaar sig själva in på verandan. Blev jag klar?   Naturligtvis inte det är ju en dag i morgon också och det finns fler sidor på huset. Tyvärr finns det fler löv på träden klar så klar blir jag inte förrän lagom till lövsprickningen åtminstone om man bedriver evidensebaserad forskning om hur en ADHDkvinna i Paradiset blåser sina löv. Men det är ganska fint där det syns mes och i morgon regnar och blåser det säkert igen.

Tänk vad jag inte känner mig impulsiv idag, velig skulle jag vilja kalla det. Ska jag resa eller ska jag inte och kan man resa ensam? Ända sedan i somras har jag funderat över om jag skulle kunna tänka mig att spendera några höstveckor i södra Spanien. D v s har jag råd? Finns det sammanhängande veckor som inte kräver min närvaro? Men framförallt kan jag åka ensam eller är man en kuf då eller blir man en kuf kanske?

Nu sitter jag här med flygbiljett möjlig att boka och billigt lågsässongspris på lägenhetshotell och har ändå inte bokat. Jag har ju inte fått vaccin jag borde gå till gyn och vem ska hälsa på mamma när jag är borta är frågor som kvarstår och antalet veckor jag kan vara bort har krymt från planerade 6-8 till 3. Först tänkte jag åka i okotober och komma hem till jul men så visade det sig att Fråga doktorn inte skulle sändas förrän i november så det blev inte så. Sen kom jag på att storlufsen (älsta barnbarnet) faktsikt fyller 15 i början av december så då måste jag nog vara hemma. Ett åttagande som barnvakt till lilleman som jag sett lite av i höst kunde jag inte motstå heller så nu återstår 3 veckor. Ska försöka idag att få en gyntid, vaccinera mig får jag väl göra när jag kommer hem och jag är ju redan kufig så lite till gör ingen skillnad. Mamma får vål nån av barnen hälsa på hon hon har det faktiskt väldigt bra.

Har ni rest nån gång med okänt resesällskap eller hamnat med nån ni inte känner när bokat ospecificerat? Kommentera gärna och ni som känner mig ingen som har tre veckor att spendera i ett lite ljusare och varmare Spanien med mig?

Men impulsiv jag? Inte idag i alla fall.

Visst är det fantastiskt, de här gångerna när man faktiskt verkligen lyckas koncentrera sig. När man sitter vid tidningen om morgonen och plötsligt upptäcker att man inte bara springer igenom alla artiklar utan läser.

Vaknade som vanligt med den där tankehärvan i skallen, som en strålkastare rakt i ansiktet. Snabbt upp ur sängen, på med kaffe,  var är kläderna??? Vad ska jag göra nu? Ut med vovven? Springa? Långpromenad? Ja, det gamla välbekanta göra-allt-på-en-gång, alltså.

Men först kaffe.

Slog upp tidningen. Började som vanligt med att ögna igenom allt. Från slutet till mitten och sen eventuellt början av nån artikel. Bläddra så det smattrar i tidningsbladen.

Sen var det nåt som tydligen hände. För plötsligt kom jag på mig själv med att läsa. Ja, jag var till och med på sidan två av en artikel, en sån där söndagsartikel som är oändligt lång och tänkt att räcka under hela frukosten.

Jag satt där och läste!

Det har inte hänt på länge. När stressen tar tar överhanden flyger man förbi alla tidningsartiklar, alternativt så somnar man av utmattning om man lyckas koncentrera sig på nåt.

Den här gången läste jag. Utan jagande hjärtklappning, utan att slumra till av tristess. Jag lyckades koppla bort ljuden som fanns runt omkring - det susande kylskåpet, knastret när nån promenerar längs gångvägen utanför fönstret, hundens småpipande när hon tigger smörgås.

Och med detta har tankehärvan som jag vaknade med på nåt magiskt vis nystats upp, jag känner mig inte längre stirrig och slarvig och dum. Jag kan lugnt och förnuftigt leta upp ytterkläder, skor och nycklar och utan nåt hysteriskt som blockerar förnuftet och ge mig ut på en avstressande hundpromenad.

Men hur lyckas man med sånt här - fler gånger än en enda? Är det nån som har nåt knep? Mot spring i benen och rastlöshet hjärnan? Nån som vet hur man övar upp sin förmåga att stänga av ett susande kylskåpsljud?

Det har varit några dagars racer. Det vill säga man vill göra allt på en och samma gång, och helst ännu snabbare. Allt går för långsamt - att hälla upp vatten i ett glas från kranen går i slowmotion och man står och stampar av otålighet under de sekunder det tar att fylla glaset. Att ta av sig skor och ytterkläder när man komemr hem från promenaden är en outhärdligt omständig syssla som man egentligen vill hoppa över och därför kan man gå omkring och svettas ett bra tag hemma i både jacka och kängor innan man "får tid över" att slänga av sig dem. Att kamma håret är nåt absolut onödigt, för att inte tala om att diska eller laga mat. Näväl, det blev både disk och matlagning idag men snabbt gick det, hej hopp, och inte bryr man sig om ifall man spiller lite, vare sig på diskbänken eller golvet, och man har inte tid att öppna skåpsdörren till soppåsen utan skräpet slänger man i diskhon för det går snabbare.

När jag var barn hade min mamma en väninna som aldrig orkade vänta på att såsen skulle koka. Hon slängde i mjölet, värmde på plattan tills det började bubbla och sen var det dags att äta. Inte tänkte man på att det smakade mjöl, som det måste ha gjort. Men idag förstår jag henne. Att vänta är nog det värsta som finns.

Var inte så hafsig, brukade de säga till mig när jag var barn. Hafsig. Nån blanding mellan slarvig och på tok för snabb för att det ska vara bra. Man hafsar över saker. Man hafsar till det. Det får jag fortfarande höra. Du är så hafsig!

Hafsig när man städar: man orkar inte städa under mattorna utan far bara runt med dammusgarn lite snabbt runtom bara.

Hafsig när man kör bil: man ser inte riktigt staketet och råkar köra mot det eller så backar man lite för fort och ser inte att det visst stod en parkerad bil bakom.

Hafsig när man har en tid att passa: man tänker att det är väl inte så farligt, den där personen vet ju hur jag är så det gör väl inte så mycket att jag är lite sen. Eller: äsch, det är ändå väntetid hos tandläkarn så vad gör det att jag kommer tjugo minuter senare än jag ska?

Hafsig när man spiller smör på golvet: man torkar av med foten lite lätt bara, med följden att foten (alt. sockan) blir smutsig och att man sen drar omkring kletet över hela golvet.

Hafsig när man har alldeles för bråttom när man diskar så man hela tiden tappar eller slår emot porslinet så det blir små sprickor i.

Hafsig när man råkar krydda lite för mycket i maten, eftersom man inte orkade ta fram nåt mått utan hällde lite på måfå medan man tänkte på nåt annat, så att det blir lite starkt.

Hafsig när man äter middag och känner sig så stressad att man inte känenr vad maten smakar och så att man får hjärtklappning eftersom man hela tiden sitter och tänker på vad man ska göra härnäst, så fort man är klar med maten och får resa sig upp från stolen och...

Hafsig när man trycker in maten i kylskåpet och sen stänger fortare än man hinner blinka (för annars ramlar maten ut). Och när man på samma sätt trycker in saker i skåp, och sen stänger snabbt för att allt inte ska trilla ut.

Hafsig när man inte hittar sina jeans eller sin mössa eller sina nycklar - och hafsig när man inte ens hinner leta för man orkar inte ta tid med såna meningslösheter. Hafsig när man till slut tvingas leta, för man mste ju ha nåt på sig, och drar ut varenda klädesplagg i hela garderoben på golvet, och sen när man inte orkar lägga in det ordentligt utan bara rafsar ihop alltsammans i en enda stor osorterad hög och vältrar tillbala det in i skåpet. Nu finns det inte en chans att hitta nåt nästa gång man ska ha nåt.

Och det värsta av allt - det som kan göra även den lugnaste galen (tror jag): när det är fullt med folk i mataffären och man kommer inte fram utan går där bland alla vagnar och alla människor som går SÅÅÅÅ SAKTA. När man ångande av irritation börjar sicksacka sig fram och kanske till och med knuffa sig fram, när man rasar på i racer med sin blytunga korg (eftersom man själv aldrig tar nån vagn för då kommer man inte fram snabbt nog).

Man borde nog sätta sig ner och försöka ta det lite lugnt. Inte hafsa så, som min mamma sa när jag var barn. Men det är inte så lätt. Man är som man är. Och när jag sitter och skriver, eller gör nåt annat där jag måste tänka, då går det desto bättre. Då är jag inte hafsig utan istället effektiv. Då går det undan med racer, men på ett positivt sätt.

Det är när jag måste ta mig an de där praktiska sakerna som det strular till sig, då är det inte nån fördel att köra på i högsta tillåtna hastighet, eller gärna mer än så. Då tappar man och spiller och gör fel.  Men att köra på i autobahn-fart när man skriver, eller ska lösa nåt tanke-problem, wow, då funkar det helt perfekt att vara stressig och otålig. Man tänker bättre då. Fast som sagt, man diskar sämre.

Så då undrar jag: är jag hafsig eller effektiv?

Nja, det beror ju på vad jag gör. Och precis på samma sätt är det med ADHD. Är det ett hinder eller en tillgång? Nja, det beror ju på i vilken miljö jag vistas och vad som förväntas av mig. Sätt mig i ett tyst rum och låt mig lösa matematiska problem, skriva eller göra nåt annat jag tycker är kul. Lätt som en plätt. Men ge mig några av de där typiska och traditionella kvinno-sysslorna och jag blir en idiot. Klarar ingenting.

Som kvinna förväntas man kunna göra minst tio saker samtidigt.

Jag kan bara göra en. (Även om jag gärna vill göra allt på en och samma gång, men det är en annan sak...) Är det konstigt då att man känner sig konstig? Att man känner sig som den där fisken jag såg på Akvariet i Danmark, den lilla lilla fisken som simmade ensam mot hela strömmen.  Det såg för hemskt jobbigt ut, men jag stod där och tänkte: heja på, den där fisken, den är som jag.

Och nu har jag på sedvanligt ADHD-vis kommit bort från ämnet, men hafsig som jag säger jag bara Äsch vadå då?

Det är vaccinationstider och jag vet att många inte tänker vaccinera sig mot influensan men det tänker jag. Det finns många skäl både själviska och osjälviska som talar för en vaccination och ganska få som talar emot. Att jag inte tvekar beror delvis på min bakgrund eller kanske rättare sagt på min pappas bakgrund.
Min far föddes på 20-talet när inte många vaccinationer fanns att få och på Gotland där han bodde troligen inga alls. I 7-årsålderna drabbades han av mässlingen som då var en sjukom som alla var tvugna att gå igenom och som för det mesta hade ett ganska lindrigt förlopp i Sverige. Men min far blev mycket sjuk och som följdsjukdom fick han TBC Tuberkolos som det då inte var allmänt att vaccinera sig emot.
8-år gammal fick min far flytta från sin familj och läggas in på ett sanatorium utanför Göteborg och fick besök 2 gånger om året av Farfar som var bonde. Så småningom fattade min farfar det drastiska beslutet att sälja gården på Gotland och flytta till fastlandet där luften ansågs vara bättre än det råa klimatet som fanns på Gotland. Då hade förutom min far oxå hans mor och farmor TBC. Min far blev bra men alltid lite klen i lungorna och tog astmamediciner och han glömde aldrig det ensamma året på sanatorium.

Så jag fick alla vaccinationer som fanns när jag var liten och när jag själv fick barn så "bestämde pappa" att mina barn skulle få alla vaccinationer som erbjöds. Så de har sluppit mässlingen, påssjukan och röda hund. Kikhosta är en annan sjukdom som det vaccinerats emot i perioder men inte alltid. Själv jobbade jag ett par år på sjukhuset som extravak och fick då ofta sitta som andningshjälp till barn som hade kikhosta och behövde hjälp vid attackerna. Kikhosta sitter i väldigt länge men smittar inte så lång period så det kunde bli väldigt långa perioder på sjukhus då på 70-talet men idag finns det vaccin igen och bättre mediciner att hjälpa med. Men ett barn med kikhosteattack är ångestladdat. Mina två yngsta hostade i kapp en hel höst och särskilt när de åt glass vilket är en katastrof när man är 3-4 år.

Många sjukdomar som mässlingen, polio och smittkoppor är idag nästan utrotade i västvärlden inte för att människan blivit starkare utan för att så många får vaccin. Det gör att det är lätt att isolera dem som inte kan ta vaccin när några få fall av sjukdomen ändå dyker upp. De flesta vanliga sjukdomar behöver mänskliga värdar för att överleva.

I U-länder är det fortfarande vanligt att barn får mässling och dör. I andra länder (även I-länder) har ett ovanligt stort antal av de som smittats av den nya influensan dött och en högre andel än vanligt har blivit allvarligt sjuka och behöver sjukhusvård. Jag är ingen läkare och har ingen utbildning som gör mig lämplig bedöma risken för att ta vaccin men jag har sett och hört vad som hände innan det fanns bra vaccin för andra sjukdomar.
Så jag tänker vaccinera mig även om jag inte tror att jag kommer att bli allvarligt sjuk och dö inte för min skull utan för alla de som inte kan vaccinera sig vilket är alla barn under 3 år t ex och en del med allergiska sjukdomar. Om du ändå inte vill vaccinera dig så stanna hemma vid minsta "nysning". Det är också ett effektivt sätt att förhindra smittspridning.  Låt den nya influensan bli influensan som kom av sig och snart är den utdöda influensan

Jag har skrivit om ljuset betydelse för mig förr men för alla nya ska jag upprepa mig lite. Jag är ljusberoende  eller mörkerdeprimerad, hela vintern behandlar jag mig med såväl dagsljuslampor som stearinljus och letar solstrålar. Dagsljuslampor har sjunkit välldigt i pris de senaste åren och man får t o m tag på väckarklockor som väcker dig med ljus som rejält starka dagsljuslampor för ren terapitid för under 1000-lappen. Själv har jag 4 rejäla lampor och en väckarklocka för att kunna ge mig själv en räjäl dos ljus morgons och kväll. Lilla gubben tänder på morgonen och de får stå på tills dagsljuset känns tillräckligt. På kvällarna så har jag på dem till klockan 20 sen släcker jag dem en och en och skapar min egen solnedgång.

Inget går ju ändå upp mot riktigt dagsljus så soliga dagar så kan man ta en promenad eller två det här är jag urkass på men försöker. (Det är ju så kallt och blåsigt ofta i  Blekinge) Men om jag har råd så tar jag gärna en tripp till solen, Kanarieöarna är ganska billigt och solsäkert även i december och januari (om man undviker jul och nyårsveckorna).

Stearinljusen är mest för själen men eftersom varje låga faktiskt ger 100 W värme så kan man om man har termostater på elementen spara energi. När det är extra pris på ljus kan faktiskt stearinljus ha lägre pris per kWh än el och olja.( Räkna så här antal ljus * 0,1 kW * brinntid i timmar så får du antal kWh i ditt paket med ljus. Dela sedan priset med antal kWh och jämför med din elräkning. Tänk på att jämföra med det totala elpriset inte utan moms och skatter. ) Alla ljus är inte lika miljövänliga en del är gjorda på parafin istället för stearin och det är ett sämre miljöval och luktar inte lika gott.

I helgen ställde vi om klockan till sk normaltid  vilket inte känns alls normalt för mig utan till Lilla gubbens stora förtret hör jag till dem som kallar det vintertid. Att ändra på klocktiden betyder att mina ångest uppvaknande är ännu mer mitt i natten och det är flera timmar kvar tills det är anständigt att sätta på kaffe och möjligt att läsa dagens tidning( papperstidning). Om jag har problem med klockomställningen som jag kan analysera så har Kise enorma problem. Helt plötsligt förväntas hon sova en timma längre på morgonen och därmed oxå sköta magen på  andra tider eller tvingas till den förhatliga innelådan. Genom att befinna mig i Paradiset så har jag skaffat lite mer mörker på morgonen som hjälper henne att hålla sig lugn.  (det skiljer faktiskt en halvvtimma  på morgonen i dagsljus mellan Ö Blekinge och Ö Skåne) Så  jag ligger där i sängen och sover räv enmellan halv sex och halv sju för att ställa om hennes inre klocka. (Och varför får inte katten gå ut halv sex då ? Kise sover med mig och jag behöver henne när ångesten slår till på natten så hon får hålla vår dygnsrytm så   gott det nu går) 

Jag har dessutom fått ge mig och knaprar nu lite försiktigt Cipramil i låga doser och har äntligen fått pröva Ritalin utan depå och kryss i taket ingen av medicinerna  har  gett mig några biverkningar än. Så kanske ni kan få höra mig sluta gnälla på bloggen och få kraft nog att uppdatera sidan lite mer och skaffa en bättre chatt som jag haft i pipeline sen i våras men inte orkat med.  Att jag ska bli så bra att jag ska klara terapi sa doktorn att jag inte skulle hoppas på bl a för att det är en sån resursbrist i hela psykiatrin och så osäkert utfall. 

Så jag fortsätter mina måbraterapier som jag har råd med, zoonterapi, akupunktur och ridterapi. Allt  detta kan ni läsa mer om på sidan Alternativa behandlingar

Jag spiller på mig fortfarande och varje dag så har jag fläckar på kläderna av tandborststänk eller  kaffe och jag kan inte äta vare sig dajmstrut eller köttfärssås i hemlighet. Så är det nu och så har det alltid varit. När jag jobbade och hade flera möten på rad på tjänsteresa så fick jag vara noga med vad jag valde för lunch, hur jag lade servetten ( hellre fånig en kvart vid bordet än hela dagen) och att ha en ren tröja i väskan. Annars blir du inte tagen på allvar. Ändå har jag otaliga gånger hittat fläckar på min kavaj av senap när jag vet att det var flera dagar sen jag tog den där korven och inser att jag har gått omkring med fläckar på kläderna.

Jag har blivit väldigt duktig på att ta ut fläckar direkt under kranen på en toa, visserligen får man sitta med blöt tröja en stund men det går över. Det har hänt att jag gåt in i en affär och spontanhandlat en flaska fläckborttagningsmedel för att jag ser för d-g ut. Denna veckan har det gått åt många tröjor inför varje nytt media har jag bytt inte för att jag inte vill ha samma kläder på mig i nån slags fåfängt försök att verka stylad. Nej det här är ADHD styling; Ha alltid en ren tröja med dig. Första intervjun var det bara kattens jordiga tassar på en blå tröja det hade jag kunnat borsta av men när jag skulle besiktiga bilen och tog en gyros i bröd innan nästa så glömde jag att inte ta sås så sen var den tröjan ute. Ny tröja men han tog mest bilder när jag glor genom en persien men det kan man aldrig veta.

Nästa dag var det tv då ska man ha ljusa kläder har jag hört och enfärgade så det blev det men så fick hon och jag för mig att jag skulle ligga vid min ADHDkulle (Trädgårdens motsvarigheter till ADHDlådan släng alla dina vissna blommor här och se vad som överlever). Sen var den tröjan inte Ok för nästa TV kanal  ( som ville att jag bakade bröd Mycket bättre med ljus tröja nu) Så det blev 4 intervjuer 4 tröjor ADHDstylat så det förslår. Idag ska jag bara träffa radion men hon kanske vill ta bilder för webben Jag får nog sätta igång en maskin för det ska ju helst vara en hel tröja också och jag vet inte om jag fler rena!

Här är brödet som jag bakade i SVT ett riktigt ADHDbröd inte flott men gott som Mariannes son säger.

Nu har jag besiktigat bilen och blivit glatt överraskad av ett svensk statligt företag med myndighetsutövning. Det hör inte till vanligheterna men det var inte det att jag inte behöver komma tillbaka förrän nästa år vilket inte heller hör till vanligheterna (se våra ADHDtips) utan att de har starta just en sådan SMS-tjänst som vi efterlyser att alla myndigheter ska ha.

Förutom sms-påminnelse kan man få E-post-kallelse och skriva ut besiktningsprotokollet. Inte bara årets utan alla. För de har ni precis som jag antingen tappat bort eller knölat ihop till oläslighet i bilens handskfack eller hur? Men nu får vi alltså hjälp och jag gissar att alla utan ADHD är ganska nöjda de oxå.

Jag har väl aldrig varit så lite nervös för att besiktiga bilen för det känns somingentin jämfört med att prata adhdkvinnor.se med media. Jag svettas och stammar och t o m gråter en skvätt men om vi ska fån fågon ändring i det här med diagnos, behandling och stöd så måste vi kämpa på många sätt. Det är mycket lättare att blogga lite halvanonymt men när jag nu ändå ska ticka ut hakan och synas i TV så har vi passat på att meddela tidningar och lokal TV oxå. Det är verkligen intresserade särskilt när jag berättar att många kvinnor med andra diagnoser har ADHD i botten och kanske fått vara friska om de fått hjälp med sitt funktionshinder.

Nu ska jag pusta lite innan jag ska prat med nästa och sen blir det två till imorgon bara det nu blir bra och jag inte har tandborsttänk på blusen.

En del är bra på att prata och en del är bra på att skriva. Somliga är bra på båda delarna, lyckans ostar. De kan komma rätt långt här i livet. Bli politiker till exempel. Fast då räcker det nog med att kunna prata, man kan alltid ju anställa en spökskrivare. Och att prata behöver ju heller inte innebära  så särskilt mycket i det nämnda fallet heller. Det är ju aldrig bindande nu för tiden vad en politiker hasplar ur sig eller hur?  Och när det kommer till kritan behöver politikern ju inte ens veta vad han/hon talar om. Så på den punkten skulle väl en annan passa in emellanåt när de värsta hjärnsläppen kommer.   
Det är värre med en spöktalare. Värre än en spökskrivare alltså om någon liksom jag har tappat tråden. Om man inte lyckas hitta en buktalare. Är det kanske någon som känner en dylik? Med stor vänlig famn, stort hjärta och en kraftig röst. En som säger de rätta sakerna på de rätta ställena och inte fem timmar senare eller nästa dag.
Jag skulle nog ändå inte ha råd. En smal yrkesgrupp som den (buktalrskrået) vet nog om att ta betalt. Kanske skulle det kunna vara en karriär för egen del i arbetslöshetens tider med a-kassedagar som snart är slut? Det skulle inte heller fungera. Jag hör ju dessvärre till de där som inte är så bra på att tala. Heller.
Fast ibland flyter det på onödigt bra. Som de gångerna man verkligen träffar någon (helst en åt gången eller ett par stycken på sin höjd) som man verkligen har viktiga saker gemensamt med. Om personkemin dessutom stämmer måste jag tillägga, för den går inte att förbise. Då kan munnen gå i ett och den andra knappt få en syl i vädret. Speciellt inte om man hela tiden känner igen sig i den andres upplevelser för då behöver den andra inte ens  slutföra meningarna, jag hjälper sååå gärna till. 
På något sätt inbillar jag mig att jag gör den andre en tjänst genom att bespara denne en massa energi på ord. Jag kan också tänka att den människan måste känna sig lika lycklig som jag själv över att hitta en tvillingsjäl som tänker samma meningar som henne/honom.
Men som regel kommer jag ofta till korta när det gäller talets gåva i sociala sammanhang.

Tacka vet jag att umgås i etern. Inte i telefonen, nej gubevars, där är det ännu svårare eftersom man varken ser varandras minspel eller kroppsspråk och därför måste vara ännu rappare i munnen än i verkligheten. Dessutom blir jag otroligt rastlös av att prata i telefonen, artighetsfraser, eller långa samtal så man blir alldeles brännhet eller till och med svettig i örat.
Försiktigt, försiktigt, utan att avslöja sig, försöker man syssla med annat under tiden för att inte känna sig så himla ineffektiv.
Nej, vad jag pratar om är internet. Vad vore livet utan datorn och nätverkandet. Tråkigt, trist och innehållslöst precis som för Askungen med balen. Här kan jag sitta och prata med människor jag väljer själv att umgås med. Allt ut ifrån gemensamma intressen alternativt bara för att de är så förbaskat trevliga. I optimala fall båda delarna. Vissa känner jag i det riktiga livet. Dem kan jag umgås med på facebook till exempel, utan en massa förspel, artighetsfrågor angående hälsa och så vidare, utan att ändå inte alltid orka med att vänta på  svaret.  Jag får reda på vad de gör och vad de håller hus och om de har några roliga foton eller tankar att dela med sig.
Jag kan också hålla kontakt eller återuppta kontakten med gamla vänner.  Jag kan även träffa nya vänner som jag diskuterar vilken sorts tin whistle som är bäst med och jag kan prata adhd-problematik med någon annan. Vissa bestämmer man sig för att även träffa i verkligheten och det kan visa sig vara riktigt trevligt det också.
Jag menar absolut inte att nätvännerna ska ersätta vänner i det verkliga livet, men det är ett väldigt trevligt komplement.  För oss som inte är så bra på att prata och slänga käft och alltid säga de rätta sakerna.  Och för oss som  måste tänka efter i lugn och ro för att komma i håg eller uppfatta vad det hela handlar om och för oss som har problem med att fokusera i diskussionerna.
För oss är det bra med internet och alla intresseforum där. För att inte tala om facebook.

Jag är glad att jag inte är dyslektiker iallafall som många av mina ADHD-olycksbröder och systrar är. Man måste få vara bra på något. Men min man däremot är dyslektiker. Så vi hjälps åt. För han är nämligen en riktiga agitator, han skulle utan någon större ansträngning kunna bli om inte politiker så åtminstone försäljare. Av dammsugare eller nylonstrumpor eller vad som helst. För han har en väldig svada när han sätter den sidan till. Dessutom har han en väldigt trevlig telefonröst, så han får alltid våra gemensamma telefonsamtal på sin lott, som Telia och banken och dylikt. Medan jag skriver ihop hans jobbansökningar (innan han blev pensionär), brev, mail ibland och annat smått och gott som han tycker känns knöligt. På så vis kompletterar vi varandra.  
Man kan inte vara bra på allt som sagt. Men man kan hjälpas åt. Ta vara på varandras resurser. Och hitta varandras tvillingsjälar. I levande livet. Och på dataskärmen.

Jag har röjt ur min mammas lägenhet, där hon och min pappa flyttade in 1953. I bokhyllan hittade jag gamla fotoalbum, och på vinden en säck med mina gamla teckningar. Det var konstigt att se allt det där, särskilit teckningarna som jag på nåt sätt minns, fast jag helt har glömt dem.

När man röjer upp såhär efter nån, framkommer det också andra bilder än dem man bär på. Hos mig finns bilden av min mamma som en nervös och stirrig hemmafru-mamma som avskydde att laga mat men gjorde det ändå, och min pappa som ordningssamme kontors-pappan som alltid var på jobbet. Och vi var familjen som var en familj, även om det gnagde i bakhuvudet på lugna blyga flickan (ja, min mamma hävdade med bestämdhet att det var sån jag var, trots att jag ständigt fick skäll för att jag var lat och slarvig!) att det var nåt med oss som var väldigt annorlunda mot andra familjer.

Vad var det som var annorlunda?

Jag ser i min pappas fotoalbum en pianist som for runt i Sverige och for runt i Europa. Det liknar inte alls min pappa Stadskamrer med åtta till fem-portföljen.  

Onekligen frågar man sig varifrån man fått sina bokstäver, och hur man blivit som man är. Om man nu vuxit upp i normala familjen och haft en hemmafru-mamma och en kontors-pappa.... Eller var det på nåt annat sätt?

Mina föräldrar på restaurang i Österrike. Min pappa flackade omkring med dåtidens dansband. Min mamma följde med och dansade. Att dansa var hennes liv.

 Min pappa älskade att dirigera. Här dirigerar han orkestern på den österrikiska resaturangen. Jag var ännu inte född.

Och så kommer jag. Fria paret, dansdockan och musikern, blir plötsligt en familj. Jag tror egentligen inte de tyckte det var särskilt kul. Likväl fortsatte de resa. De drog med tumsugande dottern (jag) på tåg genom Europa. Jag var nog den mest beresta i min klass. Det var så på den tiden, man reste inte lika mycket som nu. Jag minns inte om det var roligt, men jag minns också att jag kände mig annorlunda, för medan andra barn reste på charter till solen flackade vi runt på 3:e klassens träsäten till Tyskland, Frankrike och Italien. Andra ungar kom hem solbrända medan jag kom hem lika blek som jag for efter att ha gått omkring i Paris. Men visst, det var nog spännande, men som sagt, man kände sig utanför eftersom ingen annan mer än vi gjorde så här. I alla fall inte på 60-talet i llila småstaden.

Just den här bilden, tagen på samma restaurang som på första bilden, har en tagg i sig. Jag är orolig och ledsen. Jag vet att min pappa ska delta i en dirigent-tävling. Jag kommer aldrig få se honom igen. Jag försöker få honom att låta bli. Men inget kan stoppa honom. Min pappa går upp på scenen, precis som han tydligen gjorde då innan jag var född, och jag börjar vrålskrika och väsnas så de måste bära ut mig. De bär ut mig till köket, och där står min mamma med mig och fnittrar och rodnar och skäms,  och kökspersonalen försöker trösta den jobbiga ungen med att hennes pappa har vunnit tävlingen, på tyska, och min mamma överästter glatt, Pappa har vunnit, och jag gallskriker ännu mer. För jag vet att han försvinner nu, han kommer stanna i främmande landet för alltid. Till saken hör att jag ännu tror att han faktsikt hade velat göra precis det, stanna och dricka öl och leva orkesterliv, istället för att försöka vara duktig familjeförsörjare. Kanske kunde mina ADHD-antenner uppfatta det, och kanske var det därför jag skrek så.

 Ja, det var ett väldigt flackande. Nice, Paris.

Men ibland såg vi ju riktigt lyckliga ut. Även min mamma, om hon slapp laga mat och leva alltför mycket hemmafru-liv, kunde se glad ut:

Men dottern, hon var som hon var: smidig och graciös?????

Ja, nog hade man sina bokstäver. Andra ungar klängde vigt i klätterställningen. När jag nån gång alls lyckades ta mig upp i den var det dags för fotografering, en sån unik sak måste ju förevigas! Kunde jag fått jobb som akrobat på cirkus, tro?

Och sen till de där teckningarna. Jag var ett snällt och tyst barn, sa min mor. Men en fin flicka på 6 år ritar prinsessor, inte såna här teckningar, väl?

Och snart är det 30 000 sen vi började eftersom vi hade ca 6 000 besökare förra året. Tittar  vi på vårt statistik program som räknar  träffar lite generösare ( tex sökmotorer som indexerear oss) så har vi 40 000 "visits" på ett år, drygt. Vi har dessutom 2 miljoner hits vilket om jag förstår det rätt betyder att  besökarna läser flera sidor när de hittatt till oss. Tittar vi på varifeån våra läsare kommer så är naturligtvis de flesta från Sverige men vi har regelbundet besök från alla Nordiska länder och ett flertal EU-länder.

Vanligaste sökordet som gör att man hittar hit  är ADHD kvinna/or och varje dag hittar nya läsare oss från de stora sökmotorerna. Statistik som visar läsarnas spår visar att många läser tre-fem sidor och följer våra länkar till ex Harvards ADHD-test. När vi började med det här förra hösten vet jag inte vad vi trodde egentligen men jag trodde inte att så många skulle läsa oss regelbundet för hälften av våra besökare är återkommande och läser ex bloggen regelbundet.

Dessutom  har vi fått en debattartikel publicerad i en av landets största dagstidningar svd, en artikel om oss publicerad i Damernas värld och nu ska vi vara med i Fråga doktorn ( måndagen den 9/11). Vi har haft andra förfrågningar om deltagande i artiklar eller att skriva om ADHD men ibland blir det inget av och ibland vill man styra för mycket vad vi ska skriva om.. Vi tänker inte låta oss styras vi kommer att fortsätta försöka göra ord av våra bokstäver på bloggen och leta information att länka till för alla som är lika vilsna i sin diagnos som vi var för ett år sen och vi uppmanara alla ADHD-kvinnor att "Sluta gråta över spilld mjölk" 

Här ligger jag nyser, fryser och kan inget annat. Idag orkar jag  tydligen blogga och byta kanal på Tvn orkar jag dygnets flesta timmar. även när jag är sjuk så är jag hellre det i Paradiset så de sista krafterna jag hade användes i måndags till att ta mig hit. Här  behöver jag inte bekymra mig om röran som blir omkring mig förrän   lilla gubben dyker upp till helgen. Jag har kaffe och kattmaten   räcker ett dygn till så att vi överlever Kise och jag. Om högarna hos de flesta av oss växer i vanliga fall så blir det ganska äckligt när disken blandas ned snuviga näsdukar och tomma iprenförpackningar, sängbordet fullt med näsdroppar halvdruckna koppar och yoggimuggar..
Trots att jag känner mig fruktansvärt ynklig har jag oerhört svårt att ligga still i sängen och sova bort förkylningen DAMP benen bara spritter på som vanligt med muskelvärk och allt.
I Paradiset som bara är några få kvm stort finns allt nära mig (om det finns) så jag studsar upp och ner för att få till mig det jag behöver eller önskar. 1,5 m till kylskåpet liksom till mikron 2 m till vattenkranen  och fjärrkontrollerna kan jag ha hos mig i sängen. Trots att lakanen var rena när jag blev sjuk får jag byta dem när jag orkar lämna sängen det blir så när man äter och bor i sängen några dygn. Andra människor saknar jag   inte alls vill bara inte visa upp min röda näsa och rinnande ögon.

Tänker ofta att om jag hade kunnat var sjuk på ett normalt sätt så hade jag inte bränt ut mig men det är ju omöjligt  Jag är ju Jag ADHDKajsa som hatar att vara still och bara gör en sak som inte kan koppla av. Inte får feber som hjälper mig att stanna i sängen och på vilken inga regler gäller jag är för DAMP.

Varför ADHD-kvinnor???

Jo, än en gång: för att vi kvinnor förväntas kunna göra ungefär tjugo saker SAMTIDIGT, minst, därtill med förståndet och hjärnan i behåll. Passa barn, laga mat (fyra kastruller eller gärna fler samtidigt på spisen), ha rena kläder redo för barnen, packa matsäck, packa gympapåse, tvätta, diska, sätta på plåster med Bamse-motiv på skrapsår på knän, dammsuga, torka diskbänken, ha hela och rena kläder för egen del, passa tider, hjälpa till med läxor, se på teve, lyssna på radio, grädda våfflor, sylta & safta, skura toastolen, skura handfatet, vattna blommorna, torka fönsterbräden, plocka smulor från soffan,  OCH SÅ HÅLLA ALLT DETTA I SKALLEN MED ETT LITET LEENDE PÅ LÄPPARNA, ren och fräsch, utan svettig lukt under armarna, utan hysterisk blick och för tidiga rynkor i pannan.

Sval, len, fräsch och kvinnlig - med humöret ständigt på topp och ett oändligt tålamod vare sig det gäller barn, make/sambo eller hund. Och så givetvis en egen yrkesmässig karriär utan att krascha mot nån s.k. vägg.

För visst är vi såna? Nån som känner igen sig?

Inte?

Nja, det är ju just det där med att minnas sånt man ska göra, komma i tid till det man eventuellt lyckas komma ihåg att man ska till...

Och vadå hela och rena kläder??? Man är glad om man alls hittar några i röran i garderoben. Själv hittar jag inte mina kängor som jag vet finns nånstans men inte var, så att jag nu tvingas gå i antingen sandaler eller gummistövlar. Och det är OKTOBER och råkallt och det är inte alltid det regnar så att har en ursäkt att släntra omkring i sina leriga gummistövlar. Råkallt solsken, vad gör man då???

Jag har många gånger, innan jag hade en aning om mina bokstäver, stått och skrikit: Jag borde blivit född till man, då hade jag sluppit det här!

Gånger då jag stått just vid Kvinnoplatsen Spisen, uttråkad, splittrad, totalt oförmägen att få ihop mina trassliga tankar. Färdig att spy ner i grytorna av ren tristess. För det är väl bara att erkänna - vi med ADHD behöver ett visst mått variation och spänning för att hålla oss vakna. Och hur spännande är det att för tusende gången se såsen brännas vid? 

Ja, om jag hade varit man hade jag haft en hustru som stöttat mig och som gjort allt det där tråkiga.

Jämställdheten till trots - det är vi som förväntas axla alltsammans, barnen, hemmet, och det övergripande ANSVARET. Och: en man som sköter alltsammans kallas en sån bra och duktig man. Men vi då? Vad kallas vi kvinnor? Tja...? Vadå...? Vad menar jag...? Det är väl självklart att en kvinna ska klara sånt, inget att säga nåt om alls... det är en naturlag. Mannen jagar, kvinnan sitter vid elden och rör i grytor och snyter ungar. VADÅ????

HUSHÅLLSARBETE, HEMARBETE, ÄR DEN SÄMSTA TÄNKBARA SYSSLAN FÖR NÅN MED ADHD EFTERSOM DET INNEBÄR ATT MAN MÅSTE KLARA SÅ MYCKET SAMTIDIGT!

För egen del känns det så här:

JAG...................................... ....  ...    ..  ..  .     .       .            .            .           jag

Det stora jaget är mitt synliga yttre jag, det lilla jag ett är den egentliga jag som far som en trasa efter mig själv, ständigt på eftersläp, kommer aldrig ikapp.

Se själva!

HEMMA-HOS-REPORTAGE (ADHD-stylat) 

Kan också användas som diskbänk, fast då måste man röja undan först, hur orkar man inte ens tänka på.... 

                   En gång använd som strykbräda, numera ett praktiskt avlastningsbord för div papper...  (OBS att strykjärn och vattensprayare kvarlämnats som en liten söt dekoration)

       Och den gamla handgjorda soffan, i hjärtat av vardagsrummet, har blivit en fiffig avstjälpningsyta för den rena tvätten, som med fördel kan ligga kvar utan att skämmas för sig. Kan också användas som familjespel där det gäller att stapla så högt som möjligt utan att den välter. Den som får högen att rasa förlorar och får därmed lägga in alltsammans.

Idag åkte jag iväg på en litet ärende (eller ett par om jag ska vara ärlig) som skulle visa sig vara en halvdagsutflykt. Nåja, är man tidsoptimist så är man.
Skulle skjutsa äldsta dottern som varit på en snabbvistit till tågstationen i Krylbo. Sedan skulle jag vidare till Hedemora i ett par ärenden för att slutligen handla mat och hämta ett vin i Avesta  som jag hade beställt. 
Som tur var ville min man följa med. För det visade sig ganska snart att jag hade kastat mig iväg med fel glasögon på näsan, nämligen läsglasögonen som jag trivs väldigt bra med i alla möjliga sammanhang härhemma, men som knappast lämpar sig för bilkörning.
Jag fick väl stå ut med att titta över kanten på dem och se allt lite halvrisigt, för det fanns ingen tid över till att vända om, tågen väntar ju som bekant inte.
Efter avskedskram och tågavgång bar det iväg till grannkommunen, via Ö & B. Där inhandlades bl.a en anslagstavla och post-it-lappar.
På rastplatsen i Grådö intogs den medhavda matsäcken och jag plockade lite rönnbärskvistar till en krans.
Besöket i hobbyaffärens nya lokaler resulterade i en liten (okey då, halvstor) påse på armen och sedan drev vi omkring i alla dessa loppisbutiker som finns i överdåd i Hedemora. Ett paradis för såna som mig med andra ord! Jag hittade bland annat en liten söt förvaringsgrej i miniformat att hänga på väggen. Perfekt för alla mina små anteckningslappar som ligger och dräller övrallt, framförallt vid datorn. Nu behöver inte min man klaga längre över dessa skräpiga anteckningar som bara jag kan tyda.
Jag köpte också några prisbelönta loklatillverkade chokladpraliner i en gårdsbutik. Fast när jag väl kom hem igen kom jag på att det var ju inte praliner jag planerat att köpa utan chokladtryffel!
Så långt kommen var jag totalt utmattad av alla loppisar och övriga butker. Vad skulle allt detta spring vara bra för egentligen? Varför måste jag köra slut på mig själv på det här viset, när jag vet hur jag fungerar?
När jag var på coop frågade jag om priset på jästen verkligen var  32 kronor för ett paket, eller om det blev något fel häromdagen i kasssan när jag handlade det. Kassörskan såg konfunderad ut ända tills jag förfärat kom på att det var ju egentligen saffran jag menade. (Och priset stämde dessvärre!) 
Så där har det flytit på hela dagen.
När dagsrutinerna ändras blir det tyvärr väldigt rörigt i huvudet, ännu rörigare än vanligt. Det räcker med att min egen dotter sover över ett par dagar för att hjärnan kommer i otakt och tankarna springer vilse. Dessutom hade hon inflammation på stämbandet och pratförbud vilket resulterade i lappskrivande och hemmagjort teckenspråk och där gällde det återigen för hjärnan att vara flexibel vilket inte är våran starka sida precis, hjärnans och min alltså. Dessutom blir jag väldigt glad och uppspelt och har svårt att varva ned  ibland när döttrarna hälsar på.
Men jag står ut med hjärnröran för det kära nöjet att få träffa mina barn. Däremot är det för jäkligt rent ut sagt att att man ska behöva ha det så här. Undrar om ni som äter concerta och liknande saker är mer skärpta i sådana här situationer.
I kväll blir det nog inte så sent. Förhoppningsvis lägger sig snart sömnens barmhärtiga slöjor sig som bomull över mina stirriga tankar. Kanske morgondagen blir lugnare.

Godnatt.     

Igår tog nog sommaren slut i Skåne idag har det blåst och varit mulet hela dagen och kvicksilvret har inte letat sig särskilt långt upp. men igår hade vi en ljuvlig sensommardag som jag passade på att spendera i Kivik. Kivik är inte längre bara marknad två-tre dagar i juli utan har fångat turisterna hela säsongen.  Genom att lägga en konstrunda till påsk och äppelrikets äppelfest i slutet av september så behåller man företag och service på en hög nivå året om. Igår var det dags för årets fest och man kunde förstås köpa och smaka på äpple i både fast och flytande form. Såväl grillat som chokladdoppat på pinne, ritade och drejade. Den stora sevärdheten förutom artister är ändå Äppeltavlan jag ska inte försöka beskriva hur man gör det kan jag inte men den är bara gjord av äpplen  och årets ser ut som på bilden. I en utställning visades 180 sorters Svenska Äpplen och han som förestod tältet hade 100 till med sig ch visste dessutom ytterligare 100. Ändå är det flesta äpplen vi äter inte från Sverige, konstigt. Men om du köper ett svenskt äpple så är chansen stor att det kommer från Skåne Kivik eller Vånga som förutom äpplen är känt för sina skidbackar och liksom hela byggden här i Paradiset för sin sten.

Trots att jag fortfarande är bekymrad över myndighetens besked om att jag ska prövas av den andra bokstavsmyndigheten så kunde jag ändå känna tillfredställelse över gårdagen och mina fynd. Juice på bag in Box (äpple förstås) och fina vykortstavlor av Gunilla Mann. Varje dag som inte   depressionen fullständigt styr mitt beteende är en bonusdag.

Klockan är drygt ett på natten och gästerna har nyss åkt hem. Jag har ännu en gång lyckats genomföra en hyfsat rolig och trevlig middagtillställning med fyra gäster utan att klanta mig särskilt iögonfallande mycket.
Det här med bjudningar och värdinneskap är en stor mental anspänning. Vanliga människor kan inte förstå vilka enorma krafter jag måste uppbåda för att ro i land med dylika tillställningar.
Är man en en väldigt social varelse med stort behov av olika mänskliga kontakter samtidigt som man har ett stort behov av ensamhet, lugn och ro, och med svårigheter att klara av förväntningar och krav, hamnar man lätt i en motsättning mellan de olika behoven.

Så här brukar det gå till när jag har gäster:
Först måste jag se till att bjuda på en maträtt som går att förbereda och helst kunna göras någon dag i förväg för att undvika att vara helt utmattad av middagsbestyr, städning m.m. när det ringer på dörren. Men hur långt i förväg jag än börjar blir det ändå alltid panik på slutet. Jag försöker börja i väldigt god tid, men eftersom jag är en stor tidsoptimist är det inte alltid jag klarar av att hinna få allt färdigt innan det magiska klockslaget. Då kommer paniken som ett brev på posten. Ångest, hjärtklappning, yrsel, känslan över att snart tappa kontrollen totalt och bli vansinnig.  
Att inte hinna bli klar med maten innan dörrklockan ringer är min mardröm. Så fort det kommer folk in i köket är det nämligen kört. Då kan något som skulle ta 15 minuter att göras av en normal människa, respektive av mig i min makliga ofokuserade men lugna och tysta ensamhet kanske 30 minuter, plötsligt omvandlas till det dubbla, det vill säga en timme eller så.  
För jag kan inte göra saker samtidigt som jag pratar. Och är det inte människor som jag känner väldigt väl,  förmår jag mig inte att avhysa dem från köksregionerna och erkänna att jag måste vara ensam om de inte vill vänta flera timmar på middagen. Min man som känner till hur jag fungerar brukar alltid få i uppdrag att gå runt och visa upp huset om det är förstagångsbesök så jag blir av med alla pratglada gäster de gånger jag inte lyckats hinna blivit färdig. Annars får han försöka locka med dem in i vardagsrummet för vem vill springa runt och titta på ett hus gång efter gång när man kommer hem till någon och är pratglad och hungrig?
Ibland smiter de ifrån honom, speciellt fruarna. Då kommer de ut till mig i köket och pratar sönder mina vilsekomna tankar och försök till fokusering men jag hör inte vad de säger och minns inte vad jag håller på med och paniken börjar komma och jag är liksom inte där. Jag försvinner upp i taket någonstans känns det som, måste koppla bort alla ljud och ord i ren själbevarelsedrift.
På något sätt löser det sig alltid - galenskapen bryter aldrig ut - men det kan som sagt ta sin tid och jag ber fånigt om ursäkt 100 gånger för att alla fått vänta.

När väl alla sitter runt middagsbordet brukar jag vara väldigt lättad över att ha kommit så långt så jag slappnar av lite för mycket och får svårt med konversationen, när jag gått ned på lågvarv efter att ha gått på högsta växeln halva dagen. Till slut börjar jag väl hitta någon slags balans, naturligtvis går det ännu lättare med hjälp av ett glas vin eller ett två.
Senare på kvällen, efter kaffet och en stund till blir jag i regel plötsligt väldigt trött och har svårt att sitta still och koncentrera mig, rastlösheten kommer krypande och jag börjar känna mig uttråkad. De som lägger märke till hur jag gäspar elller sitter och skruvar på mig har lite svårt att få ihop det, eftersom de vet att jag är en riktig nattuggla. Är det grannar så ser de till och med att det andra nätter lyser till klockan ett, två i våra fönster.  Men det är en betydlig skillnad på att sitta vid datorn eller i hobbyrummet och att umgås med människor. Även fast det sistnämnda också är ett grundläggande behov så är det uttröttande för min ADHD-hjärna att vara koncentrerad på sådant som inte sker till 100 % på mina egna villkor.  Och så är ju inte fallet med socialt umgänge.

Men det är förbaskat trevligt. Speciellt vid sådana här tillfällen när kaoset varit lite längre bort än vissa andra gånger och då maten hann stå på bordet tills gästerna kom.
Jag lyckades till och med vara vaken och ha trevligt ända tills de gick.

Men nu är jag trött. Förmodligen även i morgon.
Det är sånt man får ta.

 Godnatt.

Den hemmagjorda statyn har fått ett spindelnät på sig. Och jag får inget gjort. Sitter med högar av sånt som borde bli gjort men ingenting händer. Nu är det ett år sen vi startade ADHDkvinnor, vi har haft massor av besökare, fått många medlemmar. Kanske sitter det fler än jag och inte får gjort nåt, tänker jag.

Sitter och stirrar på datortangenterna. Sitter och stirrar på diskhögen. Sitter och stirrar på hundens pälstussar som borde redas ut. Sitter och stirrar på klockan som plötsligt tar språng framåt, tycks det. Sitter och tänker på gräset som växer på kolonin. Sitter och tänker på att sonen ska ha matsäck för en hel dag i skolan på torsdag, får hjärtklappnning och torr mun redan vid tanken, och så det där välbekanta tvärstoppet: som om tanken i skallen törnar emot en hög mur och inte kommer vidare. VAD VAR DET JAG TÄNKTE NU DÅ, VAD VAR JAG PÅVÄG ATT GÖRA, VART VAR JAG PÅVÄG MED NYCKLARNA I HANDEN, VAD LETAR JAG EFTER I KYLSKÅPET, VARFÖR STÅR JAG I HALLEN OCH SKA GÖRA NÅT SOM JAG JUST HAR GLÖMT?

Kaos. Gamla hederliga kaos. Kaos överallt. Har tre kaos-lappar med saker nedskrivna som ska göras. Vet inte vilket jag ska börja med. Allt är lika viktigt eller oviktigt.

Hunden sover i soffan och jag sitter och stirrar på pälsen, som sagt. Tänker att jag borde och borde och borde... men får inget gjort. Släntrar planlöst mellan allt som borde göras, fastnar vid en tidningsartikel, fastnar vid rosenbusken på balkongen där jag på måfå plockar bort några gulnade blad, reder ut en tuss i hundens päls, tänker att... Och där tar det stopp igen... Oj, en spindel uppe i taket, så trevligt, och bananflugor över diskbänken vid fruktskålen som säkert döljer nåt i botten som man helst villundvika att tänka på... det tar vi senare, inte nu, alltd senare. Vi har ett helt zoo härinne, så trevligt, man är i alla fall inte ensam.

Tänker att om jag hade varit man så hade jag lämnat alltsammans till en förstående hustru så hade jag kunnat syssla med mitt, det är liksom mer tillåtet då, tror jag, om man hade varit man. Visserligen är det år 2009 och det påstås råda ganska mycket jämlikhet, men jag vet inte. Om man bortser från det rent synliga, att mannen lika väl som kvinnan kan gå ut med soppåsen och åka och handla, så känns det ändå som om ansvaret för familj och barn vilar på mig, kvinnan i familjen. Om jag så inte skulle lyfta ett finger när det gäller hemarbetet (och det gör jag inte just nu) så är ändå ANSVARET mitt. Detta typiskt kvinnliga, att det känns som om världen faller samman oom jag inte håller ihop den.

Upp till kamp alla ADHD-hjärnor och kräv att få göra det du är bra på. En sak in taget och strunt i dammtussarna och pappershögarna och att världen faller samman omkring dig. Kaoset går bara att bekämpa på det där omvända sättet, att man låter det finnas. Och hunden mår alldels utmärkt, trots att hon har tovor i pälsen.

         Men blommorna mår bra       och hunden också.

Håller förgäves på att försöka lägga in en annons på blocket.

Första gången jag fick meddelandet "Ej godkänd" kändes det ganska okej, lite snopet, men visst, jag hade väl skrivit nåt fel. Så jag ändrade snällt i texten. Även om jag inte riktigt förstod vari felet bestod.

Andra gången jag fick samma meddelande kändes det inte lika okej. Vadå? Vad hade jag gjort för fel? Hade jag skrivit nåt kränkande eller burit mig allmänt dumt åt? Eller fick man inte annonsera ut nåt till priset av 0 kronor?

Så jag ändrade priset till 1 krona. Ska de nu vara så petiga, så visst, en spänn.

Tredje och fjärde gången meddelandet "Ej godkänd annons" damp ner i mejl-lådan blev jag lite sådär adhd-irriterad. Fick nån impuls till att lyfta telefonluren och ringa och skälla ut de där idioterna som sitter och godkänner annonser. FÖR JAG HAR INTE SKRIVIT NÅT TOKIGT, KRÄNKT NÅN ELLER VARIT ELAK. Jag tänkte bara skänka bort lite sånt som jag inte har nytta av, lite möbler, en teve, telefon och en dammsugare, några köksluckor och en radiogrammofon. Min mamma hade saker i sin lägenhet som inte går att sälja på loppis men som kanske kan hitta nån lycklig ägare om det ges bort gratis.

Kan man inte få göra det? ELLER?

Och då tänker jag: Är det inte precis såhär det känns att ha ADHD?  Att man är "Ej godkänd". Man förstår inte varför man inte är godkänd, man förstår bara att man inte är det. EJ godkänd, ej accepterad. Antagligen har man gjort nåt som går farligt långt utanför ramarna - klätt sig fel, sagt nåt olämpligt, skrattat på fel ställe. Ja, för vilka tokigheter kan man inte råka göra som ADHD:are. Spilla på tröjan, knäppa knappen fel, snubbla, prata för högt, inte prata alls för att man är för trött i skallen.

Jag har aldrig passat in nånstans, och givetvis lyckas jag inte ens utforma en annons som passar in i systemet. Snacka om att vara fel!

Men å andra sidan, om man nu ska unna sig att vara positiv, är det inte just det som är min styrka, att jag tänker så utanför ramarna att alla mallar och sociala koder och uppträdanderegler sprängs. Konsten att inte ens få in en vanlig enkel annons. Ja, se där hur duktiga vi är på att tänka nytt och kreativt!

Och se där, nu damp den femte "Ej godkänd" in.  Och åter igen förstår jag inte förklaringen under rubriken "orsak". Rena kinesiskan, ryskan. NEJ, JAG FÖRSTÅR INTE VAD NI MENAR, NI PÅ BLOCKET.

Bara att ge upp. Jag förstår inte vad som är fel, och då kan jag inte heller göra nåt för att rätta till det. Då får jag göra det på nåt annat sätt, på mitt sätt, så som jag brukar få göra med det mesta. Och det kanske till och med är bättre så, för det är just vid såna tillfällen man får de där riktigt geniala ADHD-snilleblixtarna!

I natt (kl. 0.00 TV 1) går det fantastiska dokumentärprogrammet  "Mitt huvud är en torktumlare" i repris. Det visades även igår, här är ytterligare en chans att se det för dem som missat eller vill se om. Det går sedan att se på SVT:s webb efter sändningen. 
Man kan också beställa DVD-filmen från Attentions webb-butik, eller direkt från SVT:s webb-butik

Själv var jag tvungen att ha filmen i min ägo som ett slags minnesmonument. Jag överdriver inte när jag påstår att filmen förändrade mitt liv. Det var nämligen den, som dagen efter sändning i SVT förra året, fick mig att kasta mig över telefonen och beställa tid för utredning. Jag har sällan känt mig så berörd och tagen av ett teveprogram som då.
Jag grät nästan hela programmet rakt igenom. Kan man gråta sorg- och lyckotårar på en och samma gång? Jag garanterar - man kan! Det var en mäktig men förunderlig och befriande känsla när sorgen över förlorad kunskap i 55 års tid beblandade sig med lyckoruset att äntligen få veta och förstå. Och framförallt; känslan av att inte vara ensam!
Därför kommer filmen alltid att ligga mig varmt om hjärtat och jag skickar en tacksamhetens tanke till alla som bidragit till att filmen blivit av.
Och kan inte nog poängtera hur mycket jag rekommenderar den till alla som hittills missat den!!!!!!!!
Har också hört att Aftonbladet har en artikel i dag om ADHD, har inte kollat om det stämmer.

Tillbaka till känslan av att inte vara ensam. Jag tror det är en jätteviktig bit i en ADHD-kvinnas liv. (även i ADHD-mannnens förstås) De flesta av oss som har diagnosen, speciellt om vi fått den som vuxna, och som jag, levt ett liv med känslan av att inte riktigt höra till/vara som andra, behöver nu stärkas i sitt uppbyggande av den nya "Jag duger visst-identiteten". Där kommer föreningar, forum, intressegrupper och enskilda kontakter in i bilden. Jag vill därför slå ett slag för två nya grupper som jag nyligen hittat, som kanske intresserar en del av er, men inte alla.
Den ena är en ny Attention-grupp som bildats/håller på att bildas i Sala, ifall några av er befinner er i närheten och är intresserad av kontakt. Vänd er till Attentions Riksförbund  för besked, eller hör av er till mig, mia@adhdkvinnor.se
Det andra tipset är riktat till alla er på facebook. Gruppen "Flickor med ADHD" verkar ha mycket matnyttigt och uppbyggande att bidra med, kolla upp och ansök om medlemsskap!

Naturligvis fortsätter vi här på ADHD-kvinnor att peppa och stötta varandra. Häng på! Se hösten som en spännande årstid med nya insikter, nya möjligheter och nya kontakter och vänner!

"Äntligen" säger Drullfia," fick jag göra det som Bygglov och Arga snickaren får varje vecka, sätta yxan i en vägg".
"Jag förstår inte tjusningen med att slå sönder saker, även när man river kan man göra det snyggt och ordentligt och allt i rätt ordning"

Så där har tongångaran gått i Paradiset i helgen. Drullfia och jag började att riva en vägg i fredags (eller en inbyggd garderob i a f) och blev väldigt tillfredställda av metoden att slå längs kanten tills plattan gick sönder och gick att ta ut. Sen kunde man köra lite med sågar och borrmaskiner och vips efter ett par timmars svärande så lossnar väggen. På lördagen kom lilla gubben och vi fick faktiskt inte bannor men så hade vi ju städat oxå. Snällt frågar vi om han kan hjälpa tillen stund för det är tungt och visst.
Men nu är metoden annorlunda. Det sågas med tigersågen fina raka linjer efter ett ritat sträck, han vill inte alls gå med på att vi ska få svära och slå lite emellanåt när han pustar ut. Inte en gång vill han erkänna att det skulle vara skönt att tänka på chefen och slå bara lite.

Nu är väggen borta och början till ett nytt sovrum är där, pojkarna har lovat att hjälpa till bara jag inte stökar till så att jag inte kan vara i stugan under tiden. "För då blir du bara knäpp" sa Sjömannen. Så det gäller att hålla Drullfia stången och inte börja i alla hörn.

Att spika gipsplattor måste man ha hjälp med om man är en drullfia annars har man gipsmjöl i hela stugan istället men riva det är vi ganska bra på.

Igår var ADHDpojken hos sin psykolog för utvärdering av sina tester i diagnosen. Det där får han gå in på själv om han vill men jag fastnade för ett litet råd som han fick appropå att ta sig igenom sina studier. "Han sa att jag skulle slå mig i hop med en plugghäst som var bra på det jag var dålig på. "

"AHA" sa jag "som Eva var till mig" Inte för att Eva är ett dugg mer plugghäst än jag men hon och jag var parhästar genom utbildningen. Eva var fena på att anteckna sig igenom föreläsningarna. Jag förstod ganska bra vad dom menade mn glömde ju ändå hälften eftersom jag inte hann annteckna eftersom jag ställde dumma frågor och tänkte under tiden. Eva å sin sida tittade ibland som ett ovetande barn på sina anteckninar utan sammhang för att förstå dem. Så hon kopierade sina anteckningar till mig och jag förklarade alla passusar som hon missat förståelsen i. Inför tentor hade vi regelrätta slag om vad som var den korrekta tolkningen och det var ganska högljutt. Ingen av oss vann någon poppis omröstning i gruppen men vi klarade våra tentor de flesta gånger. Ibland med glans.

Så det är kanske mitt bästa seriösa ADHD-tips eller varför inte livs-tips. Se till att du har vänner som kompletterar dig och inte är dina tvillingar som håller med hela tiden.

Så tack Ulrika för gardinerna du sytt, Lillemor för struktur och ordning, Camilla för tips om kläder och inredning och naturligtvis Tack Eva.

Jag har inte kommit igång än. Men visst har jag gjort en del saker på min lista av borden och andra har jag bestämt mig för inte bara är mitt ansvar. Klippa gräs och dammsuga t ex. Men mamma har jag varit hos och lite presenter har jag köpt. Var hos zoonterapeuten och bestämde en räcka av behandlingar för att få igång mig men egentligen tyckte hon att jag inte måste alla borden.

Har fått 3 nya deckare av sommarens favoritförfattare Michael Connelly och kan försvinna in i Harry Bosch´s värld några dagar igen. Bättre att grubbla över hans tillkortakommanden än mina egna. Jag tror absolut att Harry lider av "en släng ADHD" eftersom han har samma problem med att lyda chefer som jag och ganska dålig impulskontroll.

Vädret här är fint så varmt att man måste uppsöka skuggan faktiskt men ja egentligen vet jag vad som trycker mig. Vätar på ett beslut som borde komma denna veckan men som troligen inte kommer förrän om två. Ett beslut som troligen gör mig fattig förutom deppig. Jag vet att man inte ska ta ut något i förskott men jag kan inte hantera denna väntan på besked som myndigheter ständigt utsätter mig för.

Ex: Mammas årsredovisning ska vara inne till överförmyndaren senast siste februari vilket ger mig 4 veckor efter att de sista dokumenten jag behöver kommit att göra jobbet. ÅR kommer tillbaka påskriven efter ett halvår i september som bäst.

Om man har gjort avdrag i deklarationen som skattemyndigheten vill granska så får man på sim höjd 10 dagar på sig att svara ingen har tydligen hört talas om två-veckors resor eller sånt på den myndigheten.

Listan kan göras hur lång som helst och jag har oftast inga problem med att inkomma med uppgifter inom tidsramen eller att be om uppskov men jag retar mig på att de sen får ta hur lång tid på sig som helst att svara mig om det jag svarade var rätt eller bra eller uppåt väggarna. Så jag kommer inte igång idag heller fast solen skiner.

Jag läser Mias blogg och inser att jag inte borde tycka att sommaren är slut utan glatt ta till mig även slutet på autgusti och september som sommarmånader. Men med medfödd pessimism och dessutom ständiga höstdepressioner så tar jag minsta tillfälle i akt att deppa. Sålunda sitter jag nu här och tänker på allt jag borde göra:

• Dammsuga, det är inte gjort på flera veckor
• Klippa gräs, samma där
• Skriva nyhetsbrev till er, men då är ju hösten här på riktigt så..
• Köpa födelsedagspresenter, (både lilleman och Psykologen fyller år nu i slutet på augusti)
• Köpa blommor till mina urnor och korgar som jag har istället för rabatter som bara förfaller
• Formatera om min gamla dator
• Uppdatera programvaran för adhdkvinnor.se (men då måste jag fokusera och stänga ute er en hel dag)
• Stänga av extra kylen i källaren
• Besöka mamma
• osv osv

Så där ser det alltid ut när jag börjar bli deppad jag tänker på borden istället för att göra och känner mig som en usel människa. Jag vet ju vad jag ska göra tydligen men det blir liksom inte av. Istället går jag här och väntar på om...Men det lär väl aldrig infalla.

I morgon ska jag be zoonterapeuten om lite nålar i öronen så att det blir lite fart på mig.

Ja nu är väl sommaren slut som Jan Guillou avslutade sommarpratarprogrammen i söndags med att säga.
För övrigt ett väldigt bra program som handlade om tre  ämnen som engagerar mig varmt: Svenska polisbokshjältar, filmmusik och det politiska klimatet i Sverige (och världen) under 60-70-talet. Lyssna gärna på webben om ni missat det!
Däremot kan jag väl inte finna så mycket tröst i Jans slutord att jakten stundar - tvärtom, kantarellerna står ju fortfarande där i skogen och bara väntar på att jag ska komma! Men man kan ju alltid ta på sig varselvästen för att inte förväxlas med någon älg eller rådjur föstås. 

Motvilligt tar jag avsked av sommaren. Den har varit avslappnad och kreativ på samma gång.
Som nydiagnostiserad i våras och med en lätt fixering vid ADHD-problematiken gick mycket tid åt analysering och bearbetning av det nya. Problemet var gammalt men namnet var nytt. Det var mycket att ta igen av förlorade år i aningslöshet och olycka. Olycklighet för att inte passa in. Olycklighet för att inte kännas lyckad.
Sommaren gav mig en liten distans till det hela, jag tog helt enkelt lite semester från  diagnosen. Fixeringen lättade lite, ögonen kunde öppnas för andra intryck.
Men jag vidhåller att de redskap som diagnosen gett mig har varit mig lika värdefull som en vit käpp är för en blind. Samtidigt som sommaren kan innebära vila och lättja, inspiration och glädje är den också ofta påfrestande och energislukande med sina sociala krav på planering av olika slag och umgänge hit och dit som vi aldrig kommer ens i närheten av under vinterhalvåret.  Men med mina nyvunna redskap har jag klarat de flesta situationer  med bravur. Vetat för det mesta hur saker och ting ska planeras och läggas upp för att undvika en kollaps och stått på mig gentemot omvärlden med gränssättningar och tydlighet.

Hösten väntar nu med spännande aktiviteter. I veckan bildas en ny Attention-grupp i min kommun. Jag har också anmält mig till en av landstingets självhjälpsgrupper om utmattning/stress. Så småningom kommer jag att få en kallelse till minnesträning i Västerås, vad nu det kan innebära.
Dessutom väntar jag hem två nya flöjter från USA. Så det är mycket att se fram emot nu!

Fast på fredag ska vi ha kräftknytis och innan dess är inte sommaren slut. Den räcker väl åtminstone månaden ut, eller hur?

Avslutningsvis, en liten "tröstevisa" från min favoritpoet Dan Andersson:
Kom och stå med mig vid hagens grindar
när de vilda gässen flyga över byn

Ja eller egentligen många brak. Madonna brakade ner från sin poptron genom att helt autistiskt glömma bort publiken i Göteborg (är man dessutom bara 157 cm hög och det spöregnar så krävs det inte så mycket mer för att man ska tycka att konserten var en besvikelse). 

Mariannes och min lunch i Lidköping brakade samman helt när åskan släppte lös ett ösregn.

Själv var jag på väg att braka rakt in i väggen igen så stressad har jag blivit att under semestern ständigt ha folk omkring mig och aldrig hinna göra färdigt något innan man blir avbruten. Detta gäller såväl sömn som toalettbesök så det är väl inte konstigt att kropp och själ tar slut. Det konstiga är att jag oxå kände så här när jag var "frisk" och orkade jobba. Att ha semester med familen och släkten har alltid varit ansträngande och jag tyckte ofta att det var skönt att komma tillbaks till jobbet. Dvs så länge som jobbet höll sig inom rimliga gränser. Men nu slutar alltså sommaren med ett eller flera brak. Men jag ska bara vila upp mig efter gubbens semester sen ska jag ta itu med att uppdatera siten och kolla länkar och allt annat jag vill göra. Det har dessutom äntligen kommit en uppdatering av forumet som jag ska försöka mig på att få in men då måste jag vara superfokuserad och dit känns det som att det är avgrundslångt just nu.

Just nu ringde ridterapeuten och sköt på min ridtimma eftersom regnet just brakat lös norr om Rödeby hästarna är plaskblöta för att inte prata om trädens kronor. Ridterapi är något jag ska skriva om och länka till i höst under rubriken alternativa behandlingar bra för alla med NPF även om ADHD inte nämns särskilt. Alla tips på behandlingar emottages tacksamt.

PS Nu ringde hon igen det har slutat regna så vi kommer ut. Yiipie

Min mamma dog, knall fall, natten till i måndags. Ingen hade väntat sig det. Hon var vimsig i skallen, förvirrad och glömsk, men det är inget man dör av, inte i första taget i alla fall.

Nåja, hon blev nästan 81 år så hon var ingen ungdom längre. Och efter att ha varit änka i ett år hade hon antagligen förlorat livsgnistan. Dessutom ville hon inte bo nån annanstans än i den ganska trånga lägenhet hon och min pappa flyttade till som nygifta år 1953. 56 år i en och samma lägenhet, med i stort sett samma möbler och möblering som då, det är inget som jag ens kommer i närheten att kunna förstå. Jag, ADHD-nomaden som flytt(at) från ställe till ställe så många gånger att jag tappat räkningen på dem.

Men hon ville som sagt inte flytta, trots att hon bodde på fjärde våning utan hiss så att hon aldrig kom ut mer än de enstaka gpnger när hemtjänsten lyckades övertala henne, och när det nu var dags för en veckas vistelse på ett kortidsboende för att vi skulle kunna sanera garderoberna från mal, då gick hon helt enkelt och dog. Ingen kunde få henne att flytta, hellre dog hon.

Ja, hon gick verkligen och dog. Hon hittades nedanför sin rollator, påväg mellan vardagsrummet och sovrummet, mitt i natten, fullt påklädd, med lamporna tända och båda teve-apparaterna påslagna. Hon sov aldrig, min mamma, och hon hade glömt hur man tryckte på fjärrkontrollen till teven, och därför vandrade hon mellan de båda ständigt påslagna teve-apparaterna om hon ville byta kanal. Den sista tiden såg hon mest dock sig själv i teverutan, på diverse program. En kväll ringde hon och sa att hon skulle medverka på Allsång på Liseberg, ja, hon envisades med att det var hon som skulle stå där, om än något yngre än nu, så vi måste absolut titta. Mitt motargument att programmet var direktsänt och att hon inte ens befann sig på Liseberg utan hemma i soffan bet inte alls. Hon påstod likväl med övertygelse att det var hon som skulle stå där. Så håll utkik så kan ni se mig, sa hon. Det var förra veckan.

Idag var jag i hennes lägenhet och röjde ut ur garderoberna. Hemtjänsten var där och hjälpte mig, tacknämligt nog. Jag hade ALDRIG klarat det här själv, jag med mitt vimsiga ADHD-huvud. Jag skulle packat en halv sopsäck och gett upp. Men nu blev det istället trettio sopsäckar. Ja, TRETTIO sopsäckar. Och det är bara en droppe.

Din mamma kanske också hade ADHD, sa B från hemtjänsten när jag berättade att jag har bokstäver som ställer till det ibland. Ja, kanske hade hon det. Kanske var det en oupptäckt ADHD som genom alla år orskade hennes psykiska ohälsa, hennes oförmåga att vara som andra mer "normala" morsor, hennes tossighet och paranoia, och hennes samlarmani.

Vi gick där och släpade soppåsar och plöjde oss fram genom högar av gamla linnehanddukar och gigantiska mängder med gamla yllefiltar. Malen flög som myggsvärmar i hela lägenheten, till och med på toa fladdrade en mal bekymmerslöst och letade godbitar som gamla koftor eller nån gammal virkad sjal. Det fanns mycket att kalasa på, de äkta mattorna och kuddarna i den rakryggade soffan, de hemsydda dukarna och gardinerna. Ja, malen hade hållit sjöslag och gjort schweizerosthål i varenda tänkbart tyg och festat glatt i månader.

Jag börjar få ont i huvudet. En lätt migrän från i morse gör sig påmind igen och jag har glömt panodilen. I lägenheten finns inte en enda värktablett för sånt kunde de inte lämna till min mamma för hon åt medicin som en annan ibland kan frossa i godis. Spelade ingen roll vad det hjälpte mot, alltid hjälpte det mot något. Hittade hon en tablett på golvet, nog slank den ner alltid.

Jag har som sagt ont i huvudet, och jag har börjat röja bland lådorna. Lådorna i sovrummet som rymmer ALLT. Kläder, hårborstar, anonyma elsladdar, dörrskyltar till min pappas gamla arbetsplats, parfymer från 50-talet, förkläden från 50-talet och det svenska folkhemmet där husmodern stod och såg lycklig ut vid en ny spis, förkläden från sextiotalet med stora rutor och fickor och med en prislapp kvar (min mamma var inte precis den där matlagar-mamman) 19,75 men på rea för 15,75. Där fanns strumpor och strumpor och strumpor och två hårtorkar och tre krokodilväskor och torkade mascara-burkar och intorkade nagellacksflaskor (nej, min mamma sminkade sig aldrig, hon orkade inte) och ett skrivblock med konstiga meningar i. Där fanns den gamla rosa pudervippan som hon fått av en pojkvän när hon var tjugo och där fanns rougeburken som hon fått av en annan pojkvän för övrigt var den inköpt i Amerika, fick man höra som barn.

Allt detta och mycket mer lika gammalt hittade man i lådorna.

Huvudet sprängvärkte. Men skam den som ger sig.

Drar ut ännu en låda. Hårspännen, tomma parfymflaskor, en femhundrakronors-sedel och... längst in... Mitt huvud spränger och det känns som om det spänts ett järnband med piggar i kring hela pannan. Jag mår lätt illa. Sväljer, står emot. Där längst in ligger min lila ögonskugga som jag köpte när jag var i London år 1970. Jag gick i fjärde klass och jag och mina kompisar brukade springa hem på lunchrasten och spackla mängder med lila ögonskugga på våra flick-ögon så att alla stirrade konstigt på oss när vi gick tillbaka till skolan. (Varför stirrade de så, tro??? Vi var ju SKITSNYGGA) Där låg den, asken med lila ögonskugga, inköpt på Boots, den som gjorde mig häftigast i klassen, asken som alla avundades och beundrade mig för, lila ögonskugga, från stora staden så långt ifrån.

Asken från stora staden långt ifrån har legat 39 år  i min mammas låda i sovrummet, bland rostiga hårspännen, solkiga kammar, icke-fungerande hårtorkar och en hel massa som legat där i alla år, medan jag bott i lägenheten och sen jag flyttat därifrån. När jag hälsat på och sovit över, när jag varit där och varit inne i rummet för att lägga dit pengar åt min mamma, just i den lådan, nu när hon glömt hur man tar ut pengar och tror att pengar är nåt man har i en handskriven bankbok.

Min mamma levde nog mycket kvar i år 1970. Och i åren innan dess också. Hon hade stannat där, för då var hon vacker och ung och livet var inte så bekymmersamt och inget ont i benen eller trappor som var farliga att gå i. År 1970 var min mamma fortfarande smal, och hon hade orken att snubbla på ett snyggt sätt framför någon "snygg karl" (som hon fortfarande kallade dem när de nån gång skymtade förbi i hennes teve). År 1970 var hennes ADHD-struliga dotter ännu liten och snäll och blyg (fast också så fasligt jobbig och skolskolkande och trotsig och envis och SLARVIG fast den bistra sanningen hade min mamma skjutit undan sen länge tillbaka).

Nu ligger år 1970 på soptippen. Den lila ögonskuggan har kastats bland brännbart. Och jag åkte hem med min sprängande huvudvärk och mitt illamående och först när vi kommit förbi Alingsås lättade eländet såpass att jag kunde börja prata igen.

En ögonskugga från 1970, sa jag. Tänk att den har legat där i alla år. Kanske var det en ADHD-låda som min mamma hade. En kaotisk ADHD-låda som lämnats utan diagos och hjälp och därmed förvandlats till en tids-låda där allting fastnat. Tja, kanske, vem vet, ADHD är ju ärftligt.

Ska ge mig ut och resa med lilla gubben igen. Denna gången blir det Berlin de stora hemligheternas stad. Tror jag eller tycker jag eftersom det känns som om att i alla brittiska böcker jag läste på 70 och 80 talet utspelade sig delar av handling i Berling och kring checkpoint Charlie. Och jag vet inte ens hur det såg ut eller hur det ser ut idag. Men jag vet precis var jag stod när jag fick veta att Berlinmuren hade rasat och jag åkte som hastigast igenom staden ett år senare men jag har aldrig turistat där.

Naturligtvis eftersom jag åker med lilla gubben, så ska vi åka tåg. Vi stiger på i Malmö på kvällen och sover oss genom båtfärd och järnvägsräls och vaknar i Berlin. Vad vi ska göra där mer än se på checkpoint Charlie vet jag egentligen inte men jag brukar aldrig ha svårt att fördriva tiden i en storstad. Jag är nämligen en tjuvkikare. Jag älskar att sitta på olika ställen, gärna en bar, och titta på folk. Fantisera om hur de hör ihop vad det gör där och annat som jag inte vet. Egentligen vill jag inte veta heller jag nöjer mig med att titta och fantisera.  Och aldrig är man så härligt anonym som i en storstad. Jag skulle aldrig vilja bo i en storstad mer än möjligen ett halvår eller så men att resa till storstäder utan att ha bestämt mig för vad jag ska göra det är en underbar semester. 3 nätter i Berlin och sen ett nytt tåg tillbaka. Jag brukar fasa lite för resorna, att flyga stressar mig ganska rejält och att åka tåg med byte gör mig så nervös. Jag tycker inte alls att det är lika kul att sitta på en kall station för att de tåget man skulle byta till inte ville vänta. (och i mitt gamla stressiga jobb så har jag gjort det så ofta)
Då är jag ingen bra tittare alls och mina fantasier handlar bara om hur lite jag kommer att få sova eller att jag inte kan ta mig sista sträckan för att bussarna slutat gå osv. Ren och skär ångest blir det till slut.

I ADHD ingår svårigheter med att passa tider och alla förseningar, vare sig jag kan påverka dem eller inte eller som kan ge upphov till en ny försening gör mig nästan sjuk. Nu tar jag det säkra före det osäkra och tar för mycket tid på mig. Vi reser till Malmö redan tidigt på dagen slår ihjäl en halvdag i den lilla storstaden och tittar på folk äter en god middag innan tåget går direkt till Berlin utan byten och med inga tidsbestämda planer i andra änden. Jag tacklar min svårighet att beräkna tiden med att alltid ta till gott mått och att överfokusera på att passa tiden. Dvs ska jag resa nånstans eller ska till läkaren så bokar jag inte in något annat den dagen och jag ställer en klocka på ringning minst en timma innan. Det funkar bra som sjukskriven men det gick inte att göra så när jag jobbade så jag blev både stressad och missade saker. Nu får jag jämt sitta och vänta men då kan jag ju alltid titta och fantisera.

Kan man resa i tiden för en dag? Känndes så för mig igår i a f. Sjömannen har hittat flickvän på den ö där jag var på läger i mina tonår pch eftersom Lilla gubben är vansinnigt förtjust i kroppkakor så blev det ganska tidigt i våras bestämt att sista lördagen i juli ska vi till Senorendagen och äta kroppkakor.
Senorendagen utspelar sig i en vägkorsning det var i a f så vägbeskrivningen lät men där visar sig ligga en fd skola med tennis- och fotbolls-plan om man bara orkar titta.
Kön är redan långt ut på vägen när vi kommer tjugo minuter innan portarna öppnar. Lilleman som står i kön hos Sjömannen med flickvän blir så glad när han ser oss och springer fram och tillbaks i kön för att prata med oss alla. Svärmor älskar oxå kroppkakor så hon är naturligtvis med. Lilla gubben hittar bums folk han känner och pratar och pratar sig genom köandet i dryga halvtimman. Jag önskar att jag vore lika gammal som Lilleman och kunde springa längs kön, i stället för at stå still och bara vänta, mina ADHD-ben gör sig påminda. Dessutom är ju inte kroppkakor "my cup of tea" så att säga.
Trevligt är det trots allt redan i kön och jag lastar snällt upp 3 kroppkakor på min tallrik efterom lilla gubben lätt smäller i sig de andra två när jag artigt smakat på en. Svärmor tror inte hon orkar mer än två men vi tar 3 på hennes också så att inte lilla gubben ska svälta ihjäl.
Sjömannen har fått en lektion, i våras, i kroppkakeätandets ädla konst så han har oxå lastat tre men jag ser att den sista kroppkakan nästan vänder halvvägs. Lilla gubben backar och har till slut ätit 8. Jag tar en sillmacka och gläder mig åt att jag slipper laga mat i kväll.
Ganska snart uppdagas att flickvännens bästa väns make är gammal kompis till Lilla gubben och hans bror (som också dyker upp för att smörja kråset).Världen är bra liten särskilt i Karlskrona skärgård.
Senorendagen är inte riktigt bara kroppkakor utan lotterier och gissninglekar och underhållning. Lilleman tar otaliga lotter och kastar hästskor men lyckas "bara" vinna chipspåsar och choklad och inte den där jätteförpackningen med skumbilar som han fått syn på.
På planen står det vita partytält men när musiken spelar upp (Senorenteamet) så får jag en riktigt 70-tals flashback. Då var jag på kustgåren någon km längre bort, på frireligösa sommarläger, och smet ut från tältmötet och åkte till Karlskrona och gick på discotek istället. Det var nog ADHDbenen som ville dansa istället för att böja knä. Riktig gammla örhängen som "Ovan där" blandas med "Gyllne morgon" och jag upptäcker att jag inte bara kan nynna med utan minns många texter och andrastämmor om jag låter bli att tänka efter.
Dessutom ser jag en lillkille med hockefrilla. Ja det är fortfarande en praktisk frisyr på vilda killar som vill ha långt hår. Men den bildar en perfekt inramning med tälten och Gyllnemorgon.
Att ordna denna typen av fester, loppisar, hemkomstdagar är en viktig del i föreningslivet i Sverigen. Inte bara får gamla bekanta ett otvunget tillfälle att träffas igen, små föreningar kan dessutom förstärka sin kassa och en del utbölingar som kommer ändå, som jag, känner sig inte som en allt för främmande fågel.
Det åts 1300 kroppkakor igår på Senoren, minst, för jag gissar att det åts några till i stugorna runt om. Jag gissar på minst 200 besökare så nu är årsekonomin nästan räddad för byns lilla förening. Det var många som jobbade hela dagen och kroppkakor bakas inte på en dag. Till 1300 kroppakor gick det enligt hörsägen åt 45 kg fläsk men jag undrar mer över hur många potatisar de var tvugna att skala? Minst 10 personer var fullt sysselsatta under dagen med serveringen och jag gissar att lika många till hjälpt till när det skalades hackades och maldes och meda att bära vakta och plocka disk och skräp.  Vilka människor det finns i våra föreningar; Tack Senoren för en skön sommardag och tack föreningssverige som gör det här möjligt.

Lilla gubben är nöjd (ännu nöjdare blir han när Sjömannen ringer och säger att han blev tvåa på att gissa repets längd och vann en matkorg) och jag gissar att vi lagt ytterligare en tradition till de många vi hålller oss med.

ADHD på bal! Yepp done it, been there. ADHD hos en general! Yepp done it, been there.ADHD i högklackat! Nej där går min gräns det klarar jag inte. Vad vi klarar och inte klarar är inte bara omvärldens förväntningar utan oxå våra egna. Jag är bra på att härma, prata strunt och jag kan ta mig runt en vals på ett trångt dansgolv. Så jag klarade balarna. Jag kan prata högt och bestämt och jag är ganska bra på att peka med hela handen så generalerna jag mött har faktiskt tagit intryck när jag haft en föredragning. Det känns som saker jag kunde påverka och ha kontroll på och det gick ganska bra tror jag. Men högklackat det går bara inte trots att jag behövt dem (bara 157 i strumplästen) Jag har provat, köpt, försökt att stylta fram, vicka på höfterna men nix (nu har jag gett bort dem). Jag ramlar får ont i fötterna och mår dåligt. Det går inte.

Ni som köpt "vår" Damernas värld läs Rakel Möllers krönika oxå.    Allt är inte möjligt men de flesta kan mer är de vet eller vågar. Att röra sig i de fina salongerna är inget för mig men om jag låtsas att jag spelar en roll så kan  jag. Det är min metod men så  många gånger jag suttit och sett en pjäs där någon stolpat runt på höga klackar och tänkt att det där det hade jag aldrig klarat. Vad är din metod? Hur gör du när du måste vara en fin dam eller en bestämd?

Tja, så kan man titulera sig Dam. Jag, dam? Haha! Som inte vet vad högklackade skor är, var servetterna finns på lunchrestaurangen och som ständigt går med fläckar även på den allra renaste tröja (hoppsan, tandkräm igen, redan, och tröjan som var alldeles nytvättad).

Ja, vi är med i Damernas Värld, den glansiga tidningen med smink och kläder. Där är vi på fyra hela sidor, bland sprakande färger och ett kvinnohuvud illustrerat med allt det där surret och alla tankar och allt virr-varr som inte går att få undan alltid när man är utrustad med Bokstäver.

Vi är med bland de "riktiga" kvinnorna, de som inte snubblar och de som hittar (och kommer ihåg) servetterna på lunchrestaurangen (trots att de inte spiller på tröjan utan bara för att ha nåt att torka mungiporna med). Bland kvinnor som lyckas med det där kvinnliga som att sköta hem och familj och städa en gång i veckan och inte kastar kastrullen i soptunnan när de inte orkar diska den, kvinnor som lyckas gå i högklackat och med smala kjolar och strumpor som kliar och tajta tröjor som kliar. Där är vi, i Damernas Gäng, vi klumpedunsar och slarvmajor.

Eller är vi kanske ändå på rätt ställe? Jag menar att kanske är det många många som är precis som oss som läser Damernas och inte alls ser ut som Damerna på bilderna, utan är vanliga kvinnor som också har tvätthögar, diskhögar, räkningshögar och tröjor som kliar. Och på så sätt kanske vi Slarvmajor är Damer vi också? Bara att det heter så, Damernas. För vem skulle köpa en tidning som heter Slarvmajornas Värld? Fumliga Mödrarnas Värld? Virriga Kvinnornas Värld? Jo, jag kanske. Äntligen något att känna igen sig i, istället för något att drömma sig bort i. Att inbilla sig att man ser mindre slarvig ut om man har på sig smink, eller att man skulle se lite tjusigare ut med hjälp av en chic klänning - det där har jag slutat tro på för länge sen. Nån gång i ungdomen trodde jag nog att det fanns trollerier som kunde få en mer... tja vad? mer kvinnlig? Numera har jag slängt ambitionerna om nån tillkämpad kvinnlighet överbord, och vad är kvinnlighet förresten? Att hjälplöst trippa fram på högklackade skor? Nej tack, då lufsar jag hellre fram, helst barfota.

Men till saken. Vi, ADHD-kvinnor, är alltså med i det nya numret av Damernas Värld. Vi har blivit intervjuade och fått berätta om både våra svagheter och våra starka sidor. (Helst lyfter vi ju fram de starka sidorna för vi har ju massor med sådana, vi slarvmajor, och det gäller att visa att vi är bra på mycket fast vi tappar bort allt och är så duktiga på att komma för sent.)

Så kolla in sidorna 42-45 i nya Damernas Värld. Och gläds över att vi numera kan titulera oss Damer. Och - än mer - gläds över att vi får synas och visa att vi inte är några konstiga typer utan helt vanliga kvinnor (eller nåja, Damer), som skulle må mycket bättre om vi blev accepterade för dem vi är (så vi slapp kämpa med att försöka vara lika ordentliga som vi tror att man måste vara) och som faktiskt skulle behöva lite vardagshjälp och SOM FAKTISKT HAR RÄTT ATT VÄLJA ATT GÖRA DET VI ÄR BRA PÅ och slippa ödsla massa fånig tid till att försöka göra det som vi är mindre bra på.

Ja, att få synas så här känns lite som en upprättelse för alla de gånger man mått dåligt för att man känt sig tafatt och dum och klumpig.

Länk till sammandrag av artikeln men bara den om ADHD inte om ADHDkvinnor.

Ni vet precis som Lotta på Bråkmakargatan. Idag har jag varit bra på att rensa avlopp i smyg. Dvs jag kommer med idéerna och lilla gubben håller i verktygen. Det är inte alltid han tycker att jag är bra på nästan allt kan jag meddela när han håller i verktygen och jag säger var han ska skruva.

Med mina DAMP-händer som dessutom har värk är det nästan omöjligt att hålla i verktygen men om folk bara gör som jag säger så brukar det bli bra, tycker jag i alla fall. Så när avloppet proppades till helt av de små fina vitlöksklyftorna och majskornen efter middagsmaten så var jag som vanligt full av idéer. Propplösare är min första för då slipper man bli smutsig och om jag bara får av det barnsäkra locket så kan jag faktiskt själv. Men då hade lilla gubben redan skruvat itu vattenlåset och sett att stoppet satt längre ner i en krök. (Jag kan göra många saker på samma gång i smyg oxå.) Samtidigt som Marianne ringde eller nästan i a f, lilla gubben skruvade och letade,  så propagerade jag för en helt ny ADHDvänlig diskbänk med nya vattenlås som inte tar sån stor plats och erbjöd mig att köra till Konsum och införskaffa en gummiplopp. Ni vet en sån där man kör upp och ner så att det blir sug i systemet. Den kan jag oxå nästan själv hantera. Jag valde att välvilligt tolka lilla gubbens morrande som ja och stack iväg. När avloppet nästan blivit hopmonterat igen så körde vi för fullt upp och ner men inget vatten försvann. Jo lite i huvudet på lilla gubben och på golvet ja ni vet så där ADHDkladdigt. Men inget resultat på stoppet.

In i bilen igen och till stora Coop för en avloppsspiral, har man varit husägare sen man fyllde 18 och bott i hundra år gamla hus så har man lärt sig att en sån behövs. Hittade en ny modell som nästan var snygg och belönade mig med halstabletter när jag stod i kassakön. Hem igen, demonstrerade för lilla gubben som suckade och visst visste vad en avloppsspiral var bara alltid lånat av någon kollega (han är avloppsingenjör min lilla gubbe) och så körde vi igen eller han och jag hejade och berättade för honom att han skulle knixa mer. Då kom det SLURPET!

Så visst är jag rörmokare i smyg en riktigt bra det fick t o m lilla gubben erkänna.

På sommaren, på min stugtillvaro och nästan på gubbens semester. I sommar har det varit mycket fotbollsprat då lilleman spelar i Kalmar FF (eller Knöffnöf som hans lillasyster säger) lilleman är namne med en av bröderna Elm och har därför utsett sig själv till Kalmars hopp i fotboll och tränar på hela tiden. I sommar har vi bytt ut fotbollen mot en badboll för att inte krascha några fönsterrutor eller drinkar från andra semesterfrirare runt om oss. Som motpartner har både jag, Albin 2 år (som vi hittade på stranden) och lillebror (alltså min minsting om 1 90) fått duga. När tröttheten har slagit till har han tagit halvlek. Så nu ska ni få en fotbollsanekdot med anspelning på våra unga fotbollsstjärnor Elm.

I Broakulla där pojkarna Elm har växt upp har man alltid varit fotbollstokiga. I lilla gubbens barndom så bodde hans kusiner där ( det var väl ca 30 år innan någon av böderna Elm såg dagens ljus). i Broakulla Folkets Hus visades (som på många ställen i Sverige) bio för lokalbefolkningen. På den tiden hade man ju filmrullar och projektorer, i Folketshusbiograferna fanns i bästa fall en projektor och därför fick filmen pausas när rullen skulle spolas tillbaka och bytas. Vad hette nu denna lilla paus i det fotbollstokiga Broakulla? Jo, Halvlek förstås!
Så det är nog många forna Broakullabor som idag stolt tittar till pojkarna Elms framgångar. Själv drömmer jag om en framtid som proffsfarmor att då och då bli tillfrågad av nån dum sportreporter om hur det känns. Ett jobb som jag tror jag skulle orka med t o m på den värsta ADHD-dag det kan väl inte vara så svårt att slänga ur sig nåt som börjar med:

 " Nej, jag visste från början att lillleman skulle bli något stort".

Jag ser att jag har lite solbränna kvar efter att ha lagt mig i blöt i karet allt var inte smuts och jord får väl gå en runda på stan och visa skrytbrännan.

PS:

Lilleman har tagit 3 märken och simmar nu 19 m bröst ca 10 m rygg och 4 m under vatten inget dåligt halvleksresultat så akta er bröderna Elm. Om ni vill vurma i sportfloskler så ta en titt på Sommalov 09 i barnkanalen kl 9 på vardagsmorgnar. Där kan ni följa bl a den nya sporten "stolpe in", "dansbandsbandy" m fl sporter som Sverige förväntas kunna vinna guld i.

DS

Så har nomaden förflyttat sig till Danmark, närmare bestämt Haderslev. Vi befinner oss på ett gammalt hotell vars utsida såg hyfsad ut men vars insida i bästa fall renoverades nån gång på  60-70-talet. Nåväl, här är i alla fall rent, och det är spännande att gå på upptäcksfärd i de konstigt stora salarna som förr inrymde matsal och annat.

Jag, nomaden, tycker faktiskt det ska bli skönt att komma hem snart. Till hunden och till kolonin. Nyfiken på vad som har hänt med växterna, och längtar efter hundpromenader i skogen. Det är märkligt, men det känns som om man lever i en ganska skyddad tillvaro. Livet ute i Europa, utanför vårt lands gränser, känns mindre skyddat och tryggt än hos oss. Och vi har stora områden att vistas på, och behöver inte trängas så mycket med andra, om vi inte vill. Ja, i många länder råder mer armbågar och ta för sig, även om också England är ett land som känns varmt och trevligt - på vissa ställen i alla fall. Men påväg in mot London, genom förorterna, var det på en del ställen så mycket elände att man inte riktigt fattade att människor alls kunde bo där. Uteliggare och tandlösa som letade i papperskorgar var så vanligt att man antaglgen inte reagerar om man ser det varje dag. Riktigt så illa ser det inte ut i Sverige, inte än. Och som sagt, England är ändå ett relativt tryggt land.

Skogspromenader och tystnad. Ja, det ska bli skönt med det gamla vanliga. Rutinerna som man både älskar och hatar. Och så uppskattar man det så mycket mer när man varit hemifrån ett tag.

Fast man är arbetslös känns det som om man påverkas av alla semestrande medmänniskor och deras lättjefulla sinneslag. Det går inte att komma ifrån att det är en viss sorts semesterstämmning som vibrerar i den åskvarma luften runt omkring en.  På något vis smittas man och tror man har semester själv. Det sitter till exempel långt inne att skriva bloggar nu. Trots att jag inte mer "ledig" än annars blir man sinnesslö av värmen och på något underlig sätt passiviserad av semester-Sverige som liksom står stilla.
Men jag bör väl dra mitt strå till stacken emellanåt jag med, så inte Kajsa och Marianne som inte ens är hemma måste dra hela lasset själva. Lite grand iallafall.
Här, liksom i större delar av landet, har värmeböljan mildrats lite med hjälp av blixt och dunder och hälsning från Tor. Den här gången slapp vi iallafall köpa ett nytt modem, men telefonlednignarna blev förstörda, det knastrar nu mest i telefonluren när man försöker kommunicera med någon där i. Så är det att bo på landet där telefonledningarna hänger oskyddat  i luften.

Annars är det bra att bo på landet när man inte har möjlighet till så mycket resande ens i Sverige. Någon enstaka husvagnstripp till en spelmansstämma eller två lär det väl bli iallafall för att undvika abstinensbesvär, om vi så får knapra vidbränd blodpudding i flera dar därefter. För med en A-kassa på 65 % av sin forna redan låga inkomst och med en make som "fått" en lika låg pension blir det inte till att unna sig så mycket extra.
I helgen har vi dock roat oss ganska billigt. I går var vi på bluegrassfestival i Torsåker. Nästan 500 kronor skulle inträdet ha kostat oss men vi visste att det fanns kompisar där i en husbil. Hela kvällen satt vi i den och jammade,  precis utanför festivalområdet. Ville man kunde man ställa sig utanför och lyssna på musiken från scenen. Men det blev inte av, vi hade roligt själva.  Vin höll kompisarna med och vi delade med oss av vår medhavda picknick. Så man kan ha kul utan att betala så mycket mer än bensinpengar.
I fredags blev det ännu billigare. Då gick vi till och med med vinst. Vi roade vi oss själva och andra med våra favoritinstrument och  favoritlåtar. På gågatan i Sala. 
Jobbet som gatumusikant är underskattat. Så många trevliga positiva människor som vi träffade, och klirrade ordentligt på väskbotten gjorde det också! Samtidigt som vi bara gjorde sånt som vi ändå brukar göra hemma. Obetalt. Länge leve gatumusiken!  Bu för bl.a. Stockholm och Göteborg  som kväver denna folkliga rätt!  Slå ett slag för gatumusiken och skriv på
namninsamlingen:


Min ADHD har nog peppar peppar tagit en liten semester den också. I och med att det varit så varmt så man knappt orkat röra sig emellanåt har den kunnat koppla av åtminstone till en viss del. Det är nog inte ett helt lätt jobb det heller, ADHD-jobbet menar jag. I allafall inte om man jämför med gatumusikantens.
Jag har till och med klarat av flera omgångar av gäster här hemma i sommar utan att stressa mig sönder och samman eller få panikatacker.
Så livet är trots allt ändå ganska härligt. Med eller utan pengar. Men med trevliga vänner och mycket musik!

Med Hopp om att ni alla också har det bra!

Mia

Efter 10 dagars Högtryck är det ganska lågt tryck på energin. man funderar mest öveeer var skuggan, drickan och bryggan finns. T o m Kise går ner till badstranden för att finna svalka. Hon har väl kommit på att det är där  hennes familj finns. Hittade tre små fläktar på danska skräpmarknaden och betämde mig för att 3 var bättre än en dyr så nu rör i alla flall hettan på sig där inne. I en liten stuga utan vind blir det ganska varmt och kvällarna ägnas åt att få värmen ut och tillärckligt svalt för att somna. 25 grader då kan jag sova varmare än så så kokar jag. Men trots allt så njuter vi lilleman var 4,5 timma i sjön i dag och simtagen blir allt fler. Hoppas att ni alla har lika bra väder och ett vatten att svalka er i annars går trädgårdslangen oxå bra.

Bara ett snabbt inlägg. Sommarens rutiner är på plats och lilleman och jag åker mellan simskolan och badplatsen och nödvändiga inköp i coop. Lilleman blir rik och jag fattig han får en krona per simmad meter och 50-100 kr /bok han läser ut. en förmån som man bara har som 9 åring.

Katten tar möss åt oss så vi svälter inte låter vi dem bara ligga så kommer hon inte med så många nya tar vi bort dem så dyker det genast upp fler hon tar tydligen sin roll som familjeförsörjare på allvar, 

Bland alla mammor på simskolan så hittar jag min "gamla" barnflicka Underbart vi pratar och hennes dotter och lilleman tävlar i abc123 i bassängen. I morgon blir det lilla mamma Claes olsson och kanske rusta eller ÖB. Shorts och kattsand står på inköpslistan så man vet aldrig var det slutar. Lilla gubben ska ta  båten till Polen med facket så vi får lata    oss hela helgen. så nu vet ni varför bloggarna är så glesa.Rrörigt? Tja det är ju sommar och lata dagar och ADHD, jag har 3 deckare kvar och lillema simmar 2 simtag.

Dagstidnignarna har skrivit en del om att hårdare regler ang. bilkörning och körkort för ADHD-diagostiserade skulle gälla från maj i år.
Själv vet jag med mig att min uppmärksamhetsstörning gett mig en del problem genom åren som bilförare. Först fick jag köra upp två gånger innan jag lyckades. Vid första försöket försämrades nog mina odds mycket p.g.a. ett nyfött spädbarn därhemma som skrek jämt, var hungrig jämt och ville vara hos sin mamma jämt. Men mamman satt i uppkörningsbilen med sprängfyllda läckande bröst och växande panik. Naturligtvis såg jag mig inte omkring tillräckligt ordentligt och missade därför skyltar och vägar vid flera tillfällen.
När jag väl hade körkortet i min hand hade jag stora problem med att slappna av bakom ratten. Det tog många år för mig att våga luta ryggstödet bekvämare bakåt och kanske lika många år att lära mig prata under tiden som jag körde. Någorlunda sammanhängande iallafall. Så smångom lärde jag mig också att förgylla bilfärden genom att lyssna på ljudböcker.

Däremot har jag lyckats missa skyltar som talat om att motorvägen upphört. Hade som bäst kört om en husvagn i vad jag trodde var en ytterfil när en mötande bilist i vredesmod kastar sig över signalhornet. Själv hinner jag som genom ett under i sista minuten kasta mig in i högerfilen igen. Straxt därefter kommer en motorcykelpolis och jag får blåsa i ballongen. Det är en empatisk polis som förklarar att det är en olycksdrabbad sträcka och att jag inte är den första som missbedömt situationen. Jag slipper undan med blotta förskräckelsen.

Flera gånger har jag backat ut från utfarter vid t.e.x. bensinstationer lite för ouppmärksammat och lyckats missa se de bilar som jag kört då kört in i. Jag har blivit stoppad av polisen ytterligare en gång men hittills klarat mig undan både böter och personskador. Nej förresten, en gång blev det faktiskt fortkörningsböter, men det är minst 25 år sedan, så det borde vara preskiberat. Annars har jag mest åstadkommit lite bucklor här och där, både på egna och andras bilar.
Det mest komiska bilminnet är när jag fastnade i grindstolpen till mitt dåvarande hem. Grindhålet/infarten låg i en nerförsbacke och bilen blev upphängd liksom i luften. Det såg inte klokt ut och jag kunde inte låta bli att gapskratta (man kan ju faktiskt välja skratt framför tårar ibland när situationer blir för dråpliga.) Hålla sig för skratt kunde dock min dåvarande man göra, och till hans försvar bör väl sägas att det kanske även min nuvarande skulle gjort.

Nu för tiden är jag lite försiktigare. Dels har jag flyttat från Stockholm där mina perceptionssvårigheter verkligen var ett stort problem på motorlederna och i bilköerna.
Men ADHD-diagnosen har också verkligen hjälpt mig att förstå och göra mig uppmärksam på dessa svårigheter. Jag vet att jag måste vara extra försiktig. Och jag vet varför jag inte klarar av att köra inne i stora städer och på motorleder i anslutning till dessa där man t.e.x. måste byta fil hit och dit hela tiden. Jag vet också att jag måste vara pigg och utvilad, att jag inte klarar av att jobba 8 timmar och köra bil sedan utan risk för att slumra till vid ratten här ute på landet där det är lugnt på vägarna. Och jag vet att jag är urdålig på att bedöma avstånd, så jag måste alltid räkna med marginaler utan att för den skull köra ner i diket.

 Numera saknas trianglarna på våra medicinaskar. Vi får själva förtroendet att med vårt sunda förnuft avgöra om vi klarar av att köra bil med läkemedlel i kroppen eller ej.
Så borde också ADHD-problematiken i samband med bilkörning  hanteras. Men det förutsätter att ADHD-utredningarna inte läggs ned, utan att man utökar resurserna och krymper de befintliga köerna. Att man släpper till pengar och framförallt att man tar bokstavsmänniskorna på allvar.  

Äntligen har jag letat upp min fars gamla smalfilmer. Det var ett väldigt letande för min mor är gammal och ganska förvirrad och har ingen aning om var saker finns. Allra minst gamla filmer som hon inte sett på årtionden. Jag har inte heller sett dem på hur länge som helst, där de legat gömda i bokhyllan, men igårkväll bänkade jag mig framför teven och lade in ett av videobanden. Min far var klok nog att lägga över filmerna på video så man slapp dra fram projektor och filmduk.

Filmen började rulla. År 1965. Och en flicka i fin klänning... eller nej, en unge med smutsig klänning och kolsvarta knän, eller nej, en orkan som visst försvann ur bilden, och där hoppsan kom hon tillbaka, men bara för att rusa ut ur bilden igen och komma tillbaka och ställa sig alldeles framför kameran och börja hoppa och vifta med huvudet och sen bröts bilden och...

Var det där jag???

Jag förstod inte riktigt. Jag var ju den snälla tysta flickan som aldrig syntes eller hördes. Den blyga försynta som alltid var duktig och stillsam och gjorde som hon blev tillsagd. En liten ängel med guldlockar och trippande försiktiga steg och med fina klänningar och lackskor och prydliga rosetter i håret.

Eller? Var det inte sån jag var?

Ett visst mått sanning ligger det i bilden. För de fina klänningarna fanns där. I röd sammet och med spetsar och volanger. Min farmor hade en väninna som var sömmerska. Och min farmor var en farmor som var väldigt mån om att hennes enda barnbarn skulle ha lite hyfs och stil, så därför fick jag varje jul och födelsedag ett antal handsydda klänningar i vackra tyger och färger. Sen att det tydligen inte gick nåt vidare med hyfsen och stilen, det var väl inte så mycket att göra åt.

Du var alltid så snäll som barn, har min mor med bestämdhet pårstått. Jaha, och detta trodde man givetvis på. Det har gått in i skallen på en så att det blivit en sanning. Att samma mor också har sagt: Du var sååååå duktig på att åka skridskor! gör dock att man inte riktigt kan lita på sanningshalten i det hon säger. För vad ser man på filmen från 1965? Jo, en unge som stapplar fram på sina skridskor och åker in i varenda tänkbar snöhög och blir liggande där tills modern rusar fram i bilden och plockar upp den hjälplösa dottern. Det var inte bara att jag inte kunde stå på skridskorna, jag hade tydligen heller inte en enda tanke på att se var jag satte fötterna utan tittade åt alla andra håll än framåt. Därav alla kraschar i plötsliga snöhögar.

Så det är bara att konstatera. Man är som man är och det har man tydligen alltid varit. Redan 1965 var man en katastrof vad gällde allt sportsligt, som att srpinga eller åka rutchkana eller klättra på stenar. Inte för att man stoppades av att man inte kunde, och inte för att man ens förstod hur illa det var, det var först i tonåren när man började jämföra sig själv med andra som det började gå upp för en att nånting var annorlunda med en, och hur man kände sig då är inte nån munter historia. Därför fortsätter vi med år 1965, då var jag fortfarande ovetande om hur klumpig jag var, och att det egentligen inte var normalt att alltid ramla eller att inte kunna lära sig cykla utan att vingla med framhjulet så man åkte i sick-sack längs vägen.

Om år 1965 hade varit idag skulle jag varit ett solklart fall av DAMP. För vad annat kan man vara om man bara med nöd och näppe lyckas komma med på sin pappas smalfilm? Bara för att man far som ett yrväder in och ut ur bilden. Och inte bara det, jag hoppade och skuttade och viftade med armarna och med huvudet och med håret, och jag gjorde grimaser, och antagligen var jag inte tyst en sekund, för det ser ut så. Ibland lyckades jag knycka till mig kameran för plötsligt far bilden runt och är överallt på samma gång, och mitt i röran sveper bilden sekundsnabbt fram över min far som står och vädjar till sin ostyriga dotter att släppa kameran, trött och uppgievn ser det ut som när han gestikulerar för att få tag i kameran, men jag, den vilda dottern, sveper vidare med kameran och börjar springa och filma upp mot himeln och ner i marken. Och sen bryts bilden. Min far hann väl ikapp mig, kan man tänka, och lyckades få stopp på mitt filmande.

En DAMP-flicka alltså. Så sorgligt klumpig att man gapskrattar när man ser henne. För vad annat än jätteroligt kan det vara när jag dyker med näsan ner i snöhögar när jag försöker stå på skidor och vill imponera framför kameran genom att visa mina färdigheter på skridskor (där jag i stort sett kunde ta tre stapplande steg i taget innan jag ramlade som en säck potatis framlänges på isen). Det är som en rolig Chaplin-film, där hjältinnan hela tiden gör bort sig, och det blir så roligt just därför att huvudpersonen är helt omedveten om sin klumpighet och till och med verkar tro att hon verkligen är bäst i världen på just det här. Tjo och hopp!

Spring-stilen var väl inte heller nåt som imponerade. Jag sprang som en anka, vaggande och bredbent och med viftande armar helt utan styrsel. Och när mina kompisar simmar tjusigt och smidigt i djupa bassängen kämpar jag med svansim på vatten som når mig till knäna. Och när de dyker från trampolinen hoppar jag jämfota från trappan i barnbassängen - och tycker jag är duktig, det ser man på den stolta minen. Från skolan en eftermiddag går jag med frejdigt med stora kliv, som en byggjobbare eller nån storvuxen lastbilschaffis, liten som jag är, med rufsigt hår och smutsiga knän. Och de fina flickiga kläningarna då? Jo, de hade jag visserligen på mig men för att underlätta för de där graciösa jättekliven som jag hade så bråttom att ta hasade jag helt enkelt upp klänningstyget i midjehöjd (helt ogenerat), och där gick jag med mina rejäla kliv jämte mina välkammade flickkompisar som trippade fram med nätta steg, så som flickor förväntas göra. Men inte jag, nej då, inte nåt försynt och flickigt här inte.

Så visst måste jag ha varit ett solklart ADHD-fall. Med facit i hand och vuxen-diagnos ser jag ju alltsammans så tydligt. Jag förstår också varför jag kände mig utanför och udda. Jag var ju udda, vild och tokig och ständigt klättrande på nåt - trots att jag inte kunde klättra utan oftast blev hängade tafatt redan på tredje pinnen på klätterställningen. Att jag inte kunde något var inte nåt som hindrade mig från att göra det. När jag hade försökt med rockringen kring midjan utan nån större framgång tog jag helt enkelt rockringen och började springa omkring med den släpande efter istället. Och så var jag ute ur bilden och man kan bara föreställa sig min stackars far bakom kameran. Där försvann hans sjövilda dotter igen.

Den här filmen var kul, sa sonen när han gapskrattat sig igenom en timmes misslyckanden från år 1965. Med en sån morsa behöver man ingen kabel-tv.

Nej, inte behöver man kabel-teve med fjantiga komedier när det finns så underhållande smalfilms-dokumentärer. Och det var ju just så roligt för att ungen där på bilden inte fattade nånting av sin egen tafatthet, med självklar pondus tog hon sig an alla omöjliga projekt bara för att stupa på näsan eller bli hängande i nån klätterställning där hon inte kunde ta sig ner. Tänk om man hade kunnat fortsätta med samma självförtroende, och forstätta tro att det är normalt att ständigt bli sist och att det är normalt att springa med viftande armar och det är normalt att snubbla för att man tittar åt ett helt annat håll och det är normalt att hoppa upp och ner från en stol om man tvingas sitta still under en middag och det är normalt att allitid gunga med benen och ha fläckar på klänningen och hål på knäna. Men som sagt, under tonåren förstod man, och glmde sig istället.

Jag har tvingats inse att jag inte var den där gulliga flickan som alltid satt tyst och snäll. Jag var inte den där flickiga försynta med ett snällt leende. Nej, jag var tydligen en sjövild unge som min far i hastigheten lyckades fånga på smalfilmen så att jag nu som vuxen och med facit i hand förstår vad det här handlar om: en DAMP-flicka som inte fick nån diagnos och därför heller ingen förklaring till varför hon senare kände sig så udda och utanför och misslyckad i allt.

Men visst borde man göra som man gjorde år 1965? Med stolthet stappla på sina skridskor och tro att man är världsbäst på det - även om man då och då hamnar på näsan i nån snöhög som visst, hoppsan, råkade ligga ivägen.

Nu är det dags nu blir det lite längre tider i Paradiset. I dag drar jag och katten till midsommar kommer lilleman ( vi ska ta tag i simningen han är 9 i höst och det är hög tid). En vecka senare släpper dom ut lilla gubben på grönbete men det brukar ta några dagar innan han skuttar och far. Själv ska jag läsa Harry Bosch-deckare 8 st ligger här brevid mig och ropar, trots mina problem med läsning så går det lättare när jag känner igen persongalleriet och inte behöver lägga tid på det.

En elelr annan tur till den danska huvudstaden hoppas jag att det ska bli även om shopping inte är så aktuellt med den svenska kronkursen så ligger det en mängd oätrna smörrebröd där och bara vill. Vi har ju det så bra både här i Blekinge och i Skåne att det aldrig är långt till en tåsgstation med förbindelse till Danmark.

ADHDkvinnor.se stänger inte helt men det är i princip bara bloggen som uppdateras och det blir kanske inte riktigt lika ofta som vanligt. Lite koll på gästbok och forum så att det inte blir några tokigheter men annars ska vi bara lata oss för att ta nya tag till hösten.

Våra fasta sidor innehåller bra information och eftersom de länkar till andra siter som troligen uppdateras när ny information dyker upp så finns där fortfarande mycket att hämta.

Varm och solig och riktigt lat sommar önskar Kajsa

På skolgymnastiken gällde det att gömma sig bakom någon annan när det var bollspel. Helst då någon som var duktig så att inte bollen for vidare mot mig, ve och fasa!
Då skulle jag ju i värsta fall få börja jaga den för att undvika illvilliga blickar och beska kommentarer. Fast egentligen spelade det inte någon större roll eftersom samma känsla av misslyckande skulle infunnit sig ändå även om jag försökt fånga den. Jag hade ju dessvärre varken bollsinne, självförtroende eller fallenhet för lagsporter - inga sporter alls för den delen. Med undantag för badminton, då i ungdomen alltså. Där var jag en riktig hejare. Visserligen ingen lagsport heller men trots allt en liten boll.
Min strategi var att försöka hålla sig undan. Naturligtvis var jag en sådan som valdes sist även till brännbollsmatcherna. Springa snabbt kunde jag definitivt inte. Och mina tafatta tjejslag kom väl som längst till brännplattan om det platta slagträt träffade överhuvudtaget. Det var visst tre chanser har jag för mig.
Helst ville jag sjunka genom jorden och göra mig osynlig när lagen var tvungna att välja bland mig och någon annan värdelös stackare som också alltid blev kvar till sist. Jag ville liksom bespara dem det. Det var oerhört förnedrande.
Jag hatade gymnastiken. Lite roligt blev det dock på mellanstadiet ett kort tag innan mina föräldrar skildes och det var dags att flytta och byta skola. Vi hade en ny gympamajje som var en riktig spelevink. Glad var han jämt och spelade ofta gitarr och sjöng för oss på gymnastiklektionerna. Det blev en trevlig stämmning, som till och med jag kunde glädjas åt. Han hette Bosse Parnevik, det var straxt innan han blev superkändis i tv.

Som ung vuxen och även senare i livet försökte jag lära mig dansa. Först gammeldans. Vi fick börja med snoa. Jag blev snurrig i huvudet. Kom aldrig runt med balansen i behåll. Hittade aldrig tekniken och klampade runt som en stor elefant.  Gick en lektion, två lektioner, tre, och kanske fyra. Läraren försökte förbarma sig över mig så mycket hon kunde men var ju tvungen att gå vidare med de andra som hade snappat det där för länge sedan. Slutade naturligtvis efter idogt kämpande, man kan inte beskylla mig för att jag inte försökte.
Provade igen senare i livet, både gammeldans och foxtrot med samma nedslående resultat.
Även gymnastikgrupper, typ Friskis och Svettis har jag hoppat med i som vuxen vid sällsynta tillfällen då jag känt mig hurtig och laddad. Tro inte att jag lyckas hänga med i de avancerade rörelser som alltid byts ut när jag äntligen börjat snappa dem efter ett stort antal gånger. Man har lust att skrika högt i protest!

När vi flyttade ut på landet började jag rida. Jag älskar djur och speciellt islandshästar som är så mysiga! De är ju inte så höga heller, ifall man ramlar av. Självklart har jag både dåligt balanssinne och höjdskräck. För att inte tala om fartskräck. Det är ingen bra kombination, så om vi lägger till att jag dessutom är hur dålig som helst på att ta instruktioner och se hur andra gör när de visar saker och ting, speciellt spegelvänt, kan ju vem som helst räkna ut hur det gick med ridandet. Så länge jag fick skritta omkring i lugn och ro efter att äntligen ha lyckats få på sadel och träns med alla remmar på rätt plats var det okey, till och med behagligt. Men travet var fruktansvärt obekvämt och vid galoppen fick jag dödsångest. Sen kunde det faktiskt vara helt underbart att tölta måste jag ju erkänna, om det bara inte vore för balansen.
Nu är ridvästen och hjälmen såld. Sålda är också skidorna som jag köpte första vintern på landet. Man kan i praktiken ställa sig utanför dörren och bara åka iväg. Visst låter det väl underbart? Fast det är inte så underbart längre när man hela tiden ramlar och slår sig. I min ålder kan man göra illa sig ordentligt och länge.
I januari när jag var ute och gick snubblade jag (obs inte halkade) omkull. Det händer ibland. Fötterna missar stigen eller trampar bara på varandra på något lustigt sätt. Jag har fått sluta med stavgång sedan stavarna satte krokben för mina fötter och jag slog mig riktigt rejält.  Den här dagen i januari minns jag än för det knäckte till i nacken och där har jag ont än trots ackupunktur och sjukgymnastik i 5 månader.

Den lärdom jag dragit av allt detta är väl att det är okey att prova på sådant som man har svårt för om man själv vill. Men när man får bekräftat att det fortfarande var svårt och känns jobbigt ska man sluta och istället göra något annat som är roligt och som man har lättare för. Förr kände jag mig som en dålig människa när jag inte genomförde saker jag påbörjat, när jag gav upp. Det var ett stort misslyckande att ge upp. Man är nog uppfostrad så, hela samhället är så. Krävande. Man ska vara duktig! Man ska inte ge upp! Basta!
Mina barn fick ge upp saker de inte klarade så bra eller passade för när de växte upp. Min förra man och jag hade delade meningar där (också)  men jag stod på mig. Men mot mig själv var jag inte lika accepterande. En lat och svag människa det var vad jag var! Trögfattad och klumpig och med dålig karaktär.
Det är först nu som jag fullt ut ger mig själv rätten att undvika sådant jag inte klarar. 
Det har jag till stor del min diagnos att tacka för. Äntligen. Tänk att det ska ta 56 år att acceptera sig själv. Men bättre sent än aldrig!

Idag sitter jag som på nålar. Min minsting, lillebror, är på väg hem. Han har sedan januari varit i Sydamerika och sitter just nu på ett plan över Atlanten. Efter förra veckans katastrof kan det inte hjälpas att nervositeten och tankarna far lite extra. Men det finns ju inget alternativ jag vill ju inte att han ska stanna där och då måste han ju över pölen på ett eller annat sätt. Så det blir till att bita på naglarna och hålla ångesten i schack i några timmar till. Han stannar till hos sin pappa och i morgon dykker han upp här. Sen är det slut på lugnet för det händer alltid saker kring lillebror. Huset fylls av indroppande kompisar och tvättkorgen fylls med jättestora jeans. Den töms för alltivärlden oxå för lillebror gör saker hela tiden och kan mycket väl tvätta jeanstvätt mitt i natten.

Nu blir det bara några dagar som han ska "störa min värld" sen väntar sommar jobb på Öland. Men även om midsommarjobb på Öland inte hör till en mammas drömmar så är det bra mycket närmare än Sydamerika. Förhoppningsvis kommer han och tittar till mig i Paradiset då och då så att Immeln skakar av hans magplask.

I morgons ska det grillas och svensk nypotatis står på menyn för ris och bönor har denna vegetarian fått leva på i 5 månader nu( sist gick han ner 10 kila jag under hur mycket som är kvar av min stora lillebror). Så det blir ett litet mattips till all vegetarianer eller deras föräldrar som inte vet vad man ska bjuda på till sommarens grillkvällar.

Quornfiléer 2 per person (minst) Gör en marianad med mycket fett flytande margarin eller rapsolja. Riv en citron och kläm ur saften (alternativt 2 msk från en flaska med pressad citron) riv ½ färsk ingefära och hacka 3-5 jalapenos skivor( finns i tacohyllan). Tillsätt också 1 tsk salt eftersom vegetarisk mat behöver extra salt. Lägg i quornfiléerna (minst) en timma innan grillning. Innan du lägger dem på grillen strö krossad svartpeppar över beroende på hur stark mat din vegetarina gillar. Tänk på att vegetarianderna uppskattar en engen grill eller ett halster så att deras mat ine kommer i beröring med köttrestser på din grill.

Servera färsk nypotatis, bearnaissås och en grönsallad till. Vegetarianerna behöver det extra fettet eftersom köttersättnigar nästan aldrig innehåller eget fett. Själv kan du ju byta ut bearnaissåsen mot en svensk gräddfil och använda samma marinad (fast med mindre fett och inte salta förrän efter grillen) till vanlig kycklingfilé.

Trevlig sommar.

Efterord: Han kom och han åt precis så mycket som jag mindes,  det värmde mitt modershjärta

Nu är det Zweden Rock-vecka i Blekinge hade zå gärna velat orka för de Ztora ZZ-Top zka zpela. Inte zå att jag är nån kännare men det är ett band jag gillar både muzik och ztile. Zen är de ju i min generation + lite till. Det är bezökarna på Zweden Rock oxå. Trotz att det koztar zå har man zlagit publik rekord igen över 34 000 kommer att bezöka lilla Norje under någon av de 4 dagarna och alla hotell i lilla Blekinge där allt ligger på pendelavztåndet 1 timma för en ztorztadzbo zå det är väldigt ztort här i Bleikinge. Det här är fatizkt Zverigez ztörzta rockfeztival numera ztörre än Hultfredz och Arvika ex. Det kan man dock inte tro om man läzer rikzmedia zom rapporterar mycket zparzamt och någon utzändning från denna zenzationella zhow kan vi inte räkna med förrän någon zen natt i zeptember i onån obzkyr kanal. På ZR (SR) zida om Zverigez ztörzta feztival är det tomt trotz att de lokala P4 ztationerna har material om man zöker. Både ZR Blekinge, Kriztianztad och Kronoberg zamt zameradion har gjort reportage men Ztockholmarna har inte fattat.

ADHDpojken och ev hanz far zka ta en zmygtur och hänga utanför feztivalområdet vilket är zvårt för Norje är inget ztort zamhälle. Det är många ADHDare zom trivz på feztivaler där märker man inte ut zig.
Zå nu har jag gjort lite reklam för Zweden Rock och ZZ-top nu hänger rezten på dig. Ta dig dit eller kräv av media att raportera direkt från Zverigez Ztörzta Rock fezt även om den inte ligger nära Ztockholm. En orzak till att feztival trotz mediakyaln växer är förztåz att fnazen är lite äldre, har gott om pengar (relativ zkolungdomar) och kan ta zemezter och måzte därför inte ligga under högzommaren. Det går ekonomizkt bra för Zweden Rock. Den ztora faran beztår i att man växer ur koztymen och blir för ztora för Blekinge det hoppaz jag inte zker utan att man fortzätter zom nu.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

Här kommer lite Media länkar jag trotz allt hittade de flezta är zom ni zer från Zydzvenzka medier.

"Det var varmt i natt"

Kristianstadsbladet - ‎17 timmar sedan‎

Sweden Rock satsar i år på en egen camping. De första besökarna anlände dit redan i går. För dem är festen igång. - Vi kom redan i måndags vid elva för att ...

Hårt jobb med hård musik

Trelleborgs Allehanda - ‎2009-maj-30‎

Nu är de i Sverige för att vara inledningsband på Sweden Rock festival – efter Europapremiären på Parken i Trelleborg. Stenhårda på skiva, älskvärda i ...

Mangel som missades av många Trelleborgs Allehanda

alla 2 nyhetsartiklar »

Publikrekord för årets Sweden Rock Festival

Kristianstadsbladet - ‎2009-maj-23‎

Med cirka tio dagar kvar till start står det klart att årets upplaga av Sweden Rock Festival blir den största hittills. Häromdagen slog man förra årets ...

Jojken intar hårdrocksfestival

Sveriges Radio - ‎2009-maj-27‎

Nu ska jojken inta Sveriges största musikfestival, Sweden Rock Festival. Det är Yana Mangi från Tuolpukka i Kiruna som med samiskinspirerad hårdrock ska ge ...

Jojk + hårdrock = sant Sveriges Radio

alla 2 nyhetsartiklar »

Norje störst i Sverige

Göteborgs-Posten - ‎2009-maj-31‎

Sweden Rock i Norje. Visst ligger det en vits där och lurar någonstans? Tror jag. Jag har aldrig varit där, det har liksom inte blivit av, men jag skulle ...

Coverdale - den solklara höjdpunktenÖrnsköldsviks Allehanda - ‎2009-jun-01‎

Jag har sett Whitesnake fyra gånger; vid helgens spelning, två gånger på Sweden Rock festival, och en gång, i december 2008, i Hovet. ...

Sydöstran

Inga moln på Dream Theaters himmel

Sundsvalls Tidning - ‎2009-maj-30‎

Ändå är amerikanerna fortfarande ledande i den tyngre formen av progressiv rock. Nästa vecka spelar bandet på Sweden Rock Festival, och senare i juni släpps ...

Kan finnas campingplatser kvar

Aftonbladet - ‎2009-maj-29‎

In Flames hetast på Sweden Rock

Katrineholms-Kuriren - ‎2009-jun-01‎

Göteborsgbandet In Flames är ett av dragplåstren när Sweden Rock går av stapeln för 18:e gången. -Det enda svenska band som är stort nog att headlina, ...

Conny Bloom laddad för återkomst

Upsala Nya Tidning - ‎2009-maj-27‎

Electric Boys gör sin första spelning som återförenat band på Sweden Rock. Blir det några smakprov på det här i Uppsala? - Nej, det är Old Sparky som består ...

Headbangare lever farligt

Helsingborgs Dagblad - ‎2009-maj-29‎

Sweden Rock. Sveriges kanske farligaste festival. Förutom de uppenbara riskerna - alkoholförgiftning, tinnitus och att bryta nacken när man snubblar över ...

Rekordsommar för rockfestivaler

Svenska Dagbladet - ‎2009-maj-21‎

Festivalen Sweden rock (pågår 3-6 juni). Bland artisterna: Motörhead Om knappt två veckor drar den svenska festivalsommaren igång med Sweden Rock i ...

Laura Pausini på Cirkus, Stockholm

Dagens Nyheter - ‎2009-maj-25‎

... men nu gapar hon på bra ändå och laddar med så många stompiga rockklichéer att man inledningsvis önskar publiken en bonusbiljett till Sweden Rock. ...

Så väljer du rätt festival i sommar!

Expressen - ‎2009-maj-22‎

Arvika, Peace & Love, Way Out West och Where The Action Is känns löftesrika och givetvis är landets största festival, metalsamlingen Sweden Rock, ...

Det är mycket nu. Min ADHD gör sig påmind mer än vanligt dessa veckor. I huvudet flaxar tankarna runt likt svärmande flygmyror och fokuseringen lyser likt solen en dag som denna  med sin frånvaro. Varav denna oreda i huvudet kan man fråga sig?
Jag tror att det är detta förbaskade EU-val som splittrar mina tankar och förpestar tillvaron så att jag inte får någon ro i kroppen. Rastlöst springer jag omkring mellan hobbyrummet och datorn och matbestyr m.m. i köksregionerna. En sväng upp på vinden efter sommarkläderna som mäste tvättas bort vindslukten ur. In i tvättstugan. Tillbaks till datorn. Borde skriva blogg också. Fixar med hemsidan istället. Läser lite om EU. Javisst ja, det var ju i hobbyrummet jag skulle vara i dag. Måste ju jobba på, ska stå på marknad på söndag och är långt ifrån klar. När jag befinner mig i hobbyrummet som egentligen borde heta terapirummet, upptar den mjuka ullen och tovningen all min koncentration säkert minst lika bra som concertan förväntades göra. Befinner jag mig väl där är det näst intill omöjligt att komma därifrån. Men det kan vara lika svårt att ta sig dit.

Som nu. Det är så mycket annat att engagera sig också. Vi diskuterar i det oändliga, maken och jag om EU-röstningen. Och jag får ångest. Borde rösta. Vill inte. Ole Dole Doff. App lapp sa att du slapp.
Vi har ju sagt vårt en gång för alla. Varför skulle vi ändra oss bara för att alla andra inte fattade någonting alls? Precis som om man vore emot legal prostitution men så blev det legaliserat, skulle det då plötsligt vara moraliskt rätt att gå till en prostituerad om man nu ville det, eftersom de ändå fanns och var accepterade rent formellt?
Jag skulle snarare känna mig själv som en prostituerad om jag lägger min röst i EU-valet. Att sälja sin själ, det är så det känns.
Eller tänk dig tanken att du ska ut på havet och åka båt. Båten heter Estonia. Man berättar för dig att båten kommer att sjunka och gå till botten. Men du är osolidarisk om du väljer att inte medverka på resan för även om båten sjunker så är det omoraliskt att stå utanför. Man kan ju alltid hjälpa till att ösa vatten eller plåstra om skadade elelr trösta gråtande barn det sista man gör så har man gjort nån nytta. En droppe i havet så att säga. För då har man ju åtminstone inte skolkat från sitt ansvar som en sann demokrat.

Men jag vägrade vara med på resan när EU-båten skulle sjösättas. Eller rättare sagt när vi blev erbjudna att delta på resan. Mina pengar räckte inte till biljetten. Framförallt så vände jag mig emot hierkin och toppstyrningen som råder på ett fartyg. Kan inte förstå hur man kan vända det till att bli en fråga om att värna demokratin när det i själva verket är frågan om demokratins undergång för ett litet land som vårt.
Och jag står kvar här på kajen. Trots alla andra som går ombord. Till exempel de som jag normalt brukar rösta på nuförtiden, vars EU-motstånd mer och mer tonas ner till en valtaktisk fråga och liksom K:et i den forna partibeteckniongen snart kommer att vara ett minne blott.

EU-parlamentet kommer att ha 736 ledamöter. Svenskarna utser 18 av dem, 2,4 procent. Hittills har vi betalt drygt 300 miljarder kronor till EU. Det är enligt mitt sätt att se det som att kasta pengarna i sjön, eller i det mer kända stora svarta EU-hålet.
En EU-parlamentariker får ut minst 145 000 kronor i månaden skattefritt. Många av oss ADHD-kvinnor har sjuk eller A-kasse-ersättning och får ut runt 8000:- i månaden efter skatt. (De flesta LO-kvinnor i produktionen får inte mycket mer de heller) Tills vi blir utförsäkrade. Då får vi inget alls.  En tusenlapp extra i månaden skulle vara rena drömmen för oss.
Vidare skulle man kunna lägga pengarna på att dra ned på köerna till de neuropsykologiska utredningarna samt bygga ut behandlingsalternativ som kognitiv terapi m.m. inom landstingssektorn. I nuläget är det nästan bara EU-parlamentariker som har ekonomisk möjlighet att söka sådan hjälp inom den privata sektorn.
Det finns åtskilliga områden och hål som vi skulle kunna stoppa pengarna  i, i vårt luggslitna samhälle. Framförallt inom sjukvård/vård, skola, barn-och ungdomsverksamhet. Men det får bli en annan blogg.

Det finns också så mycket mer att säga om EU-valet. Läs t.e.x. Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet: "Visa EU att du inte vill att de ska bestämma".
Själv ska jag äntligen gå in i mitt hobbyrum. För nu efter att ha lättat mitt hjärta känns det som om friden i själen äntligen börjar infinna sig så sakteligen. För ett tag framöver.
VI hörs. Ta det som ett hot eller ett löfte. Vi lever väl i ett fritt och självständigt land va? Än så länge.

Har ni försökt att komma in på adhdkvinnor.se under helgen? På förmiddagrna har det nu varit avbrott idagarna 3 + nästan en hel natt. När ni möts av "SERVICE UNAVAILABLE" så är det vårt webbhotells felskylt. Hela helgen tidiga morgnar när jag bloggar som bäst så har den eländiga sidan retat mig till vansinne. Det var ett väldigt medvetet val när vi inte bara la oss på wordpress eller blogspot utan gjorde en helt egen domän men nackdelen är att vi är en väldigt liten kund hos ett ganska stort webbhotell som verkar ha mycket problem.

Så kära läsare när det lyser SERVICE UNAVAILABLE kan ni  kolla Satussidan som ser ut så här för gårdagen:

Server status

Skriv in ert domännamn och klicka på Sök, för att se driftsinformation för er domän.

adhdkvinnor.se Status Meddelande Webbserver Webbserver: wsw11.surf-town.net Upptid (procent) 91,68% Nedtid (minuter) 12 tim 39 min Historik över de 5 senaste driftstörningarna 2009-06-01 07:40 - 2009-06-01 07:45 5 min ASP.NET 3.5: Sidor skrivna i ASP.NET 3.5 kan ha problem att visas, på grund av en driftstörning. 2009-06-01 06:50 - 2009-06-01 07:35 45 min ASP.NET 3.5: Sidor skrivna i ASP.NET 3.5 kan ha problem att visas, på grund av en driftstörning. 2009-05-31 10:00 - 2009-05-31 10:55 55 min ASP.NET 3.5: Sidor skrivna i ASP.NET 3.5 kan ha problem att visas, på grund av en driftstörning. 2009-05-31 04:45 - 2009-05-31 08:05 3 tim 20 min ASP.NET 3.5: Sidor skrivna i ASP.NET 3.5 kan ha problem att visas, på grund av en driftstörning. 2009-05-31 03:30 - 2009-05-31 03:35 5 min ASP.NET 3.5: Sidor skrivna i ASP.NET 3.5 kan ha problem att visas, på grund av en driftstörning. E-postserver   Databasserver Nu är det väl bäst att jag slutar innan jag bryter mot våra egna etiska regler och servern går ner igen.

Sonens klass vann inte. Åttondelsfinal-matchen i årets klassfotboll var nervpirrande men de förlorade alltså, 2-1 efter en odlidlig förlängning när några av oss morsor tog en promenad för att slippa se småttingarna (nåja, 12-åringarna) slita för att få in första målet. Målvakten var otröstlig, och det hjälpte inte att han bara hade släppt in ett enda mål, han såg bara detta enda insläppta mål och inte ett enda av alla de otaliga han räddat.

Så vi fick gå hem i solgasset, till lycka för hunden som helst gömmer sig under stolen i hallen under soliga dagar. Hur som helst. Väl hemma somnade jag i hängmattan på balkongen, och vaknade av att sonen kom med ljummen chokladkladdkaka som han bakat själv (för att trösta sig efter förlusten, påstod han). Sömnigt masade jag mig upp och fick syn på krukorna med sådda blomfrön. För bara ett par dar sen sådde jag en hel massa frön i en hel massa små plastkrukor som täcker varje ledig plats på fönsterbrädorna och balkongbordet. För bara ett par dar sen visste jag precis vad jag hade sått och i vilka krukor. Och jag var helt säker på att jag abslolut inte skulle kunna glömma av en sån sak. Jag hade blå fat för en viss sort och bruna för en annan. Jag hade ställt en viss sort i det ena fönstret och en annan i det andra. En sort hade jag skrivit lappar till men de har blekts av vattningen. En sort hade jag inte skrivit lappar till och tänkte att krukan utan lapp är... ja, just det, vad?

Så nu står jag här igen. Och har ingen aning om vad jag har sått och var. Vilka som behöver mycket vatten och inget vatten och lite vatten. Vad som behöver sol och halvskugga och värme och inte så varmt. Det är märkligt, att man aldrig lär sig, man tror varenda gång att man ska komma ihåg och varje gång blir det samma sak: man kommer inte ihåg. Man kommer inte ens ihåg att man också förut inte kommit ihåg. Nej, man lär sig tydligen aldrig. Är det ett utslag av diagnosen ADHD med optimistiska drag?

Sen kan man ju tycka att det är lite sent att förså. Ja, men det brukar det också bli. Med följden att man har luktärter som blommar långt senare än de borde göra. Och blomman-för-dagen som klättrat och blommar lagom till första frosten. Och tomaterna hinner man aldrig heller äta innan de blir dåliga av nattfrosten. Men det spelar ingen roll. Och egentligen - det spelar ingen roll heller om man inte vet vad som kommer upp i krukorna. Det blir bara så mycket mer spännande. Man inte bara undrar om det kommer upp nåt, utan också vad.

Idag har det spelats 290 fotbollsmatcher i Lidköping. På ett och samma område, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen. Det är den årliga klassfotbollen. Alla stans ettor till sexor deltar. Årets folknöje har gått av stapeln. http://www.klassfotbollen.se/default.asp

För en "normalfungerande" är detta en tillställning, som då man befinner sig mitt i den, visserligen är rolig och trevlig men som ändå kan ge lite huvudvärk av allt sorl och brus.

För en med ADHD är detta en tillställning, som då man befinner sig mitt i den, visserligen är rolig och trevlig men... som ger en huvudvärk och solfrossa och solsting och allt på en gång, känns det som. Hjärnan får kortslutning av alla ljud och all rörelse runt omkring.

Visst, det är jättespännande när sonens klass spelar. På de tolv minuter som matchen varar står man på helspänn och vill att de ska vinna samtidigt som man vill att det andra laget också ska vinna för att de ser så söta ut i sina lila klassfotbollströjor och med sin oroliga nagelbitning och sina hejaramsor. Och visst, det är jättetrevligt med alla människor man möter, sådana man känner lite och mycket eller inte alls. Och alla hundar och hundägare man träffar på (för givetvis är också vovven med) och alla som man stannar och växlar några ord med fast man aldrig förr har sett dem. Ja, det är en härlig stämning och alla är glada och på strålande humör. Till och med de som förlorar.

Och solen sken hela dagen och det fläktade behagligt så vädret var också på topp (och inte som för några år sen när det var skyfall i två dagar och inte ens regnställen hjälpte och fotbollsplanerna mer liknade leråkrar än gräsmattor).

Och ändå... blir man så trött. Man sitter där och kan inget annat göra, och man hör allt brus, eller rättare sagt man uppfattar allt brus.

Stäng av, varför sitter och och lyssnar på det som du inte vill höra? undrar maken.

Men det är ju just det. Jag kan inte stänga av ljud. Om nån pratar under parasollen intill så hör jag vartenda ord, och samtidigt talas det från scenen (i högtalare!) och människor som går förbi pratar, och fotbollsdomare blåser i visselpipor, och hundar skäller, och ungar tjoar och hojtar... Och allt tar jag in. Inte en enda detalj undgår mig. Och det blir man ganska trött av efter sju timmar.

Jag gick några kissevarv med vovven, och jag gömde mig inne i ishallen ett tag (som var öppet pga toaletterna). Där var det tyst och bara en fläkt hördes susa (som jag i vanliga fall skulle stört mig på men nu upplevde som avkopplande).

Sen är det ju inte bara ljuden. För även rörelser registrerar man. Och överallt var det fullt med folk som gick fram och tillbaka, och överallt var det köer och godisvagnar, som på ett jättestort köpcentrum. Och det var bollar som flög i luften och det var röda domartröjor och lila spelartröjor och det var ansikten man kanske kände igen som fladdrade förbi och det var nån som försökte prata med en och man själv försökte svara fast man inte riktigt hörde vad man själv sa.

Nu är jag rejält trött. Huvudet känns fortfarande som en racerbana. Nu ska jag åka och vattna på kolonin och köpa mjölk eftersom den är slut. Sakta men säkert återgår racerfarten i skallen till mer långsam takt.

Och i morgon är det dags igen. Slutspel. Sonens klass kom etta i sin grupp, så det blir till att sitta på röda brasse-stolen under parasollen med vovven vid fötterna och ta in alla ljud och rörelser igen. Men, även om man måste sitta där en hel dag igen, visst vore det väldigt roligt om de gick vidare och till och med vann!

Jag HATAR AVBROTT! Oplanerade sådana, planerade, särskilt reklamavbrott går bra, eftersom benen ändå har så mycket spring i sig att det är lagom att fylla på kaffe, gå på toa eller hämta frukt var 20:e minut. Men elavbrott är nog det värsta. Igår blåste det i södra Sverige. Redan på morgonen fick parasollerna räddas genom att slippa sina fötter och ställas i ett hörn. Där stod de ca 1 timma innan de la sig ner och vilade, helt utmattade av att kämpa emot blåsten. Vid lunch var det dags för ett av träden i kruka som står på min stylade altan, jag och ADHDpojken fick göra blixtutryckning och plantera om och flytta även trädet in i en hörna. Strax därefter blev det tyst, strömmen gick.

Trots mitt ryckte som Slarvmaja har jag haft en del tyngre uppdrag och jobb genom livet bl a ca 4 år som styrelseledamot i det lokala elbolaget i min gamla hemstad. (Nej det var inget guldkantat avtal, 1000 kr i månaden utan pensionsrätt.) Dessutom jobbade jag förra seklets sista år med förberedelser för delar av Sveriges försvar inför den stora milleniumbuggen och vad man borde ha hemma om det stora avbrottet,( det som aldrig kom) faktiskt kom. Därför kan jag faktsikt i förhållande till medelSvensson en del om just Strömavbrott.

I sk stadsnät dvs där kablarna är helt och hållet nedgrävda efter en intagspunkt, är det mycket sällan strömavbrott, när det är det, så varar de oftas bara en halvtimma. Det är så lång tid det tar att hitta felet, (typ en säkring) åtgärda kortslutningen och slå på igen. Normalt sett. Om det tar längre tid än så ligger felet på de inkommande ledningarna som den lokala nätleverantören inte har något inflytande över. Så när det gått 45 minuter förstod jag att det här inte skulle gå över utan kunde bli mycket långvarigt. Bor man bara 4 mil från Småländska gränsen så finns det många träd som kan ramla på ledningarna och området som ska genomsökas blir enormt.

Det tog nästan 4 timmar och elavbrottet för 5000 hushåll var bara en del av vad samma träd ställt till med. Det brann tydligen ordentligt där det ramlat och ett antal brandkårer fick samarbeta för att släcka. Denna information fick jag via husets enda batteridrivna radio som slogs på på P4. Självisk som jag är var jag mer irriterad över att jag "inte kunde göra något" utan ström. Datorn och nätverket funkade inte. Telefonen är IP så den funkar inte och t o m gräsklipparen kör jag på el så det enda jag kom på var att tömma diskmaskinen. Eftersom jag uppfostrat ADHDpojken så väl så hjälpte han till och det tog 5 minuter. Så kom jag på Pod-radio. Jag gillar att lyssna på radio men tycker samtidigt att det bara är en mycket liten del av radions programm som går att lyssna på i timmar.

Spanarna gillar jag; Mobiltelefonen som inhandlades för 3 veckor sedan fungerade och vips laddade jag ner ett spanarna till denna "gåendemanmobil". Eftersom jag är riktigt teknikfreak har jag upptäckt att den nya mobilen innehåller FM-sändare, så programmet kunde spelas upp för både mig och ADHDpojken i den batteridirvan radion. Totalt med nedladdning tog det en timma och det var fortfarande mörkt och tyst. ADHDpojken gav sig i väg i det tysta Rödeby för att se om samhället fungerade och röstlokalen höll öppet trots strömavbrott. Själv kom jag inte på något annat än att krypa ner och blunda.

Men böcker tänker ni de går inte på ström. Nej helt rätt men sen min kollaps (för nu 3 år sedan inget jubileum man vill uppmärksamma) så har jag väldigt svårt att läsa böcker. Jag lyssnar mest på CD. Alla de negativa effkterna av ADHD som jag skickligt kämpat emot i nästan 50 år tog överhanden när min hjärna inte orkade mer och min dyslexi har blivit mycket värre och påverkat min läsning för första gången i mitt liv. Så att påbörja en ny bok ( jag avslutade den gamla under tisdagen) under tvång går bara inte. Bläddrade i såväl Nyteknik som Vi bilägare löste en bit av ett korsord (nej det går inte heller särskilt bra längre) Suduko som jag brukar vara en hejare på (siffrorna och jag är bättre vänner än bokstäver) funkade inte alls. Så jag blundade.  10 i 5 kom strömmen tillbaks och jag vaknade.

Det allra fånigaste var att jag hade varit i Paradiset den här veckan om det inte varit för att e-on så snällt skickat ett brev och berättat om ett TILLFÄLLIGT AVBROTT!

GRRRR.... Det ska inte bli avbrott i stadsnät det vet jag..

Jag är grymt bra på att sy. Ja, visst är jag? Väl?

Jag har sytt gardiner till kolonistygan. Jajamensan. Tog ett par gamla blommiga från förrådet, som jag nån gång hittat på nån loppis. Och sydde om dem så de passade lilla fönstret på kolonin. Det gick galant.

Eller?

Tydligen var det mönster på gardinerna som skulle vara åt ett speciellt håll. Detta märkte jag först efteråt så nu kommer gardinerna att hänga upp och ner. Mönstret alltså. Det är blå blommor på grön botten. Och nu kommer blommorna att hänga istället för att växa uppåt. Men men. Det är sånt som händer. Och absolut inte nåt man kan göra nåt åt nu, när de redan är sydda.

När jag var tonåring sydde jag som besatt. Kläder. Det blev ju billigare så om man ville ha nåt. Och jag slarvade och slarvade och slarvade. En sömmerska skulle gråtit om hon tittat närmare på plaggen. Men det var det ingen som gjorde, inte jag själv heller. Vadå lite trådar som hängde? Vadå om man inte orkat sicksacka alla kanter? Vadå ett litet veck här eller där, vad gjorde det?

Men jag är grymt bra på att sy, ingen människa kan se på de felvända gardinerna att jag har sytt i racer, verkligen tryckt symaskinstrampan i botten, bara för att det var så GRYMT tråkigt och att det därför bara MÅSTE gå snabbt undan. Jag sydde så fort att hela symaskinen gled på köksbordet, vilket bidrog ännu mer till att det inte finns en enda rak söm nånstans. Men snyggt är det, med alla blommor som hänger åt fel håll.

Ja, att sy är nog det värsta jag vet, trots att jag är så grymt skicklig på att sy i racer. 1. Tyget glider omkring och halkar och ligger inte alls som man vill. 2. Trådrullen ramlar i golvet och man blir galen när man ska försöka fånga den innan den hinner rulla in under nåt skåp ellerl nåt liknande ställe där man inte når den. 3. Det är så smått och pilligt, och fingrarna är alldeles för stora för att handskas med såna saker som nålar som knappt ens syns. 4. Hur man än viker och försöker sy rakt så blir det ändå snett. så det är inte lönt att man ens försöker.

Nej, jag brukar inte sy gardiner och ja, jag brukar nöja mig med att nåla upp eländet som ligger och släpar (dammar) mot golvet. Knappnålar är fantastiska när man väl fått dit dem. (Och slickat bort blodsdropparna som sipprar från fingertopparna av alla stick man fått och som dessutom fläckat ner tyget.) Häftapparat är en annan variant men inte lika enkel. Det är inte lätt att häfta nåt som hänger, och då slutar det oftast med att man sitter på golvet och svär och hatar allt som har med tyg att göra.

Men kolonistugegardinerna är så små att jag bara måste sy några sömmar för att kunna hänga upp dem på gardinstången som redan finns på plats. (Den slipper jag spika upp!!!) Så det var därför jag tryckte gasen i botten och sydde racer så det dånade i hela köket.

Måste du vara så slarvig? är den där stående frågan som jag fått så länge jag kan minnas tillbaka. Och ja, antagligen måste jag det. Det är nämligen så olidligt tråkigt att göra vissa saker, och då måste man hasta iväg, och då struntar man fullständigt i de där urfåniga detaljerna som man inte förstår hur nån människa orkar hänga upp sig på. En löjlig söm? Och oj, jag råkade visst sy fast lite tyg på baksidan som inte skulle vara med, och oj, det råkade visst bli upp och ner, som sagt, men gardiner blev det, eller i alla fall nåt som vid en hastig och inte alltför närgående blick påminner om gardiner, kanske inte några urtjusiga saker utan mer tygstycken, rätt och slätt, men vadå? Vem orkar bry sig? Inte jag i alla fall. Och det tackar jag mina bokstäver för, mina slarv-bokstäver som gett mig förmågan att bortse från tråkiga detaljer så att jag kan ägna mig åt sånt som är roligt istället och fortsätta intala mig själv att jag är grymt skicklig på att sy.

Sen i onsdags så kan du rösta till Eu-valet. Jag har redan fått valsedlar från de stora partierna och dessutom en lista med lokaler där man kna röst i förväg. Jag gillar verkligen att gå till vallokalen på valdagen men det känns, med flyttplaner och så, lite riskabelt att vänta tänk om jag glömmer det på valdagen Så till alla er ADHDare där ute ett litet tips från coachen: Rösta nu.

• Fördel 1 Du vet var du har röstkortet det har inte hunnit försvinna längst ner i högen med papper.
• Fördel 2 Det är troligen ingen kö i vallokalen så där mitt i veckan några veckor tidigare och du kan fråga, vela och göra fel och sen rätt igen utan att bli stressad.
• Fördel 3 Du kan sen koppla av den politiska debatten Gå och kissa under FP/KD/M tv-rekalm eftersom du redan gjort ditt.

PS Vet du inte vilka du ska rösta på? Välj vänster för oss med funktionshinder och sjukskrivningar finns det, som jag ser det, inga alternativ i politiken utom vänster S, MP eller V. Men gå och rösta de enda som vinner på att du låter bli är ljusskygga partier som Sverigedemokraterna.

Här kommer så ytterligare ett tips från coachen; Jag gillar Hillevi Larsson  (hennes blogg)från Skåne på S-listan. En tjej med ruter i och med en röst som hörs. DS

Artikel i Sydsvenskan  om Hillevi

Sådärja. Man är alltså kolonistugeägare. Hur går det då? Har lotten hunnit förfalla på de tre dagar som gått sen man tog över den?

Inte alls! Tvärtom. Sonen har kört, dvs sprungit, runt med gräsklippare så gräsmattan ser lika tjusig ut (ja... nästan i alla fall) som den flottaste golfbana. Och han har dragit upp maskrosor och krattat i rabatterna. Själv har jag också ryckt upp ogräs, och sått luktärter och blåklint och lin. Och puttat ner några solrosfrön i gräset (ja, man är ju inte så noga alltid...) intill stugväggen. Och hunden har legat i skuggan och vaktat på eventuella katter och harar, det stryker omkring en del sådana där.

Fem timmar arbetade vi där, sonen och jag (och hunden, på sitt eget sätt som sagt). Och det ser så snyggt ut att man aldrig skulle kunna ens ana att det är nån slarva med bokstäver i huvudet som huserar där. Än så länge, vill säga. Att man plockade bort fyra snygga buskar bara för att man HELT ENKELT MÅSTE så klätterväxter där istället är väl inget att hänga upp sig på. Det kanske inte är nån annan som skulle gjort nåt sånt, men det måste ju vara kul också, och förändringar. Buskar ser likadana ut hela tiden, men det gör inte rosenböna och luktärt.

Sen det här med idéer. Det fullständigt sprudlar av idéer. Är det inte jag så är det sonen. Där kan vi plantera ett träd. (jag) Där kan vi sätta upp en spaljé, en sån kan jag göra av några pinnar. (sonen)

Det var de mer verklighetsnära idéerna. Vi hade några andra också:

Här kan vi ha en flaggstång. (sonen) Och här kan vi sätta upp en grind och bygga en stengång och sätta upp ett valv med en klematis och kanske bygga ett växthus och sen kan vi se om det inte blir nån mer lott ledig intill så kan vi bygga ut och så kan vi... (jag)

Sonen är dock något mer ordentlig än vad jag är. Han är noga med att sätta ner små pinnar med lappar och märka ut precis var gränserna går för olika sådda blommor. Det orkar inte jag så det är tur att han är med. Och själv tror jag ju att jag kommer ihåg utan att markera var jag sått vad. Men vet naturligtvis att jag inte alls kommer att komma ihåg. Se bara på balkongen. Där har jag sått i krukor, och när jag sådde trodde jag att jag skulle komma ihåg vad, men nu har jag ingen aning. Det växer upp än det ena och än det andra, och man vet inte alls vad det kommer att bli. Och en gång, på en av mina tidigare kolonilotter som jag hade innan maken började hota med skilsmässa om jag gav mig i kast med en odlingslott igen, där blev det sått dubbelt, så att det växte blommor mitt i salladslandet, och potatis bland blommorna. Det är sånt som händer när man inte är så noga och dessutom tror att minnet är bättre än vad det är.

Och nu är armarna ömma eftersom musklerna inte är vana vid trädgårdsarbete. (Att skriva på dator ger inte särskilt starka armmuskler.) Och sonen är hungrig och hunden är helt slut. Så är det att vara ranch-ägare, son grannen säger. Det är hårt arbete.

Men för att inte ta bort lat-stämpeln helt ska jag nog (på nåt sätt, där finns ju inga träd) få upp en hängmatta. det är ju det som är själva vitsen med alltsammans, egentligen, erkänn det, att kunna ligga där och läsa i skuggan av... ja, vadå? Ett äppelträd? (Tar några år på sig att växa, kanske.) Nåja, ett parasoll då. Så kan vi ligga där, hunden och jag, och bara lukta på alla blommorna.

Äntligen lite tid över att skriva, föregående vecka har varit hektisk med påföljande matthet (ja det är fortfarande husstyling på gång och vi har hunnit fram till visningsveckor). Så mycket jag har tänkt på att jag är  glad att dela blogg, att det inte blir tyst när jag inte orkar eller hinner. Jag har till och med hittat på ett eget ord Samblogg.

Jag läser ganska många av medlemmarnas länkar en vanlig vecka och märker hur lätt det är att lägg sin blogg på is och hur svårt det är att få tillbaka sina läsare. Det tycker jag att vi har löst så fiffigt genom att dela blogg. Det är klart att lite arbete krävs de flesta dagar. Men att bara behöva kolla igenom kommentarer och lägga upp notiser som inte kräver någon kreativitet är så skönt. Jag kan t o m strunta i det ibland efter som det mesta går att lägga med automatik. Nån lång blogg blir det inte idag utom denna tacksamhetens tanke till Mia och Marianne.

Jag ska på fotboll med lilleman idag kantteturnering för Sydöstra hörnet. Pannkakorna i matsäcken är fixade och vi ska köpa dricka på vägen in. Lite av ett derby blir det eftersom hans knattar (ni vet SMGuld SMGuld) ska möta Rödeby. Så jag får skrika mig hes och ha paraplyet i beredskap för himmlen öppnade sig just, alla väderprognoser till trots.

Kram på er alla jag hoppas att jag snart ska kunna gå in i min lunk igen och att hemmet kan förfalla med lappar, smutstvätt och randiga fönster.

Sådärja. Jag som inte är pessimist tänkte ändå rada upp lite nackdelar. Sånt som är svårt för en sån som jag. Vet inte säkert, men tror och gissar, att de här svårigheterna beror just på min ADHD. Nån som känner igen sig?

1. När man har tusen saker i händerna. Nycklar, kasse, plånbok, soppåse, hundkoppel. Och ska flytta nåt av det. Man vet inte riktigt var man har vad utan står och trasslar in sig. Soppåsens handtag har trasslat in sig med hundkopplet, nycklarna som man försöker få fram har hamnat bakom både hundkopplet och soppåse-handtaget. Man försöker slänga soppåsen och måste öppna soptunne-locket med nån hand, men man har ingen hand ledig för i andra handen har man den där inhandlingskassen och man känner inte var man har vad och så tappar man plånboken och nycklarna fastnar i dragkedjan på jackan och hunden får syn på grannens katt och försöker dra iväg men den har också fastnat nånstans, kanske i nyckelknippan som därför givetvis också hamnar med ett rasslande på marken. Och just den sekunden är man färdig att bryta ihop och gråta en skvätt för att ALLT ÄR SÅ JOBBIGT.

2. Att tappa saker. Ja, inte bara när man går ut med hund och soppåse och matkasse och nycklar. Utan ALLTID annars också. Tappar och tappar. Man tar nåt i handen och glömmer? eller känner inte? att man har nåt i handen och så hamnar det på golvet. Och hoppsan. Hade man nåt i handen? Det mesta man greppar om tappar man. Av två saker man greppar tappar man en. Ständigt.

3. Att inte veta i vilken ordning man ska göra saker. Detta hänger ihop, givetvis, med de båda andra punkterna. Man ska gå ut, t ex. Man tar på jacka och skor, sen kommer man på att man skulle ha inköpslistan på köksbordet, och så måste man gå in igen, och antingen går man in med leriga skor coh tänker att Äsch det gör inget, lite smuts på golvet, eller så tar man av skorna och pustar och går in och glömmer vad man skulle hämta och tänker och letar och kommer på det till slut (oftast). Så tar man på skorna igen och komemr på nåt nytt man glömt och måste gå in en gång till. På så sätt kan det ta en evighet att bara komma iväg ut genom dörren. Man fattar inte riktigt att man först ska ta med det man behöver och SEN ta på kläder och skor.

4. Att glömma det man skulle skriva. Det gjorde jag nu. Jag hade en bra punkt till här men nu har det försvunnit.

5. Jo, nu kom jag på vad det var. När man dammsuger. Då ilar jag fram med dammusgarn och ORKAR ABSOLUT INTE STÄDA DÄR DET INTE SYNS. Som när jag dammsuger under mitt skrivbord. Där finns det en gammal sliten fotpall och en massa sladdar och en kontakt. Gissa hur många gånger man orkar flytta på sladdarna och fotpallen när man far fram med dammsugarn? Just det, inte särkilt många. Det som inte syns finns inte. Även om det luktar. Det luktar damm. Men att både dammsuga och dra undan möbler, nej, det har man alldeles för bråttom för och så noga är det väl ändå inte? Dessutom städar jag där nästa gång, ja, visst gör jag väl det?

6. Tröttheten. Efter en dags jagande och tänkande på allt det där man ska göra (oj vad kul!) så sitter man som en tom-hjärnad jag-vet-inte-vad på kvällen och bara är nåt blankt som inte kan tänka och inte ta sig för nånting. Trött i kroppen och till och med värk i kroppen, för man är så slutkörd och så grötig i huvudet och i värsta fall åker tankarna fortfarande racer där inne och fattar inte att de måste sluta köra så fort. Sätter man sig och slutar vicka med foten somnar man direkt. Det enda som håller en vaken är just det där vickandet med foten, och det kan man hålla på med hur länge som helst. Det är väl det som är problemet, egentligen, att om man bara slutar och vicka på foten och pilla på pennan så somnar man men att man inte förstår att det är så.

7. När man nästa morgon vaknar pigg och alert och har tusen roliga planer för dan. Och att man inte inser att man inte kommer att orkar allt det där man vill. Och åter igen blir besviken och känner sig misslyckad när man märker hur trött man är redan vid lunchtid fast man bara fått gjort en av de tio saker man hade planerat. För att inte tala om de där andra skaerna också som man trodde man skulle orkar, de tråkiga, lägga in tvätten, torka diskbänken, damma fönsterbrädorna, vattna krukväxten (ja, jag har bara en numera, Kajsa-blomman, alla de andra har dött av uttorkning).

Som sagt, är detta bokstävernas "fel"? Nån som känner igen sig?

Nej, inte riktigt från kolonin än, för jag har inte tagit över den än, men jag har bestämt mig, det blir en kolonistuga men gräsplätt och några små rabatter.

Vi har redan, 12-årige sonen och jag, börjat planera för vad vi ska odla. Och vilket sorts staket vi ska ha, och att vi kanske kan anlägga en stengång från grinden (som ju dock inte finns än) till stugan. Man kan bygga damm, odla klätterväxter vid husväggen, så sockerärter och morötter och en massa kryddor kan man ha i krukor. Man kan plantera äppelträd och man kan grilla korv, och man kan ha fikapuser bakom planket som gör att det är vindstilla även blåsiga dagar (i alla fall om vinden blåser från rätt håll). Särskilt fikapauserna tilltalar. Kanske kan man sätta upp en hängmatta också.

Hur går det med farmen? undrar grannen när jag möter honom i trappan. Blir det några potatis?

Men maken blundar om han tvingas köra förbi området när han ska till stan. Han får ångest bara han hör ordet kolonilott. Han är nämligen helt säker på att det inte tar längre tid än de andra gångerna för för mig att förstöra alltsammans. Låta det gro igen, helt enkelt. Och där kommer jag stå med ett flagnat hus som håller på att falla ihop och en vild gräsplätt, så att jag än en gång måste ta mig dit när det mörknat, för att kolonigrannarna är färdiga att kasta sten om de råkar se mig. Tror maken, alltså. Han är lite pessimistisk ibland.

Själv är jag optimistisk, det måste man vara, annars får man inte gjort nånting alls. Jag vet att jag har svårt att få gjort saker ibland, som att städa och dammsuga och plocka undan papper och kläder. Men roliga saker, som att planetra blommor och sitta och ha fikapauser på en veranda, det är jag jättebra på. Visst, ogräset kanske kommer att frodas en del i rabatterna, men också ogräs kan vara vackert, och det är spännande för man vet aldrig vad som kan titta upp bland tistlarna. så det här med kolonin, det kommer nog att gå hur bra som helst.

Idag har jag putsat fönster, inte många men långa, skulle man kunna säga. Vi har 4 panormafönster på renaste 60-talsfunk i vårt vardagsrum  och idag var det dags. Jag undviker det så mycket jag kan det här med fönsterputs. Mina fina uppfostran har lärt mig att de borde putsas minst 2 gånger om året och då tyckte mamma att hon var lat. ( dvs det kom fönsterputsare och gjorde det) Bland grannkvinnorna fanns det kvinnor som putsade sina fönster vid veckostädning (oh hemska tanke sa mamma när jag pratar med en sån så är jag tyst och bara hmmar så de inte ska fatta hur sällan vi putsar fönster) Men mammas regel om 2 ggr/år blir inte av. Jag tycker att man ska putsa till adventsstaken i a f men det går ju att bara gnida lite precis där staken står så syns det inte hur smutsigt det är.

Tycker jag tills det nu blev gjort. Det är som om en hinna togs bort från mina ögon eller iaf mellan fönstrena. Att putsa panoramafönster mellan rutoran är inte lätt, till deras försvar så är de i a f i marknivå så det räcker med pall. Minsta vindpust dock,så¨får man ringa glasmästaren eller ambulans, för det är vingligt. Höjdrädd, ADHDkvinna med benskörhet sökes för fönsterputs. Nej jag trodde inte det.

När det var aktivitetsdag på dagis så valde jag fönstrena. Det var bara utsida som skulle putsas för det ingick inte i den kommunala budgeten. Jag slapp att samarbeta och jag kunde stå på fel sida huset i mina egna tankar. Lätt att arbeta 6 timmar om man tar en timma eller så per fönster. Lärde mig en del om hur de ska bli fina men fort går det inte och lätt är det inte.

Men ljust blev det som sagt.

Jag har fått ett ADHD-infall. Var ute i morse och promenerade i skogen. Kände mig stressad, det är så mycket praktiskt just nu. Det är det när man har barn i skolan och om man dessutom råkar vara en av läsårets klassföräldrar. Här i stan arrangeras varje år klassfotboll, när alla skolornas klasser möts i matcher under en helg. Det är årets stora händelse som inväntas ungefär lika mycket som julafton av alla ungar (och föräldrar!) - oavsett om man är fotbollsintresserad eller inte. Stora folkfesten, med andra ord, och den går av stapeln i slutet av maj. Och en annan som är klassförälder ska på nåt sätt hjälpa till med att få ihop alltsammans... Inte så lätt när man har bokstäver som dirigerar i huvudet, men man gör så gott man kan. Jag sköter mejl-korrespondensen med de andra föräldrarna, och i alla fall det klarar jag ganska bra.

Hur som helst. Gick i skogen med hunden och kände mig jagad av alla åtaganden och inbokade tider till det ena och det andra. Och det var då början till mitt ADHD-infall tog fart och räddade mig.

Jag går en annan väg, tänkte jag. (Som ADHD-are är man ju som bekant inte främmande för förändringar och spontana infall.) Och vek in mot koloniorådet som ligger bredvid järnvägen. Jag älskar att gå och strosa i koloniområden. Inte bara att det oftast är vackert med en massa blommor och rabatter, nej, snarare tycker jag om att det dessutom är vackert på ett personligt sätt. Ingen stuga liknar den andra, här finns tjusiga påkostade stugor, men här finns också charmiga sneda skjul målade i lila och turkos med hopplockade prydnadssaker utanför dörren. Staketen är olika och rabatterna är olika. Visst finns det de som odlar på nästan professionella vis, snyggt och prydligt i räta rader. Men här finns ännu mer de som odlar lite hur som helst, eller bara har satt upp nåt vingligt bord på en maskrostäckt gräsmatta.

Stressen lade sig och alltmedan jag strosade mellan de små lotterna lugnade jag mig.

Kom så till tavlan med skylten "Till salu". Hmm. Fem stycken fanns det.  Skrev ner numren och gick och tittade. Hmm, igen. Två av dem uteslöt jag direkt. Det var för mycket odlat på den ena och på den andra var det bara ogräs.

Återstod tre.

En låg lite för nära stora vägen. Så då återstod två.

Gräsmatta. Litet rött hus. En liten träveranda att ställa några stolar och ett bord på.

Båda var väldigt charmiga. Jag föreställde mig genast hur jag skulle sätta upp ett litet stängsel så att hunden kan gå lös. Och hur man kan fördriva varma sommarkvällar under ett parasoll på den pyttelilla verandan. Och hur man kan odla gräslös och luktärter och vaxbönor. Och det bästa av allt, hur jag kanske till och med kan undvika att få alltför mycket ogräs eftersom det inte är ursvårt att köra över gräsmattan då och då med en gräsklippare och faktiskt rensa lite i de väldigt små rabatterna.

Skaffar du dig en kolonistuga till så skiljer jag mig, brukar maken hota.

Orsaken är att jag tidigare ägt tre kolonistugor. Den första var väldigt uppodlat och fin, men när jag hade haft den ett tag var det mest ogräs på den. Visst, jag hade massor med grönsaker också, som man hittade när man tröskat sig fram mellan tistlarna. Men grannarna var inte så glada, snarare var det nog skottpengar på mig, så jag besökte allltid lotten sent på kvällen när ingen annan var där och kunde skälla på mig.

Kolonilott nummer två var också uppodlad och fin. Ett tag. Tills jag hade varit där en sommar.

Lott nummer tre var en enda stor äng, som det var meningen att göra gräsmatta av, men det blev inte så, det var... liksom lite för mycket.

Men om man bara har gräsmatta? Klippt och ansad från början. Kan man misslyckas lika mycket då?

Den här kan du nog lyckas förstöra, var makens kommentar när jag tvingade med honom en runda kring lotterna. Men den är väl fin? sa jag. Nu ja, men om du har hand om den, hur kommer den se ut då?

I morgon ska jag titta på dem. Jag har bestämt tid. Jag vill ha en kolonistuga. Jag ska sitta där med hunden och inte vara stressad. Jag ska odla gräslök och dill och persilja. Ja, det ska jag, och även om detta kanske är ännu ett ADHD-projekt (fast på senare tid har jag hejdat mig vad det gäller projekt eftersom jag numera känner till mina svaga punkter), så är jag säker på att det är ett bra projekt.

Vi får väl se, fortsättning följer.

Anna Odell åtalas för sitt konstverk, sitt examensarbete på konstfack där hon vill visa att psykvården vid vissa symptom tar till övervåld och tvång rent rutinmässigt.  Eftersom jag inte bor i Stockholm har jag inte sett konstverket utan som de flesta bara följt debatten.
Som patient inom den psykiatriska vården vill jag trots allt tacka för att hon sätter fingret på att man vid vissa diagnoser helt blir nedvärderad som människa och till viss del nekad sina mänskliga rättigheter. Själv har jag just blivit av med min sista tro på vården inom psykiatrin och deras kontrollorgan i och med att jag fick tillbaka en klagan från HSAN i veckan. En klagan på mina läkare som bara satte in medicin efter  medicin och surade för att jag inte bara ville byta terapeut. Som inte ville hjälpa mig att trappa ner medicinen där biverkningarna var många men verkningarna, åt rätt håll, få eller inga. När jag till slut efter en månad på sjukhus ville byta terapeut och blev lovad en samma vecka jag skrevs ut så blev jag bortglömd och ingen terapeut utpekad för läkaren gick på semester. Inget av detta har tydligen antecknats i min journal och därför finns det inte.
Tja jag hade väl inte väntat mig att HSAN skulle ge en varning men de har inte ens tagit upp min mans (som är den som klagat) synpunkter, tidsangivelser och påståenden i sin sammanfattning. Det som läkarna skrivit i journalen betraktas som sanning och därmed blir den fattiga journalhanteringen en merit för kliniken i stället för orsak till kritik. Dvs det vi säger om alla våra telefonsamtal för att få tag på läkare mm har inte ägt rum eftersom man inte antecknat att de förekommer.

Eftersom medicinen jag fick gjorde mig så dålig och dessutom behövde trappas ner vid utsättning blev läkarnas agerande en direkt orsak till ett myckt allvarligt suicidförsök. Därfter fick jag genomlida 14 dagars abstinens ( som ju var den jag ville undvika genom överdosen). Jag anser alltså att jag utsaattes för livsfara pga deras betende mer än min grundsjukdom.

Efter stort bråk med kliniken fick jag i a f byta läkare och fick en som gjorde ADHD-utredning även om hon från början inte trodde på det alls, som visserligen inte kan erbjuda mig en ny terapeut ( för hon tycker inte att det finns någon som matchar mina behov) men som faktiskt försöker förstå mig. Bra, frisk, är det inte längre någon somn tror att jag ska bli allra minst jag själv och fortfarande lider  jag av de myrkrypningar i benen som dök upp av medicinerna men nu är det inte alla kvällar. Men jag lever och vill leva de flesta dagar.

Terapi får jag helt igenom egen plånbok och försorg genom en zoonterapeut och sen en månad tillbaka även ridterapi, "samtalsterapi" får jag genom att skriva av mig här på bloggen och få reaktioner på det. Allt för att behålla livskvalité men utan hopp om att återfå arbetsförmågan. Det är tufft att känna sig slut vid 50  men det är tuffare att veta att det troligen inte finns någon vård alls någonstans för såna som jag.  En slutsats man måste dra när Odell  så lätt kan provocera fram tvångsåtgärder. Jag har inte varit utsatt för formella tvångsåtgärder ändå har man försökt att tvinga mig till viss medicinering genom att inte ge mig mäjligheten att trappa ner. Man har tvingaat mig att byta terapeut genom att vägra samarbeta med den som företagshälsovården gav mig. Detta gjorde mig mer sjuk inte mer frisk.

Jag hoppas kunna hålla livsgnistan uppe dag för dagjag förstår fullständigt Odells vilja att få upprättelse med alla tillbuds stående medel och tackar henne för att hon för upp frågan på dagordnigen och på tidningarnas ledarsidor.Tyvärr beskriver Odells konst verkligheten och relistisk konst är kanske inte inne just nu.

Ni som kommenterar jag vill diskutera psykvården dvs innehållet i konstverket huruvida hon ska åtalas och dömas är en annan fråga. Jag tar som vanligt bort kommentarer med kränkande innehåll eller språk. Jag tar oxå bort misstänkt spam.

Andra medier om Anna Odell DN Newsmill BLT

Då tycker jag du ska gå in på Sveriges Radios länk , lyssna på och rösta fram nr 4, Ann-Sophie Forsell Öhrn.
Hon är mamma till en pojke med ADHD och Asperger och har också en blogg  "Mamma Zoffe"  
Det är ett utmärkt tillfälle för oss att hjälpa till att sprida kunskap om ADHD, en chans jag inte tycker att vi får missa.
Så lyssna gärna, och lägg din röst på på Ann-Sophie, en av 10 finalister som blivit uttagna bland 600 hugade sommarpratarspekulanter! 

Minnen kan var bra och dåliga jag har tidigare tagit upp behandlingsmetoden ECT elchocker som delvis tar bort och förändrar dina minnen. Trotsn att mina minnen ofta plågar mig så skulle jag aldrig vilja ta bort dem. Hur skulle jag då veta att det bara var de dåliga som försvann? Ett annat sätt är att efter en chockartad händelse ge vissa mediciner ( jag tror det är betablockerare) som gör att den hemska känslan i minnet förändras. Ytterligare en annan metod ( och här börjar jag bli positiv) är att prata om händelsen med en terapeut samtidigt som man gör de ögonrörelser som görs vid REMsömnen(dvs drömsömnen). Då läker och bearbetar din kropp och själ minnena så att de blir mer som just minnen inte verkliga skräckhändelser som du måste uppleva om och om igen. Har dock inte träffat någon som vare sig fått eller använder denna metod bara läst om det.

Men egentligen tänkte jag prata om glada minnen idag eller just ett minne som jag trodde skulle bli traumatiskt men som inte blev det. Sjömannen fyllde nämligen år i veckan. Jag hade inte ens fyllt 18 när jag födde honom och jag var en ensam och rädd tonåring i en miljö full med fördömmanden. Han föddes nämligen på den fria arbbortens första verkliga år.Dvs kvinnor som var lite äldre än jag och välutbildade(barnmorskor t ex) trodde att nu var det slut med tonårsmammor. Min andra värld var djupt religiös och där var avhållsamhet den enda vägen och alla bevis på att man inte höll sig till den skapade ångest och skam. Men trots en ensam störtförlossning som jag knappt minns  man fick någon slags pipa att sniffa på som gjorde att man tappade minnet) så minns jag de där första ögonblicken när han tittade på mig med sina mörka ögon. Och jag förvandlades från vilsen tonåring till vilsen mor. Men jag som kännt mig som invaderad av en alien fick det där klicket med min son, klicket som är livsviktigt för att barn och föräldrar ska klara livet tillsammans. Så visst är första veckan i maj en fin vecka. Sjömannen damp dessutom ner mitt i brorsans 20-års-kalas och vilken tonåring vill inte förstöra brorsans fest om det går.
Varje år på mina barns födelsedagar så tänker jag på deras födslar och tack och lov så är det ljusa minnen. Själv har jag inte fått höra så mycket om min födelse mer än att pappa inte fick vara med inte förrän min yngsta syster föddes 66 fick pappor delta.

Min poäng här är iaf att trots att förlossning betraktas som både chockartat och smärtsamt så har de flesta av oss bearbeat minnena så att vi vågar föda igen och igen och älskar och vårdar våra barn inte får stressammanbrott och ångest när vi ser dem ( inte förrän de blir tonåringar men det är oftast en annan historia). Så att bearbeta minnen går eller är  det ocytocinet vid amningen som gör det? Men alla bra mammor ammar inte. Nåja jag är iaf oerhört glad i mina minnen.

Hur hade du det? kommentera gärna men som vanligt stötande kommentarer tar vi bort stötande kommentarer.

I dagarna två har vi Blekingar kunnat läsa om Carina, ensamstående mor med låg sjukpension och ett barn kvar hemma. Hur hon får hålla dottern hemma från skolutflykter och hur man får prioritera bort nya kläder utom till skolavslutningen osv. Det är Sydöstran något så ovanligt som en S-märkt morgontidnig som publicerar denna utmärkta artikelserie. Två morgnar har jag läst med tårar i ögonvrån och minns mina egna hundår. Två gånger i livet har jag tvingats leva under existensminimum med barnen. Men jag hade föräldrar som ställde upp och jag kom ur eländet så småningom. Det värsta är att när man sitter där så är själva situationen så nedslående att den där extra kraften för att ta sig ur det inte finns. Inte kommer den flygande för att man ställer krav på att bryta utanförskapet heller.

Men jag var inte sjukpenisonär på den tiden som Carina är jag var visserligen (naturligt nog) ganska deprimerad men med ett fullt socialt skyddsnät och därmed en möjlighet att "plugga mig ur" situationen. Om jag hamnade i den situationen idag att någon krävde att jag skulle leva på "luft", så skulle mina krafter inte heller räcka till och för min egen del skulle det antagligen bli en fullständig genomklapppning och... Ja det där vill ja inte skriva det låter ju som ett hot men det är en verklighet som jag lever med. Många säger att " Det ska va gött att leva annars kan det kvitta" men man får inte säga det och mena det.

Jag tror utan att ha statistiska  belägg för det, att i gruppen som lever på x-minium finns det gott om kvinnor med ADHD. Kvinnor som inte stannat tillräckligt länge på sitt jobb för att få A-kassa, kvinnor som har lättare än genomsnittet att "drabbas" av depression och missbruk, kvinnor som oftare än andra är frånskilda. Jag kunde göra listan hur lång som helst. Det är en skam i Sverige att människor med sjukpension och funktionshinder mm inte får en dräglig levnadsstandard utan ska behöva skämmas för sitt liv. Läser man kommentarerna på artikeln om Carina så blir man mörkrädd( inte för alla förstås men en del..) (Vi får ganska ofta sådana kommentarer på vår blogg oxå men alltför kränkande kommentarer tas bort. I värsta fall kan vi stänga av kommentarfunktione på en specifik blogg eller införa moderering.  )

Jag? Nej då, inte alls.

Jag är sekreterare i vår bostadsrättförening. De vet inte att jag har en bokstavsdiagnos, givetvis, man väljer inte nån med ADHD till sekreterare, av allt! Men jag sköter papperen exemplariskt. Jag har en pärm där jag förvarar dem i datumordning. Pärmen står i bokhyllan och jag vet exakt var. Jag tappar aldrig bort ett enda viktigt papper. Jag är uppmärksam på mötena och skriver protokollen utan att (tror jag) missa några väsentliga detaljer.

Ja, detta gör jag. Och jag kopierar protokollen och delar ut dem till de andra i styrelsen. Och jag har alltsammans under kontroll. (Jag!)

Men.

Det är här det händer nåt.

Det är nu jag påminner mig nåt om en fråga jag har besvarat några gånger… Har du svårt att slutföra en uppgift när de mer krävande delarna är avklarade?

Jag? Nej, inte jag inte. Det är bara att…  Jag får inte in originalprotokollet i pärmen i styrelserummet. Det är oöverstigligt! Det går inte. Jag kan inte. Jag får det inte gjort!!! Bara att sätta dit, kan man tycka. Jovisst, det klart. Men det är en sak.

Ja, jag lovar. Jag ska göra det.

Senare.

Så var det dags. Det där som jag inte vill men måste. Det som jag skjuter upp och skjuter upp i det oändliga. Inte för att det är svårt, egentligen, det blir bara inte... av. Nej, just det. Jag tänker, från det att den dimper ner i brevlådan, att den gör jag sen, och sen, och sen, och sen...

Men nu måste man. Ta itu med deklarationen. Jag vet, det är inget jätte-arbete, och för de flesta bara att skriva under med sitt namn, om ens det. Men är man egenföretagare (oj, vad tjusigt det lät!) måste man skriva ner lite siffror och sånt också.

Nej, det är inte svårt. Och det går ganska snabbt. När man väl sätter sig med det. Om man nu sätter sig med det.

Det är med deklarationen som med de flesta andra saker som jag inte tycker är jätteroliga. Den blir liggande.

Sen är problemet inte själva deklarationen. Nej, det är allt det andra. Runt omkring. Och då menar jag bokstavligt runt omkring. Min deklaration, när de kom, slängde jag ner i en av mina lådor. Nu minns jag inte vilken. Så bara det. Man måste leta först också. Tröska igenom lager av papper för att kanske hitta just den. Och sen alla andra papper. Inkomstpapper och annat. Förra årets deklaration.... Ja, var ligger den?

Jag vet att jag borde ha en bestämd plats för sånt här. Och det har jag också. Jag har en platsmapp där det står "Till deklarationen 2009". Det är bara att den mappen är tom. Varje papper som kom lade jag tillfälligt (ja, tillfälligt) nnån annanstans, för att lägga det i mappen senare. (Känns det användbara ordet igen, senare?) Nu glömdes ju alla de där papperen bort, och det hjälpte inte att jag just då, förut, när de kom, tänkte att jag lägger dem där sen. Jag har inte lagt dem där sen, och nu måste jag alltså leta och leta och plöja igenom och plöja igenom. Det är det som är det värsta, grovjobbet med att rensa ut varenda låda i skrivbordet och sen behöva lägga tillbaka de flesta igen.

Och antagligen kommer jag att hitta en massa annat spännande, papper jag glömt, tidningsurklipp, foton, och annat smått och gott. Sånt som jag tänkt läsa sen. Jag vet precis när detta sen blir, jo, när jag sitter där och letar efter deklarationspapper. Då kommer jag att läsa och läsa allt det där som jag glömt att läsa, och lagt undan. Jag kommer att fastna i hundtidningar och matrecept, halvlösta sudoukon och bokrecensioner. Och deklarationen, den kommer jag att ha... Vadå deklaration? Var det nån som nämnde nåt om deklaration? Aha, visst ja, var det därför jag satte mig här? Det var ju den jag letade efter.

Jag är en social varelse. Rättare sagt människan är en social varelse. Jag tror till och med att många "enstöringar " är sociala varelser fast vi inte tror det eller kanske inte ens de själva vet om det. Människan är ett flockdjur. Det har med överlevnad att göra, både fysiskt och psykiskt.
Det är bara så innerligt svårt att kombinera behovet av flocken med det andra stora behovet; att få slippa det kaos som oundvikligen följer med när man  befinner sig i grupp.
Kaoset i hjärnan som orsakas av ljud och slammer och rörelse och synintryck av alla de slag. För att inte tala om krav och förväntningar på hur man skall uppföra sig.
Det här med koder och så. Som vi kanske inte alltid är så bra på. Ibland har jag undrat om det är något mina föräldrar missat att berätta, det här med att förstå hur man ska bete sig i grupp. Vad man ska göra. Hur man ska säga. Det känns alltid som om jag inte beter mig som förväntas av mig. Ibland vet jag inte ens när det passar sig att skratta. Missar ofta poängen i roliga historier. Ibland finns det inte ens någon poäng, t.e.x. i rasistiska elelr sexistiska s.k. skämt.
Däremot lyckas jag ofta få folk att skratta. Ibland omedvetet. Då kan jag ibland känna mig sårad och försöka lyssna mig till hur skratten låter. Vad det är för sorts skratt, om ni förstår vad jag menar. Är det ett spontant icke-illamenande skratt eller tycker de att jag är totalt knäpp som gör fel saker eller inte förstår hur jag ska bete mig? Kanske glömt bort fast jag redan frågat två, tre gånger redan hur jag skulle göra, är det roligt?
Annars tycker jag om att få människor att skratta. Gör mig kanske till och med lite dummare än vanligt ibland bara för tillfredsställelsen att få höra dem glada, och att lilla JAG som misslyckas med så mycket annat har den förmågan. Gränsen mellan vad som var ett medvetet skämt och vad som verkligen berodde på klantighet eller ren förvirring kan vara hårfin.
Det är inte alltid jag själv uppfattar den.  När jag tänker efter var min pappa likadan fast han gick över gränsen ibland, gjorde sig alldeles för dum. Vet egentligen inte säkert vem som var min pappa heller, den dummare av dem eller den som inte var fullt så dum. Ju mer jag funderar, desto mer undrar jag om inte han också var ett bokstavsbarn så gammal han var min älskade lilla pappa.

När jag söker mig till grupper föredrar jag naturligtvis grupper och sammankomster med så mycket struktur som möjligt. Det är ju det ostrukturerade som ofta blir så ångestladdat eftersom koderna är så diffusa. När jag började på Kom Vux till exempel för många år sedan och inte kände mig själv så bra, undrade jag varför jag kunde ställa mig upp inför hela klassen och obehindrat (nåja, någorlunda iallafall) hålla föredrag när jag på rasterna hade svårigheter att umgås med mina klasskamrater på ett naturligt sätt. Och i dagens läge undrar en del människor, hur jag klarar av att  stå på en scen och som konfrancier tala i mikrofon till massor av människor. I själva verket njuter jag av att ha folks totala uppmärksamhet , vilket måste vara en slags kompensation för den sociala koden jag tycks sakna under friare former av samvaro. Äntligen vet jag vad jag ska säga och dessutom är folk intresserade av det jag har att säga. Eller slipper i allafall inte undan eftersom jag har mikrofonen.
De tycker också det är konstigt att jag som åker runt på spelmansstämmor och där umgås med ett hundratal människor och kanske mer därtill, inte klarar av en fest med 15-20 personer eller mer. Som jag dessutom jobbar ihop med.  Men även om det kan vara tröttsamt för hjärnan med allt liv och rörelse på en spelmansstämma är det ju lättare att stå ut med det eftersom det här är något som jag är intresserad av, något som jag behärskar och älskar. Och med musikens hjälp behövs inga andra koder för umgänge människor emellan. 
Det är fantastiskt, ni borde prova själva! 

Under det glada 60-70 talet däremot var det riktigt roligt att gå på fest. Till och med för mig. I de kretsar jag rörde mig i hade vi faktiskt ganska strukturerade fester. Säkert fanns det de som hatade dem liksom jag hatar mingelfester. Men jag trivdes som fisken i vattnet med allsång, (mest kampsånger förstås) levande scharader och andra kreativa lekar / tävlingar.
Så tycker jag alla fester skulle vara! Alternativt små intima mysiga fester/middagar med nära vänner, helst 4-8 personer högst inklusive mig själv med make. Helst ska alla kunna delta i ett och samma samtal så det inte blir så rörigt. Problemen förvärras ju ytterligare när man försöker hänga med i 2-3 samtal samtidigt.

Föreningsliv är något som också alltid lockat mig. Där finns nämligen strukturen och dessutom den sociala gemenskapen. Och den goda saken (vad den än må handla om: politik, kultur, solidaritetsarbete, skolan, facket etc.) där man vill lägga sitt engagemang. För det är väl det som utmärker en social varelse, att påverka och att forma samhället i den riktning man önskar. Att min spontanism och mitt känsloliv gör att jag vill lite för mycket, och att bristen på dopaminet (?) påverkar mig så  jag tröttnar fort på det mesta jag företar mig är en helt annan sak. Upp som en sol och ned som en pannkaka.
Det är svårt att vara lagom. Det är också svårt att skriva lagom långa bloggar. Pannkakan har legat i stekpannan för länge och samlat på sig för mycket kanske.


Avslutningsvis vill jag bara försöka knyta ihop det här med människan som en social varelse.  Att få vara social i den utsträckningen man själv önskar och framförallt mäktar med är den ultimata lösningen. Men jag kan också tänka mig att vissa saker kan man kanske lära sig, träna upp. Min psykolog (det låter så tjusigt; min psykolog men tyvärr är det inte min psykolog längre, i dubbel bemärkelse. Dels ska hon gå i pension, dessutom var hon bara min under utredningstiden) sa att man behöver ju inte mingla, man behöver inte delta vid sådana tillfällen. Men det är inte sant. Dels är man ju ingen eremit. Man deltar som sagt i ett socialt sammanhang. Man har barn, familj, släkt, vänner, grannar. Det går inte att gömma sig hemma varenda gång något händer, jubileum av olika slag och födslar och dödslar. Man kanske sviker sig själv men man kan inte heller svika sina nära och kära för mycket. Det där handlar om en balansgång som man själv får bedöma. Det är ju så med livet, det är inte alltid så lätt. Om man inte väljer eremitlivet förstås, men det är nog få av oss som gjort det.
Dessutom är minglet inte bundet till enbart festsammanhang utan förekommer i lika hög grad i det övriga samhällslivet, inte minst i arbetslivet. 
Därför borde mingelkunskap vara ett ämne på skolchemat. Attention skulle också kunna erbjuda kurser i mingel, rollspel och liknande övningar.
Kanske ni har några mingelråd att dela med er? Annars har jag ett par som ni kan träna på till nästa vecka:

1.   Plugga in väderkartan en vecka framöver, glöm ej välja rätt ort. Glömmer du det så gör det inte så mycket, desto hetare kan diskussionerna gå.
2.   Låna en bok med roliga historier på biblioteket. Glöm ej att lägga boken i kopieringsapparaten. Har du ingen kopieringsapparat läs in historierna på en bandspelare som du kan ta
      med dig och spela upp vid lämplig tillfälle. Läs in berättelserna själv, annars väcker du misstankar. (Om du inte äter concerta förstås, då kanske varken kopieringsapparat eller 
      bandspelare behövs?)

3.   Lär dig teckenspråket eller åtminstone teckenkommunikation till exempel på UR sida: Har du problem att komma ihåg tecknena kan du alltid fejka. Kolla upp först bara så inga skol-
      alternativt vård-människor är i närheten. Sen är det bara att babbla/teckna på, du behöver inte ens känna till vädret eller kunna någon rolig historia.

Det får nog räcka med övningar för den här gången. Vi måste ju hinna vara ute i vårsolen också.
Men sen när kvällningen kommer. Glöm  inte bort att gruppsamvaro framför dataskärmen, till exempel här på ADHD-kvinnor.se  är ett annat suveränt sätt att umgås på för oss som känner oss lite annorlunda. Dels märks det inte så väl att vi är annorlunda. Dessutom kan vi vara annorlunda utan att det gör något. Det kan till och med vara en fördel. Bara det  inte ersätter det levande livet, utan får vara ett komplement. Ut i solen med er!

Jag har alltid gömt mig. Så fort något varit jobbigt har jag stuckit iväg och gömt mig. Nä, missförstå inte. Jag har tagit tag i många jobbiga saker, sånt som man vanligtvis kallar jobbiga. Men när jag säger jobbiga saker menar jag antagligen något helt annat, sånt som andra (nromalfungerande) till och med uppfattar som trevliga saker.

Personalrum. Det är jobbiga saker. Sitta och dricka kaffe med en klunga människor som man till och med kanske inte känner, prata väder och matlagning och försöka passa in, försöka att inte tappa kaffekoppen, fumla med mjölken och spilla på tröjan eller ännu värre spilla på mattan. Sitta där och försöka att se ut som om man inte alls kom från en annan planet utan att man också kommer från planeten jorden. Jajamensan, jag kommer också från planeten jorden och jag har total kontroll på mina händer som bär kaffekoppen och jag spiller inte en droppe och jag krockar inte alls med nån när jag vigt och graciöst slår mig ner i nån soffa. Duns. Aj då, där blev visst en liten kaffefläck och aj då, råkade jag (graciösa jag?) putta till nån annans kaffekopp också så att den for i golvet. Oj då, ursäkta.

Är det då underligt att man låst in sig så många gånger på personaltoan istället, och bara stått där lutad mot handfatet och pustat några minuter i tystnad och lugn och ro. Har till och med slagit mig ner och läst en stund i nån bok jag haft med. En bok är för övrigt alltid bra att ha med överallt, för man kan borra ner bicken i nån sida om man tvingas sitta i nåt personalrum för då kan man låtsas försjunken och onåbar. Även om, det vet alla med mina bokstäver, man är på helspänn och upppfattar minsta viskning och skrap med nån fot och när nån sväljer kaffe. Inte kan man koppla av och läsa i sånt oväsen, men man kan ju alltid låtsas och då är det i alla fall ingen som försöker prata med en.

Möten. Det är jobbiga saker. Möten med många inblandade människor. Och då menar jag fler än tio, och särskilt menar jag ostrukturerade möten. Där man står med en kopp i handen och förväntas gå omkring och småprata lite med alla. Vad händer? Jo, man blir stående som en idiot.  I värsta fall tappar man nåt (här också) eller råkar med sin gracila kvinnliga gång (här också) knuffa till nån som man visst inte såg eller för att man visst råkade se åt ett annat håll än det man gick åt.

Gemensam matlagning. Det är jobbiga saker. Stå i en klunga och försöka laga mat. Vad händer? Jo, man kan inte tänka, man tappar saker (ja, här också, favorit i repris), man står handfallen och känner sig dum i huvudet. Man känner sig som en klumpedunsa och slarvmaja och så fruktansvärt fjantigt barnslig att det inte borde vara möjligt.

Gemensam städning efter stughyrning, till exempel. Ja, det är jobbiga saker. Andra rusar fram med dammsugare och trasor och har hela städschemat ordnat och klart i huvudet. Själv står man med lilla dammvippan i handen och tar lite här och lite där och framstår givetvis som den lataste av alla. Hon som drar sig undan och gömmer sig på toan. Men man har inte alls gömt sig den här gången, det bara ser ut så eftersom det tar så lång tid att städa toan eftersom man tar ett tag här och ett tag där och det är liksom inte ordnat och ordentligt och genomtänkt eftersom det rör sig så mycket i skallen just eftersom det rör sig så mycket runt omkring en att man inte kan tänka klart och veta vad man gör.

Handla mat i stora affären med höga bagrundsmusiken som antagligen ska verka avstressande. Gå bakom människor med kundvagnar som alltid går sakta så det börjar krypa i hela kroppen på en för att man inte kommer förbi. Jag brukar ta lilla korgen och sicksacka mellan. Och gömma mig då och då mellan hyllor med mindre attraktiva varor där det är tomt på folk, och där bland rullar med soppåsar och förpackningar med golvmopps-refiller kan man stå och pusta en stund. Innan man ger sig i kast med stressiga kassan där man måste ner snabbt snabbt med varorna så att inte nån börjar svära bakom för att man är för långsam. Och - tro det eller ej! - också här tappar man saker. De bara slinker ur händerna på en. Förstår inte hur det går till. Men man tappar. Tappar och tappar. Det är väl för att huvudet har fullt upp med annat. Hinner inte tänka på att fingrarna faktsikt måste greppa om saker också. Nä, det får inte plats.

Arbetsplatser. Det är jobbiga saker. (Alltså inte bara personalrummet!) Maken påstår att jag är arbetsskygg. Men det är jag inte. Det är inte arbetet i sig jag gömmer mig från. Bara att det rör sig så mycket människor där. Fotsteg, röster, frasanden från strumpor mot kjolar, klackar i golvet, mansröster som maler utan att man hör om vad, telefoner som ringer, fläktar som susar, saker som piper (ja, det finns överallt), skyltar som man inte kan låta bli att läsa, om och om igen fast man vet vad som står där eftersom man redan läst dem så många gånger,  ens egna kläder som skaver, klockarmbandet som skaver, skorna som skaver eftersom man inte kan gå barfota på ett jobb fast det är vad man helst vill eftersom sockar och skor är det värsta som finns, själva luften inomhus som skaver, ofriheten som skaver, svetten under armarna som skaver och alla intryck som skaver och värker i öronen. ett tag, när jag jobbade på sjukhus och bodde i ett hus med gammaldags hiss tog jag alltid hissen ner när jag skulle till jobbet. Jag som har lite hissfobi. Varje morgon hoppades jag att hissen skulle fastna så att jag kunde gäömma mig ett tag i hissen och slippa gå till jobbet. På ett annat jobb, också det på sjukhus, tog jag alltid sjukhushissen i hopp om att den skulle fastna. Den påstods fastna ofta, men den fastnade aldrig för mig. Jag fick bara tillfälle att gömma mig mellan våning fem och ett. Och ibland upp och ner några gånger till för att jag skulle få ytterligare några sekunder i lugn tystnad att gömma mig. Ja, många tokiga gömsställen har man kommit på.

Och vad vill jag säga med detta då? Jo, att jag är ganska förbannad på mig själv. Inte för att jag gömt mig genom åren. Nä, inte alls. Men för att jag fortfarande kallar det att gömma mig. varför inte säga som det är? Jag klarar inte stora folksamlingar, jag klarar inte personalrum, stora möten, matbutiker, arbetsplatser eller arbete i grupp. Och så känns det som om jag gömmer mig.

Mannen med det brutna benet - gömmer han sig när han sitter bredvid för att han inte kan springa? Den som inte kan se - skäms han för att han inte kan läsa eller köra bil? Den som inte hör bra nog - hukar han av skamkänsla och dåligt självförtroende för att han måste luta örat extra åt det håll ljudet kommer?

Antagligen inte.

Men en annan går där och anklagar sig för att man tappar saker och inte kan prata väder och för att man spiller kaffe och råkar knuffa till folk och är allmänt klumpig. Man går och tror under en massa år att det är nåt fel på en och att man är mindre värd för att man inte klarar att stå där mitt i klunga och att man inte tycker det är roligt att befinna sig på en arbetsplats och att man blir arg när det blir en massa ljud runt omkring så man inte kan tänka.

MEN. Varje dag numera bankar jag mig själv i ryggen och påminner mig om att JAG HAR RÄTT ATT VARA SOM JAG ÄR. Jag måste inte befinna mig i en klunga, jag måste inte tycka det är roligt att sitta i personalrum, jag måste inte ha dåligt samvete för att jag inte ens befinner mig på ett arbete eller i ett personalrum, jag får tappa saker, jag får bete mig klumpigt och tafatt, jag får framstå som en idiot och en latmaja och en klumpedunsa och slarva. Och jag måste inte har känslan av att jag gömmer mig. Jag stannar upp och får lite nödvändig lugn och ro bara. Och tyvärr finns det inte så mycket lugn och ro, det finns mest bara på toan och i hissen och mellan hyllorna för städartiklar. Det är därför man står där som en kuf ibland och bara försöker andas lite lugnt. Bara så att ni vet, om ni ser nån stå så alltså.

OCH. Fram för ett ADHD-vänligt samhälle. Där man inte måste så mycket. Och där det finns tystnads-platser. Och där man får vara som man är. Utan att anses som den där kufen som får ryggdunkar från andra hurtbullar som säger "Eh, kom igen, ryck upp dig, var inte så tråkig!"

Nej, fram för ett ADHD-vänligt samhälle med rätten att få vara tråkig!

Idag har Drull-Fia besökt mig i Paradiset Jag har städat och gjort klart för sommaren i Boden ( dvs vårt 15 m2 stora gästhus). I detta ingick att montera ner en våningssäng och lägga i underslafen i en annan.
Hur många gånger kan man tappa en fånig insexnyckel på några timmar? Med Drull-Fia hängande över axeln med tips och råd så kan jag lova att det är många. Känner mig dessutom mörbultad efter att ha snubblat och slagit mig på allt jag burit ut och in under dagen. Men nu är det sopat (döda flugor och löv + vanligt hedrligt damm) och våttorkat på de flesta ställena. Och sängen står där den ska. Den nedmontterade är utsläpad och som tur är så ska det inte regna i natt så den kan stådär tills jag får hjälp imorgon.

Imorgon borde det vara majbrasa, manskör och härligt men det är så torrt överallt att man inte är säker på att brasorna här i södra Sverige får tändas. I Blekinge och Kalmar är det totalt eldnings förbud men här i Skåne är det olika från kommun till kommun. Så vi får se. Lilla gubben, Sjömannen och lilleman kommer i morgon liksom sjömannens flickvän, vi kan kalla henne Nissa. Paret ska först på fest ( här skulle jag kunna köra lite namedropping men jag är inte säker på hur jag får in det)men dyker upp lite senare Jag hoppas kunna roa lilleman så att de faktiskt får åka. Nu är i a f Boden städad s att de kan sova där. Trots Drull-Fias råd har jag fått nästan alla skruvarna på plats. ( 2 gick inte i) Så de får någon person med tålamod fixa i morgo. Då får jag låsa in Drull-Fia en stund.

Så vackert Skåne är just nu. Skir ljust ljust grön växtlighet. Björkar och hassel är utslgana och blommar(snörvl), bokarna sväller och lärkträden är skirt gröna. Ni som bor längre upp i Sverige som inte har lövskog och blandskogoch bokskog kanske aldrig får se det här. Det är så vackert att ögonen fylls med tårar när jag svänger ner på den lilla vägen mot sjön som heter Immeln. (För barn blir detta Bergodalbanevägen till himmelen, Immeln blir Immelen på skånska och likt fransoserna så sväljer skåningar ibland H.) Det är så bländande med den blanka sjön granskogen som närmare sjön byts mot lövskog .

Det är nu man ska ta egen tid i Södra Sverige. Det är så stärkande för själen att klippa ner det bruna fjolårsgräset och släppa fram det nya. att plocka bort de brända ormbunkarna och se de krylliga nya bladen veckla ut sig. Jag gissar att när någon skrev (var det skomakaren?) Jag har stängt mellan hägg och syrén, så menade han blommningen och nåon dag om ca en månad men jag, jag gillar lövsprickning. I lördags var det bara kala grenar här. Lite vitsippor och påskliljor och svullna knoppar. I söndags såg jag en hägg i lövsprickning i Blekinge vid havet och nu blir syrénen grön här i Paradiset.Alltså är det här min mella hägg- och syreńvecka.

Jag och katten blir lika entusiastiska eller hon blir lite värre. Igår förskte hon bli utsläppt redan vid 4 innan det var ljust. På eftermiddagen när jag pustade ut i solskenet kom hon med en babymus som hon stolt visade upp för mig.  Igår kväll kom lilla gubben efter jobbet och vi tittade på när brorsan skymtade förbi i Postkodlotteriet (han var inte snabbast att sortera men han hade rätt). Sen förgyllde Caroline af Ugglas en timma i Så ska det låta. Hon blir mer fantastisk för varje gång jag ser eller hör henne. Somnade sedan så gott innan Richies och har sovit helt underbart.

Nu ska vi shoppa i Kristianstad hälsa på mamma och fylla på gasen till grillen. Flintastek och potatissallad med den värmande kvällssolen ska avssluta min mellan hägg- och syrénvecka. Min terapi vecka.

Jag sliter med huset och den möjliga försäljningen som kräver stil och känsla för design. Något som naturen inte begåvat mig med utan jag får som tidigare nämnts slita hårt för att ens få ordning och då är vi inte i närheten av stil.  Det som är roligt men också svårt att när man städar så där i hörnorna så rivs minnena upp och tingen liksom talar till en.  Under måndagens städbeting så snubblade jag således, i jakten på mina egna synder, över både pappas och lillebrors.

Min far som var en klassisk läroverksadjunkt var dessutom frikyrkopredikant och en "stortalare" när det kom till etik och moral. Som dotter såg jag länge pappa som ofelbar och som tonåring som hopplös. Numera när han är död (efter att ha städat ur hans lägenhet för 4 år sedan) och när vi syskon pratat samman våra bilder så kryper en annan mer nyanserad bild av pappa fram.
Pappa var duktig med blommor, först i trädgården i mitt barndomshem, sen i krukor i deras lägenhet. Växterna fördelades efter hans död hos oss barn och även Sjömannen fick. Jag fick ett par palmer varav katten tog slutgiltig död på den sista förra vintern när hon använde den som klovässare. Krukan blev med död stam utställd på altanen för vidare transport, där hittade Sjömannen den under påskhelgens frossande i sol på densamma.
"Morfars kruka. den här ska du vara rädd om den har han stulit i Italien han hävdade att den var antik."
Sjömannen har två gånger varit med mormor och morfar på semester i Italien med husvagn. Om pappas synd består i att inte göra en bra historia sämre genom att berätta att han köpt krukan på den lokala marknaden eller om han helt enkelt tyckte att inge brydde sig om krukan där den stod vill jag inte bedömma. Men krukan ser efter en vinter på altanen onekligen antik ut. Nu har den fått ny hyresgäst, den enda växt som överlevt mina gröna fingrar under 5 år och återfått sin plats i vardagsrummet. Växten är en sk garderobsblomma av mig omdöpt till ADHDblomma som tycks klara sig bra utan såväl ljus som vatten. En växt jag varmt vill 
 rekommendera vid besök ADHDkvinnor emellan.

 Fortsatte ut i köket där det mesta jag har framme till vardags nu ska flyttas bort och så till mardrömmen att ta bort mina kylskåpsmagneter. Det var inte en inte tio utan totalt nog 1000. Vi hade nämligen kört med kylskåpspoesi under ett antal år. Olika uttryck som sönerna komponerat i olika sinnesstämningar plockades ner till slut fanns bara lillebrors sista verk och meddelande till tjejkompisen från veckan innan han försvann till Sydamerika i januari. Om detta är en synd eller inte får ni själva dömma jag kunde inte låta bli att föreviga det.

Just nu har mitt kök samma effekt på mig som spegelbilden när man köpt nya glasögon eller bytt frisyr. Kan det här verkligen vara hemma hos mig? Eftersom jag vet att det inte varar så har jag bestämt mig för att själv ta bilder till försäljningsiten i exakt det ögonblick när det faktisk ser ut som jag har tänkt det. Bilderna kan sen användas som instruktionsbok för städningen inför visningar har jag tänkt. Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna ta nya tag för varje gång? Måste nog fly till paradiset över helgen så att inspirationen återkommer eller i a f få leva lite kravslöst några dagar.

Det värsta är kanske att jag tyckte att köket var städat och ganska fint innan jag började var tvungen att se bilderna för att se vad som faktiskt måste bort.

Det okända valet? Vet du varför vi röstar till EU eller är kanske politik något som du tycker inte berör dig? Visst är det svårt att se hur vad som beslutas i Brüssel och Strassbourg påverkar mig och för oss med ADHD min diagnos och min behandling. Men det gör det, mer än du tror. Inte så att varje beslut som tas där borta har bäring på din vardag men det EU har gjort för arbetsmarknadens villkor i Sverige (och resten av EU-länderna) är mycket. Ganska aktuellt är skärpta regler för dygnsvila och veckovila så att man inte kan vara tvungen att jobba dygnet runt i vården. Möjligheten att söka alternativ vård i andra länder/landsting när det egna inte levererar är också en sak där EU-medlemskapet har fört oss i rätt riktning tycker jag. Att man idag kan söka arbete med bibehållern A-kassa i alla EU-länder är positivit för oss som har så mycket nomadgener i oss att det ger en diagnos om man har turen att få träffa rätt läkare. Så EU är viktigt vad EU beslutar påverkar dig på gott och ont. Då har det också betydelse vilka som sitter i EU-parlamentet och röstar men framförallt allt att Sverige får inflytande i de partigrupper som är de som bestämmer hur man "ska rösta" i de frågor som kommer på dagordningen.

Trots min diagnos tror jag på ordning och reda i det parlamentariska arbetet att partigrupper kommer överens och genomför stora och svåra beslut genom samarbete. Inte minst är det här viktigt på miljöområdet och flyktingpolitiken. Frifräsare och pirater som siktat in sig för mycket på en fråga främjar inte demokratin utan kan genom att sälja sin röst  i frågor som inte ligger på deras dagordning i själva verket skjuta demokratin i sank.

Jag är därför väldigt glad över att det parti som har miljön som sin stora fråga i dag har en politik som berör allt. Jag är väldigt glad att de partier som står för rättvisa på arbetsmarknaden och jämställdehet inte har glömt miljön osv. Jag är helt enkelt väldigt glad över samarbetet mellan S, V och Mp. Jag hoppas att det samarbetet ska bära frukt även i EU och att en röst på någon av deras kanditater ska multipliceras genom samrbetet med andra inom deras respektive EU-partigrupper. Men det viktigaste är att rösta inte nödvändigtvis på vad man röstar. Detta för att, ju fler vi är som röstar, ju mindre genomslag får enfrågepartierna, de flesta av oss är trots allt är intresserade av lite mer än att fritt få ladda ner film. Likadant med frågan om vi ska gå ur EU(nej jag tycker vi ska vara kvar) och personligen finns det fler frågor som är viktiga än ADHD-vård och -diagnostik. Gemensamt för de frågor som jag tycker är viktiga är att de snarare har röd/grön färg än blå/grå. Jag tänker läsa på noga om "mina" kandidater och kryssa den som prioriterar mina hjärtefrågor men inte har glömt bort att det finns fler saker som är viktiga i Europa än de jag tänker på dagligen. Jag tänker också ta reda på hur de har priorterat sitt arbete där jag tycker att kontakte med väljare och arbete i gemensamma grupper är lika viktiga som närvaro i plenisalen. Men framförallt jag tänker rö(s)ta.

Andra medier om opinionsundersökningar, Piratpartiet, EU-val, euro och Mona. BLT,  Sydsvenskan, DN, SvD

Alltid, ända sen jag var barn, har jag känt mig annorlunda. På vad sätt annorlunda vet jag inte, men jag har aldrig rikigt passat in nånstans. Säkert har jag skrivit om det här förut, det här är ett ämne som brukar upprepa sig för mig, men då och då kommer jag in i såna där annorlunda-sjok och då bara måste jag skriva om det.

Jag känner mig udda i de område där jag bor. Jag passar inte riktigt in här. Känner mig som zigenarfamiljen (inget ont om zigenare!), den där som alla under min barndom tyckte var "lite underlig och hade sina underliga vanor och som ingen rikigt vågade prata med för att de var så underliga".

Allt som är annorlunda är farligt. Människor från främmande länder är farliga. Invandrare är farliga. Människor med nån utvecklongsstörning är farliga. ADHD-kvinnor är farliga. Ja, vi kan väl ha lite dåligt humör och kort stubin ibland, men farliga? Jag känner mig inte farlig, bara utanför och udda. Precis som flyktingarna och invandrarna.

Hur hanterar man då sitt utanförskap? Vissa udda människor går in för att vara udda. De kan klä sig udda och ha konstiga frisyrer och märkliga skor. Andra gör konstiga saker. Fas ibland undrar jag om dessa människor, som anstränger sig för att verka udda, egentligen inte bara är väldigt vanliga, och tror att det är kul att vara udda och annorlunda.

Jag skulle vilja vara alldeles vanlig. Jag skulle vilja kunna stå ut med att vara vanlig. Jag avundas människor som är vanliga och kan stå och måla ett staket en hel dag och tycka det är kul. Eller att diska och göra snyggt i köket. Och tycka det är kul. Om nu vanliga människor finns, vill säga.

Men jag känner mig som sagt annorlunda. Men det är inget som syns på mig (tror jag). Skulle man bli lyckligare om man verkligen levde upp till sitt annorlunda-skap? Om man skaffade konstig frisyr, märkliga skor, en underlig kappa och rosa glasögon? Om man knep ihop pannan som försökte se klok och tankfull ut, peta med skospetsen i gruset och säga saker som ingen förstod? Visst, jag vågar stå för att jag inte passar in, men jag orkar inte bry mig om att det ska synas. Varför skulle jag göra det?

Nu har också sonen sagt att han känner sig annorlunda. Han passar inte riktigt in nånstans, säger han. Det är plågsamt att höra sitt barn säga nåt sånt. För jag önskar att han skulle slippa utanförskapet, det vore så mycket enklare för honom att vara "vanlig".

Tycker du det är jobbigt? undrade jag. Av hundra gånger är de jobbigt tio, annars trivs jag med det, sa han. Jag vet inte om det är sant. Själv önskar jag som sagt att jag vore "vanlig". Det hade varit så mmycket enklare. Och samtidigt...

Så mycket tråkigare det hade varit. För egentligen trivs jag ju med att vara som jag är. Alla idéer, alla infall, min ganska optimistiska syn på att det mesta ordnar sig, min orädsla för att kasta mig in i projekt (som jag dock hindrat mig från lite mer sen jag fick ADHD-diagnosen). Det är bara den där ilskan jag känner ibland, irritationen över att det känns som om jag inte får vara den jag är. Och att man faktiskt har svårt för vissa saker, som stormarknader och en lördag på torget och teveapparater och att bli avbruten och att man inte kan stänga av.

Nu måste jag ut med hunden. Hon är också annorlunda, impulsstyrd och har kort stubin. Men hon bryr sig inte. Hon vet inte ens om det. Och för hennes del är det i överlevandssyfte hon är sån. Kanske är det samma för oss ADHD-människor, kanske är det i överlevadssyfte vi reagerar på alla ljud och är sprängfyllda av knasiga idéer som kanske inte är så knasiga ändå?

Det här är min lovsång till Coop.
Det är inget roligt att handla. Att handla på Coop Forum  i Avesta tyckte jag var jätteroligt och spännande när vi var nyinflyttade eftersom det var så stort och med ett fantastiskt utbud i jämförelse med lilla Coop där vi bodde i Stockholmsförorten. Ganska snart upptäckte jag dessvärre att det var oerhört tröttsamt med hela utbudet och därmed alla synintryck som dansade förbi  min stackars utbrända hjärna.  Jag är ju en sån som måste ta in allt i hjärnan, registrera varje liten detalj. Kan inte gå förbi en anslagstavla t.ex. utan att ha informerat mig om allt som händer på orten.  Och sådant som jag tror att jag väljer bort tas också in av den lilla avläsningscentralen där uppe. Då blir det svårt att prioritera, rättare sagt så blir jag inte ens tillfrågad om jag vill ha information eller inte, den bara kommer. Som ett bakgrundsbrus eller påtvingat ögonflimmer (som när någon bredvid en sitter och zappar mellan kanalerna på teven, tills man får ont i ögonen) 
Dessutom ser jag ju inte vad jag ska ske, det blir för mycket intryck så jag kan inte urskilja. Sak samma när jag tittar in i ett förråd eller kylskåp därhemma och under tidspress ska hitta en bestämd sak. Eller när någon per telefon eller msn ska instruera mig i datorns underbara värld bland en massa ikoner eller andra symboler eller texter. Det bara grötar ihop och låser sig. På ADHD-testet kallades det för att ha problem med perceptionen - varseblivningen.

 Den här situationen i livsmedelsbutiken  leder inte alltid men ofta  till huvudvärk, stresskänsla och i värsta fall panikatacker.
Om det nu vore så väl att hjärnan som ändå envisas med att mot min vilja registrera alla små detaljer också kunde bistå med att jag kunde få någon nytta av all information. Man skulle kunna tycka att med all info som min hjärna tar emot borde jag vara en väldigt allmänbildad person. Men där går ändå gränsen tyvärr, eftersom koncentrationen och därmed minnet troget envisas med att vara lika illojal som uthålligheten och den medvetna uppmärksamheten.  Det är nämligen en väsentlig skillnad på att omedvetet eller medvetet ta in en massa intryck.
Ju större butiken är, desto tröttsammare är det naturligtvis. Det säger sig självt att 10 olika sorters tandkräm och tvål och schampo för att inte tala om kabanosskorvar och kycklingfiléer (fast vem vågar köpa sånt nu för tiden) flimrar mer för ögonen än 5 sorter.
Ibland har jag provat att handla i mindre butiker. Det är faktiskt rätt skönt. Men då missar jag alla steg i min stegräknare som jag får som gratismotion på Coop.
Et tag var jag tvungen att handla på ICA vissa dagar. En av mina uppgifter som styrelsemedlem i en kulturförening, var attt göra inköp  till våra kulturevenemang. Kaffe, marschaller, värmeljus, servetter, mjölk till kaffet och sånt där ni vet. Och vi hade ICA-betalkort i föreningen. Inte orkade jag springa på två affärer vid sådana tillfällen, då blev det till att handla i två korgar, min egen plus föreningens. Problemet kom när jag stod i kassan och varuberget på bandet växte, likaså kön bakom mig. Sedan kom ett varuberg till och så skulle allt packas ned snabbt och lustigt samtidigt som jag skulle hinna betala och se glad ut och försvinna innan någon bakom mig skulle börja harkla sig. Och jag som tycker det är jobbigt att hinna med bara en korg, eller vagn brukar det ofta bli.
Nu har jag fullgjort mina två år och hoppat av föreningen. Dessutom har jag äntligen krypit till korset, skeptisk som jag är till alla nymodigheter, och börjat använda en scanner när jag handlar på Coop. Min man som började långt före mig, tjatade länge om hur förträffligt det var. Nu när jag äntligen har tagit mitt förnuft till fånga måste jag hålla med. Halva stresskänslan på Coop var ju att när man äntligen kommit till vid kassan och halvt om halvt utbränd skulle packa och betala och allt på en gång med en ryslig fart för att hinna undan, i ett tillstånd av töcken och dimma och hungersnöd.
Nu går allt så geschvint, kassarna är färdigpackade när man kommer till kassan och det är bara att scanna av slutkoden, dra kortet och med ett leende köra iväg med vagnen till bilen och hem för att fira helg.  
Så nu får jag både motion på stora Forum och sinnesfrid vid kassan. Och tar allt i min egen takt. Inte illa. Tack Coop! Och trevlig helg alla ni andra.

Visst låter det fint; Att prioritera men det är svårt också. Just nu skiner solen i sydöstra Sverige och jag försöker prioritera att jobba i trädgården. Dessutom har lilleman (barnbarn) påsklov så då försöker jag prioritera honom (vilket bl a betyder att jag inte har tillgång till min dator dygent runt eftersom han vill sitta vid den och sover i mitt arbetsrum).
Sen går det framåt med husförsäljning och tittandet på lägenheter så just nu har jag flera tider på en vecka att passa (och det är jobbigt). Våren betyder också att man måste byta däck på bilen och den tiden måste  jag passa i morgon. Tänker dessutom lägga in vinterdäcken på hotell så jag slipper flytta dem en gång extra.

Som ni förstår betyder det här att blogga inte har kunnat prioriteras....

Just nu är lilleman med sin pappa så jag får en chans på min dator, vinden viner ganska kyligt så trädgårdsarbetet får vänta till imorgon. Men då ska det bli rosor längs husväggen, rhododendron på en nyanlagd hög och kryddväxter på ytterligare en hög. På verandan ska tre träd planteras i fina urnor som dessutom fått hjul så att man kan möblera verandan. Varför gör vi inte riktigt fint här förrän vi ska flytta?

Idag har vi varit på banken och pratat pengar och fått grönt ljus för vår plan vilket betyder att vi kan köpa/hyra när vi hittar något men inte till vilket pris som helst. Det är så mycket som ska passa in så jag vet inte riktigt hur vi ska ta oss fram till målet med ett nytt hem, ett gemensamt hem. Men just nu tänker jag bara prioritera så får det andra lösa sig och jag får väl tänka på att det vore värre om vi inte hade något hem alls och att det var värre när jag tittade på alla tv-serier bara för att få tiden att gå. Får inte till nån knorr på det här men idag prioriterade jag att skriva inte vad jag skrev om.

Även för en slarvmaja kan röran ibland bli för mycket. Så var det i hallen. Rörigt, grusigt, kläder och skor överallt. Varje gång jag klev innanför dörren tänkte jag på hatthyllan jag en gång hade som föll i golvet. Belamrad som den var med allt som jag inte orkade skyffla undan nån annanstans än till just hatthyllan. En dag dunsade alltsammans alltså ner med ett väldigt brak, den klarade inte tyngden av all bråte som inte visste var det bodde.

Nu var det snudd på favorit i repris, så innan det hände bestämde jag mig för en rejäl vårröjning. Ut med vinterskor och vinterjackor, mössor och vantar. Lånade en klädstång av grannen så jag kunde hänga ut alltsammans på balkongen. Passade samtidigt på att röja ut ur garderoberna och skänka bort sonens urvuxna skor och kläder från förra året.

Sådärja. Allt frid och fröjd. Hallen blänker. Och i skohyllan står skorna prydligt och hatthyllan är så gott som tom. Det känns luftigt och skönt, fritt och behagligt.

Bara att.

Ja, bara att jag känner mig färdig med alltsammans. Nöjd och stolt över vad jag presterat. Så rent har det inte känts i hallen sen vi flyttade in här för flera år sen.

Ja, men alltså bara en sak - jag har på nåt sätt glömt att det hänger en massa kläder på balkongen och att hela balkongbordet är belamrat med jag-vet-inte-vad, en hel hög med vantar och mössor och ja, som sagt, jag-vet-inte-vad.

Det är detta som kallas ett Projekt. Och hur det är med Projekt för en med ADHD vet alla som själva har ADHD. Det händer inte så mycket mer än just början på projketet. Ja, ja, ja, jag vet att det ligger en hög kläder på balkongen och jag orkar inte ens tänka tanken på var och när och hur de ska in i hallen och garderoberna igen. Man måste inte titta ut på balkongen, och gör man inte det så behöver man heller inte tänka på problemet med att bära in kläderna.

Du kan väl se vad det blir för väder, sa just maken, för om det blir regn kanske du borde ta in dina kläder från balkongen.

Jag har redan tänkt på det. Om det inte blir regn behöver jag inte plocka in kläderna. Då kan jag vänta, tills imorgon, eller övermorgon, eller nån annan dag. Och så kanske det blir som med köttgrytan och med kuddarna som jag också glömde där ute. De trollades behagligt undan tills den dag jag bad maken slänga den mögliga köttgrytan (eftersom jag inte vågade lyfta på locket) och jag själv efter några månader hämtade kuddarna som möglat i snön. Men men. Nu är det vår och det blir säkert inte regn. I alla fall inte i natt. Och det är ju ytterkläder så de borde väl tåla lite regn och rusk. Tänker ADHD-hjärnan och skyfflar undan problemen.

Ja, det är konstigt. Hur kan man egentligen känna sig så nöjd efter ett halvt avslutad projket? Och hur kan man bara förtränga det där man måste göra? Och varför kommer man sig inte för med att ta in de där kläderna när man ändå vet att man nån gång måste? Jag vet inte. Men det är enkelt, man tänker bara att Visst ska jag, men inte just nu, sen, men bara inte just nu.

Vad är det för defekt, eller tillgång, ADHD-hjärnan har? Det där med att inte orka och den fantastiska förmågan att skyffla undan sånt som är alldeles för tråkig. Eller är det just en tillgång? För är det egentligen så viktigt att göra allt så duktigt och noggrant? För nog finns det sånt som är viktigare i tillvaron än om man råkar få lite regnstänk på några kläder som hänger på vädring. Själv satte jag mig med hunden på balkongen, (ja, mitt i röran) och läste i den ljumma eftermiddagssolen. Det var betydligt roligare än att röja och städa. Och det mest överhängande hotet var ju dessutom ur vägen: hatthyllan är tom och kan därmed inte längre hota med att ramla ner med ett brak mitt i natten.

ADHD-hög?

Ändå finns det de som klarar att koppla av...

Vad är KHT undrar ni med all rätt. Somliga av er kanske t o m gick till adhdkvinnors behandlingssidor och letade efter det men ni lär inte hitta det där. Men Marianne och jag har ägnat oss åt KHT i påsk, nämligen Katt och Hund Terapi.

 Marianne tog familjen och åkte till Rödeby. I Mariannes familj ingår vovve och i min familj ingår katt. Ingen av dem är så gamla att vi behöver oroa oss för det där med att lära gamla hundar sitta men ändå gick det vilt till.
Lilla Molly blev eld och lågor när Casino kom smygande för att bevaka sitt revir. Vi hjälptes åt och lät dom lukta på varann utan blodsvite. Men med ett högljutt skällande och morrande. Casino som föddes i ett hem med hund såg mer cool ut än vad hennes hjärtfrekvens avslöjade och Molly skällde och skällde och ville egntligen bara leka.

Efter 2 timmar så lugnade det sig och Molly kunde titta på Casino utan att skälla och Casino hade spelat ut hela sitt register av att tvätta sina mer intima delar framför Molly och se ut som hon inte bryr sig om besöket.  På kvällen satt de på var sin sida av en glasdörr och lekte "Arga leken". (Ni vet som Luuk brukade göra i sen kväll.) Men det var tyst. Molly hämnades genom att äta upp Casions mat och glufsa i sig hennes godis och så småningom så undrade vi om de inte skulle kunna bli vänner till slut.

Samtidigt hade lilla gubben och Mariannes gubbe rådslag om hur det är att vara gubbe till en ADHDkvinna. Som stödtrupp hade de mittX (ADHDpojkens pappa) och Sjömannen (äldste sonen utan ADHD) och vi fick en del gliringar om allt som inte blir undanplockat och glömt. Det var också en viktig del av KHT att alla delar av familjerna får chans att skälla av sig, få medhåll och mothugg och vänja sig vid tanken på att alla inte är lika.
En del viftar på svansen när de är glada andra när de är upprörda. En del spiller kaffe i parti och minut medan andra tycker att de torkar upp hela tiden. Somliga tjatar om ordning och reda medan andra gör så gott de kan. Men tillsammans kan vi ha det väldigt trevligt, är det dessutom solsken och årets första grillning så blir det väldigt bra terapi.

Tack Marianne, Molly & Co för ett väldigt trevligt besök.

Så börja då påsken faktiskt en av mina älsklingshelger för att förväntningarna på mig som mamma inte är så stora. Visst äter vi god mat nuförtiden mycket vegetariskt men inte allt. Nej i min familj ligger förväntningarna på det vackra vädret och inte ens mina barn trodde att jag hade något med det att göra. (Annars tror jag de tyckte att jag kunde fixa allt.) I år verkar det för oss i det sydöstra hörnet av Sverige ut att bli en toppen helg ur väder synpunkt med prognoser upp till 20 grader. Det bästa med vårt hus är verandan och den är nästan insynskyddad och i lä för nästan alla vindar så blir det bara sol på eftermiddagen så är det toppen. Nu är den dessutom nystädat och skurad så det pekar på en underbar påsk. Grillen kommer fram och även om det inte blir några stora saker än så blir det nog lite korvgrillning i a f.

Konsten behöver jag inte heller stå för själv, det blir ingen som vill se på den ändå med både ADHD och DAMP. Men jag har ju med mina barn levt större delen av livet i Skåne och där har det sedan länge varit tradition att kosntnärerna har vernisage och utställning i sitt eget hem över påsken (eller säger man under påsken?). Nu gör man så i de flesta delar av södra Sverige och jag tycker det är underbart. Att titta på konst är också en form av terapi nästan oavsett diagnos. Jag ska puffa för två utställnngar i Skåne visserligen lite norr om det egentliga Österlen men som jag har en särskild relation till.

Den första finns i mitt gamla hem i Vanneberga, Landön ca 2 mil öster om Kristianstad (Kör E22 för skyltning). När vi flyttade sålde vi till Samlargrafik som har vernisage idag. Det handlar alltså om grafik och flera japanska konstnärer. Själv fundrar jag på att ta japanälskaren ADHDpojken med mig till sitt barndomshem och njuta.

Den andra är en i Sverige mer etablerad konstnär Curt Hillfon som håller till det gamla mejeriet i Maglehem just där Österlen börjar. Färgerna och djupet i hans målningar tar andan ur mig. Sen är Curre dessutom en mysig person som ser ut som en rövare. Äldste sonen, Sjömannen (numera 34) var vilt förälskad i Curres dottern när han var 7 år så det hände att färden gick till Magelhem  och Mejeriet då och då. På den tiden var dottern nästan mer känd än pappa då hon deltagit  i ett barnprogram tillsammans med farmor  Hertha som också är känd konstnär främst in keramiken och hade förra året en utsällning på Waldemarsudde. Curre är nr 48 på ÖSKG-kartan.

Själv firar jag dessutom att det igår var 6 år sedan jag och lilla gubben såga varann för första gången. Var jag hittade honom? På webben förstås det är ju där livet pågår.

Mer om konstrundan BLT, Kb1, Kb2, Sydsvenskan, SvD, Newsdesk, YA,

Den här veckan verkar vara en typisk ADHD-vecka för mig, huvudet känns rörigare än vanligt och min enda tröst är att jag inte arbetar. Som det är nu kan jag bara röra till det för mig och min familj och en och annan granne. Och er. Måste väl konfronteras med sjukgymnasten och med människor i butiken förstås. Apropå butiken och matinköp så kan jag iallafall ta det lungt med dessa till påsk eftersom vi i år för första gången på länge kommer att fira den själva min man och jag. En lammstek ligger i frysen och helgskinkan i kylen. Behöver bara handla hem lite ägg för sill har vi redan. Nässelsoppa var ett bra tips, tror t.o.m. att det finns kvar  nässlor i frysen sedan förra säsongen. Inga småbarn att köpa påskägg till och inte påskmust och inga tunga matkassar alls med andra ord. Har inte ens orkat sätta upp fjädrarna ute vid vägkanten som en del gör här och som även jag brukar göra. Men ett litet påskris kommer nog upp på köksbordet iallafall med fjädrar i. Häxa kan man ju vara själv, inga som helst svårigheter, lite påskstämmning måste vi ju ha!

Rörighet ja. Det var ju det jag höll på att skriva om. Häromdagen t.e.x åkte vi 16 mil till Stockholm för att möblera om lite i min mammas lägenhet under tiden som hon ligger på sjukhus. Meningen var att hon skall kunna ta sig fram med en rullator när hon kommer hem. Vi åkte hit och dit, fram och tillbaka och hämtade/bytte möbler och kom tillbaks hem med ryggskott, eller rättare sagt jag, för äkta mannen hade redan fått ett dagen innan när han bytte däck på bilen och gjorde en oförsiktig vridande rörelse. Så det passade han på att bättra på lite medan jag alltså skaffade ett eget. Dessutom slarvade jag bort en nyckel till ett gammalt skåp/släktklenod som vi tog med oss hem till oss. Jag vet att jag la den i byxfickan så jag skulle veta var den var. Kanske att jag sedan flyttade den till lilla ryggsäcken. Nu gör jag si och så, så kommer jag ihåg att den är där minns jag iallafall att jag tänkte. Men vad hjälper det - två dagar senare är den fortfarande borta.

Annars är det mest tråkiga saker som händer runt omkring just nu. Bloggförbud. Glasbitar i maten. Restskatter. För att inte tala om nedpriotiteringen inom hälso och sjukvården.
I förra veckan var jag på mitt sista samtal hos psykologen. Jag ska dit en gång till efter att ha börjat medicinera, men det här var sista samtalet med anledning av diagnosen som jag nu fick på pränt. Jag är tacksam över att ha fått min utredning så snabbt. En del får vänta flera år, jag behövde bara vänta ett par månader. Anledningen till att jag ville utredas var att få mina misstankar bekräftade, att få en diagnos. Men ju mer jag har lärt känna mig själv under utredningens gång och ju mer självinsikt jag fått angående mina problem, desto mer har jag ju börjat fundera över hur allt detta nyupptäckta skall kunna tacklas. Men som jag redan tidigare läst här på ADHDkvinnor fanns det ingen hjälp att få i form av samtalsterapi eller gruppsamtal av något slag. Det var till och med ännu värre än så. Man skulle dra in på 2 personal efter sommaren på psykmottagningen. Framöver kommer inte gruppen vuxna med ADHD, som söker utredning genom egenanmälan att bli beviljade  detta. Märk väl att detta gäller inte bara i mitt landsting, utan i hela Sverige. Den här gruppen som bara blir större och större i och med att stenen börjat rulla, kommer att stå utanför den offentliga vårdapparaten när plånboken stramas åt. Hur många av oss har den ekonomin att vi kan vända oss till en privat utredare? I Uppsala är priset på en privat praktik 1800 kr för ett bedömningssamtal och 15.000 kr för en utredning för privatpersoner som söker från andra landsting och inte kan få en remiss.
Man kan ju alltid försöka med vårdgarantins (som är 3 månader till bedömning och 3 månader till utredning) hjälp försöka få en remiss till annat landsting eller privatläkare. Men hur det fungerar i praktiken har jag tyvärr ingen aning om.
Avslutningsvis kan sägas att det var i grevens tid jag och flera med mig fått en diagnos. Ni som inte hunnit få det nu när det stramas åt måste se till att bli riktigt psyksikt dåliga för att få tid på psykmottagningen, en rejäl depression eller liknande bör hjälpa. Alternativt  16.800 svenska kronor. Tyvärr.
Hoppas att jag inte med dessa ord förstört påskfriden. Förresten, är inte påsken en tid då man ska lida och ha tråkigt? Minns att jag som barn och tonåring tyckte att det var fruktansvärt långt och tråkigt på påsken. Allt var igenbommat och dött i hela samhället. Biografer och butiker var stängda.  ADHDkvinnor har iallafall inte stängt över påsken. Själv ska jag ta det lungt och bara vara. Datorn lär väl  få ett och annat besök. Skriv gärna av er på forumet, saknar er där! 

Skönt att Annika Östberg äntligen fått komma till Sverige även om hon inte släpps omedelbart så tror jag att svenska fängelser överlag är bättre än de amerkanska. Nu väntar troligen en ansökan till Örebro tingsrätt om tidsbestämning av straffet och om det beviljas ( vilket det troligtvis gör) frigivning. Processen tar nog några månader och jag hoppas innerligt att någon hjälper Annikas mamma att hälsa på henne på Hinsan. Man ska inte glömma att Annika, troligen, inte frikänts av en svensk domstol utan även i Sverige fått ett straff men inte 28 år. Oavsett orsak att Californinen äntligen beslutat att överföra henne till Sverige och svensk kriminalvård så är det bra. Alla bör få avtjäna sitt straff där man har sin familj. Även de mest förhärdade brottslingar kan ha en mamma eller ett barn som bör få möjligheten (men inte skyldigheten) att besöka sin anhörig.

Annikas situation i ungdomen är inte olik den som många kvinnor med ADHD befinner sig i. Avslutar inte utbildningen, dåligt sällskap och missbruk. Hur många av de kvinnor som sitter på svenska fängelser som har ADHD vet jag inte. All information om ADHD hos kriminalvården ser ut att vara om män men i det här fallet så är de ju 90% av underlaget inte 50% som det är i verkliga livet.

När ska vi få reda på hur många kvinnor som (oavsett om de lider av det eller inte) faller under ADHD kriterierna? När ska ADHD som diagnos hos kvinnor med psykiatriksa problem , depression, självskadebeteende, anorexi, bullemi och missbruk vara det första man tittar efter för att se om det finns en biologisk/neurologisk orsak till att dessa kvinnor mår dåligt?  Visserligen sitter det fortfarande i huvudet men det är inte inbillning och samhället blir allt mindre anpassat för oss.

Ex Gympaskåpet byttes mot gympapåse; Bänken i ett klassrum byttes mot skåp och flera rum; En lärare som följer klassen i 3 år byts mot många ( för att inte nämna lärarlösa lektioner); Kontor har ersatts med kontorlandskap; Eget skrivbord mot hurts som du för med dig; Fast dator mot laptop;

Trivialt tycker ni? Som jag ser det är detta bara några saker av väldigt många i det moderna samhället som gör det svårare för oss med ADHD att hantera vardagliga situationer. Om inget görs snabbt kommer antalet kvinnor med ADHD som basdiagnos men som nu är sjuka att öka och här hjälper inga vanliga "tvinga till rehab" pengar. Dessutom måste terapiformer (såväl medicin som andra insatser) som passar oss som redan blivit sjuka (ADHD är ingen sjukdom utan ett funktionshinder) tas fram och göras obligatoriska för landstingen.

Andra medier om Annika Östberg: Svd1, Svd2 ,Svd3, Svd4 , DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, BLT, Kb, NA, Sydsvenskan AB

Av allt som srkivits så tycker jag att det här var sansat och bra .

PS Jag har tagit bort möjligheten att kommentera den här artikeln. På den här bloggen försöker vi koppla världshändelser och vardagshändelser till bristen på vård och behandling av flickor och kvinnor med ADHD. Det är det som är meningen med hela den bloggen.
Om någon inte förstår det eller inte håller med så är det OK jag har gjort ett försök. Om man inte kan uttrycka sig utan att det blir sårande eller stötande för andra så kan vi inte ha kommentarer öppna. /Kajsa

Under sommaren 2008 träffades Kajsa och Marianne på Attentions forum, ganska snart hittade vi en vänskap och ett gemensamt intresse att göra någor mer. Eftersom Marianne är författare och Kajsa har en bakgrund inom information via webb var det naturligt att det blev en blogg och en webbplats, ett forum för oss att föra debatt på.

Vi förstod dock att bara för att en webbplats finns så betyder inte det att den blir läst vare sig av de som behöver känna igen sig eller de som har makten att förändra vår vardag. Vi började jobba på en debattartikel och i oktober åkte vi gemensamt till Stockholm för att sälja in den på debattredaktionerna på våra största tidningar. På SvD fick vi inte helt oväntat napp.(SvD har publicerat en artikelserie om ADHD hos kvinnor under våren 2008 som betytt väldigt mycket för att få fokus på att ADHD hos kvinnor inte ser likadant ut som hos män.)

Den 27 oktober publicerade Svd vår artikel och vi fick ett för oss enormt gensvar. Sedan dess har ca 13000 besökt vår webbplats och blogg, vi har 172 registrerade medlemmar och i mars kunde vi hälsa en tredje bloggare Mia välkommen till oss.  Men vi är ingen organisation och har i dagsläget ingen vilja att bli en organsiation.

Vi är ett nätverk av kvinnor som kämpar för:

*  att stötta och peppa ADHD-kvinnor, genom att ge varandra tips och råd och skratta med varann. 
*  fylla en informativ funktion till allmänheten och samhället i övrigt om vad funktionshindret ADHD innebär hos kvinnor.
*  vara en politisk och agitatorisk påtryckningsgrupp för att förändra diagnostik och behandling så att det passar flickor och kvinnor bättre.

Vi vill gärna ha medlemmar som vill vara med i denna kamp, oavsett kön eller om man har egna boktstäver men vi kan inte fungera som behandling eller terapi bara tipsa om vart man kan vända sig.

För att bli medlem klicka här 

För att få kontakt mejla oss 

Men ni som bara vill testa våra gränser eller göra narr av oss behöver inte höra av er. Vi kollar vid behov upp att det finns en verklig person bakom en registrering. Tyvärr får vi då och då människor som försöker förstöra och sabotera webbplatsen eller som medvetet eller omedvetet mejlar oss med frågor som känns oförskämda och kränkande.

Det är inget Aprilskämt men man skulle önska att det var så. På luraredagen kom nyheten om att Metalls A-kassa inte tillåter bloggning. Om det är bloggning i allmänhet eller för att det är en välläst blogg med koppling till en tidning förtäljs inte. Sluta måste bloggaren om han vill ha A-kassa.

Väldigt många som bloggar är arbetslösa, sjukskrivna, sjukpensionärer och föräldralediga. Bloggande ger oss som inte har nåt fikarum på jobbet chansen att diskutera dagens rubriker, en chans att göra vår röst hörd. En chans att göra skillnad och att inte hamna i det berömda utanförskapet trots att man inte klarar eller inte har en arbetsplats att gå till.

A-kassan omprövar förhoppningsvis sitt beslut, andra nämnder och styrelser som har fullständig makt över oss som inte platsar längre: Ta inte efter.

Utan de fria bloggarna som inte representerar någon arbetsgivare, politiskt parti eller intresseorgansiation utan försöker skapa opinion om en fråga eller flera blir Sverige både tråkigare och tystare. Om beslutet kvarstår måste man fråga sig: Är inte svensk yttrandefrihet värd mer?

DN ,SvD BLT, Kb och så Smålandsposten där det hela började

Nu är det april och då ska det vara vår det har jag bestämt. Vår innebär att jag slipper strumpor och om jag har kjol eller klänning så är det barbent som gäller. Det har jag kört så länge jag minns, ja när jag var tonåring, tyckte jag att strumpor satt åt så att jag faktiskt gick barfota i stövlarna hela vintern.

När jag shoppade igår för att det blir påsk snart, behövdes ingen jacka och det var inte obehagligt att ta sig från bilen och in och tillbaka. Det där med rutiner och vanor slår igenom även på mitt shoppande. Jag har liksom butikerna i huvudet och gör min inköpslista så att jag inte ska missa något vilket jag ändå gör så det blir ett harvande fram och tillbaka.

Igår fick jag för mig att åka till nya blågula Stormarknaden. Normalt sätt handlar jag på Konsum här i Rödeby och om jag ska slå på stort så blir det COOP i Vedeby, där ligger dessutom bolaget och lite till. Men nu har de möblerat om på COOP så jag har liksom ingen nytta av att jag visste var allt låg förra månaden just nu flyttar de på allt och jag går vilse.
Efter att ha läst reklamen och med den stundande påsken i tankarna styrde jag kosan till blågula. Visst finns det ideologiska skäl till att jag handlar på Konsum men de blågula kommer från början från en liten skånsk småstad där jag spenderat en hel del tid så det är helt OK. (Flå´t Konsum)

Inköpslistan skrevs med reklambladet i ena handen och en kik i kylskåpet med det ena ögat. Men ska sanningen fram så var det ingen höjdare bland inköpslistor men jag hade fått den med mig i a f vilket inte alltid är fallet.
Det tar tid att handla när man inte känner igen sig. Jag går nog butiken fram och tillbaka tre gånger under en shoppingtur dels måste jag se om jag kan lyckas lära mig hur de tänkte när de la varje sak på sin plats sen vill jag ju se om de har nåt jag inte tänkt på att jag behöver. Som spaljeér, det behöver jag och de var ganska billiga, som tur var kom jag på själv att jag inte kommit så långt i trädgårdstylande än. Så det blev bara 4 lådor penseér. De hade redan plockat fram poolerna och parasollerna så det gjorde mig ännu mer på vårhumör.

Sen skulle jag ha flytande margarin. Eftersom sönerna är vegetarianer och det finns kompisar där som är veganer emellanåt så är det bra med ett heltvegetariskt margarin. Det tog mig säkert en kvart att hitta smörhyllan eller ska jag säga smörkyldisken för det var inte bara en hylla utan 5 meter med  smör och margarin. Tur att det stod på listan annars hade jag väl stått där än och valt och valt.

Inte så långa köer en onsdag förmiddag mycket storpack men, visst ja ,kassarna är fortfarande kvar hemma, ytterligare två till min samling(som ska förbrukas när böckerna ska flyttas).

Kan ingen göra särskilda ADHDbutiker med karta och kompass. Eller kan vi få guider med oss i butiken som läser inköpslistan. Denna gången var det bara en godsak till påskbordet som jag inte hittade och tre fyra saker jag inte skrivit upp innan som slank ner men HJÄLP oss alla ni som inte kör torktumlare i huvudet. Förklara logiken i er butik och spärra inte gångarna fullständingt när ni fyller på och sätt inte en vara bara på översta hyllan för jag når inte dit.  När jag hade alla barnen hemma fanns det lanthandel jag lämnade in lappen och de fixade, jag betalade två gånger i månaden. Ibland var det bättre förr nästa gång blir det Konsum igen.

Har du blivit lurad idag? Jag gillar att lura folk men det ska vara rätt kanske jag egentligen gillar bästa att överraska folk med fester resor eller presenter men visst har jag stått för ett eller annat practical joke som att lägga en engångstallrik uppochner och spraya raklödder på så att det såg ut som en tårta eller att färga potatsien röd med karamellfärg.

Tidningarnas aprilskämt är ganska roliga och det vore kul om ni i kommentarer kan tipsa om roliga aprilskämt i den lokala pressen. Själv tänkte jag bidra med de jag hittat 

Hunden beslagtas om man inte plockar upp efter den.  Regeln

Varvsmuren blir världsarvstapet och skyddat av UNICEF

3D-TV med persienner

Sophundar sniffar sig till felsorterat avfall

VIP-plats på SL

SVD har också en sammanställning

Känner så väl igen mig i Mias besrkivning av hur man försöker strukturera. Jag försöker sturkturera hela tiden. Alltid. Men vad händer? Ja, inte blir det struktur på tillvaron precis, snarare ännu mer kaos. Ju mer jag försöker få ordning, desto värre blir det.

Jag har haft några hemska ADHD-dagar. Rena turen antagligen att nån grävde av tele-kabeln utanför huset så vi varken haft telefon eller internet under några dagar. Så har jag i alla fall sluppit telefonen. Först var det kafékvällen i sonens skola som vi hade hand om. Det gick över förväntan. 12-åriga barn är betydligt bättre på att ordna och dona än vad en 49-årig ADHD-kvinna är. De lyckades med det som jag själv aldrig skulle lyckats med - göra tipspromenad, sälja lotter, hålla igång kaféförsäljningen, uppträda och till sist auktionera ut bakverken som blivit över.

Ja, det gick bra, men efteråt var jag ändå slut. Det räcker att bli stressad och sen stupar man med huvudvärk flera dagar efteråt.

Vimsig, ja. Köttgrytan står fortfarande kvar på balkongen. Och i morse var det snökaos (i alla fall för en som är uppvuxen på västkusten), så jag skjutsade sonen till skolan. Jag går ner och hämtar bilen så länge, sa jag, eftersom vi som vanligt var sena. Väl nere vid garaget (snön piskade i ansiktet) kunde jag inte vrida om nyckeln till garageporten. Helt omöjligt. Ringer in till maken och säger att han måste komma ner och hjälpa till. Han låter sur och säger Vilka dumheter, det klart det går att öppna garaget. Nej, inte den här gången, envisas jag.

Sonen kommer springande.

Garageporten går inte att öppna, ropar jag stressat.

Det går nog bättre om du öppnar rätt dörr, föreslår han.

Jag tittar upp. Och märker till min förvåning att jag står och försöker öppna garageporten bredvid, den som tillhör prästen (ja, han är präst).

Detta har hänt en gång förut. Också den gången blev jag lite förskräckt över mig själv. För tidigt senil? Eller "bara" ADHD?

Jag ringer in till maken igen och säger att han inte behöver komma. Det var ju det jag sa, säger han. Ja, säger jag, den gick att öppna till slut. (Och nämner inget om prästens garageport.)

Och vad mer då? Jo. Sen var jag och handlade. En hel massa mat och makens kvällstidning. När jag kommer till kassan (lång kö bakom) säger kvinnan som jobbar där: 10 kronor. Jag reagerar inte utan tar upp plånboken. Plockar till och med upp en tia. Sen hejdar jag mig. Så billigt? Det måste ha blivit nåt fel.

Vadå 10 kronor? undrar jag.

Ja, tidningen kostar det, säger kvinnan i kassan.

Jag ser ner mot golvet. Jag visste väl att det var nåt lurt med det här. Där står min överfyllda korg, ouppackad.

Oj då, jag glömde visst plocka upp det andra, säger jag. Känner de irriterade blickarna från långa kön bakom. Och hon som står efter mig har redan lagt upp sina varor prydligt på rullbandet och ler lite överseende som man gör mot tokdårar.

Det var nåt mer tokigt jag gjorde sen, men det har jag glömt nu. Nu är det bara all röra hemma som är kvar. Jag har bestämt mig för att strunta i den. Jag har sorterat halva ena pappershögen som ligger på stereon. Jag kom inte längre för jag fastnade i en artikel om hundar. I hallen är det kaos och på diskbänken är det kaos, det står termosflaskor med gammal choklad i en ryggsäck och med gammalt kaffe i en annan. Det ligger sockar på hallbyrån och hundkoppel bland posten (också på hallbyrån, den är bra till mycket). Och gamla kvitton som jag inte orkat kasta och några småmynt. På vardagsrumsbordet ligger en telefonkatalog, ännu en osorterad pappershög och ett helt sjok med DVD-skivor utan fodral. Här är så fruktansvärt rörigt att man nästan kan gråta. Men jag orkar inte just nu, JAG VILL INTE, jag snubblar hellre på ryggsäckar och kläder som ligger utspridda på hallgolvet, och jag skyfflar hellre ner disken i diskhon än att göra nåt åt den just nu. Om man bara skyfflar lite så får man alltid plats med lite till. Det är nåt man blir väldigt bra på som ADHD-kvinna, att skyffla. Ner i lådor och in mot väggen. Ja, det går alltid att skyffla undan.

Så det där med struktur... det verkar vara nåt man bara jagar och jagar. Som när hunden försöker klia sig på svansen och springer runt som en fåne på mattan. Och lyckas aldrig få fatt i den. Så varför ens försöka?

I dag är det dags för tidernas godaste felsägning eller ordvits. Av Maria bebådelsedag blev det Vår Fru dagen som någon tacko och lov läste fel och så blev det till våffeldagen. Usch så onyttigt säger du och visst kan man göra jättegoda onyttiga våfflor men om man vill så måste de inte vara onyttiga för att bli goda.

När jag var ung och fattig så gjorde jag våfflor på samma smet som jag gjorde pannkakor men jag vispade äggvitan till hårt skum innan jag rörde ner den. Att ha ägg i våfflor är ett grovt fel enligt experter men gott blev det och nyttigare blir det. Numera köper jag fullkornsvåfflor och använder olja istället för smör idem. Vilket sätt du än använder så glöm inte smörja laggen och tjuvtitta inte. Har man väl öppnat laggen så blir det aldrig lika bra igen. Hellre en bränd våffla än en platt.Så gör avd du kan för att styra ADHDotåligheten.
Till det serverar jag gärna Creme Fraiche och rödlöksmarmelad eller kaviar. (kaviar finns vegetarisk gjord på tång). Som